SIMON HANSELMANN : TOTAL HÄXA – asociala, instabila och knepiga huvudpersoner tecknade i naivistisk stil

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Lystring
Serie: Megg och Mogg (del 2)
Illustrationer: Simon Hanselmann
Översättare: Fredrik Jonsson
Genre: Tecknade serier
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-04-26

Förr var det hyfsat enkelt att hålla koll. När det gäller serier, alltså. Åtminstone på 1980-talet. Horst Schröder publicerade det mesta av det bästa, samt ibland det värsta av det sämsta, i de mängder av tidningar och album han gav ut. Facktidningen Bild & Bubbla hade en ganska uttömmande nyhetsavdelning. Ibland kunde det hända att man köpte någon utrikisk facktidning om serier. Då och då damp det ner olika kataloger med serier man kunde beställa.

Så är det inte längre. Åtminstone upplever jag det som att det inte är så längre. En hel del kan passera helt obemärkt under radarn, oavsett hur många priser serien eller dess upphovsman har tilldelats. Om det inte vore för att jag jobbar åt Egmont, hade jag nog varit helt omedveten om stora delar av deras albumutgivning. Visst, jag är betydligt äldre nu, jag har fler intressen, och jag väljer bort mycket som inte intresserar mig alls – men marknaden ser helt annorlunda ut idag. Jag prenumererar på en lång rad franska nyhetsmail om serier för att hålla mig uppdaterad om marknaden därnere, men jag missar ofta resten av världen.

Fjärde boken på svenska

En mystisk trend idag är serieskapare med norska namn. Jag trodde länge att Lewis Trondheim var norrman – men denne fransman har bara tagit sig en norsk pseudonym. Simon Hanselmann trodde jag också var norrman – men det visade sig att han är en australier, som sedan några år bor i Seattle.

Total häxa är Simon Hanselmanns fjärde bok på svenska. Jag har inte läst de tre tidigare böckerna. Jag har aldrig läst något av Hanselmann – och enda orsaken till att jag kände till denna den senaste boken på svenska, är att det är en gammal vän till mig som handtextat pratbubblorna i den.

Inte dragen till Millenial-etiketten

En orsak till att jag aldrig läst Hanselmann hittas på baksidan av boken. I ett recensionscitat från Sydsvenskan kallas Hanselmann “Millennialfavoriten”. Det säger sig själv att jag inte känner mig dragen till konst och produkter med den etiketten. Hanselmann har nominerats till en hel hög Eisner Awards och priser på seriefestivalen i Angoulême.

Har knyckt från brittiska barnböcker

Serierna i Total häxa handlar om figurerna Megg, Mogg och Uggla. Viss förvirring infann sig till en början. Vilka är de här? Vad har de för egenskaper? Trion är Hanselmanns återkommande figurer, de har väl varit med i hans tidigare böcker, och man antas känna till dem och deras karaktärsdrag. Hanselmann har visst knyckt Megg och Mogg; en häxa och en katt, från några brittiska barnböcker jag aldrig hört talas om.

Lustigt på ett bisarrt sätt

Hanselmann tecknar i en naivistisk, fanzinig stil, och det är klatschigt färglagt. De tre allmänt asociala huvudpersonerna tar droger, de har sex, de är rätt psykiskt instabila och knepiga. Serierna i den här boken är många och av olika längd, en del är lite lustiga på ett bisarrt sätt, andra rätt poänglösa. Det känns ibland som något slags besynnerlig blandning av Klas Katt och Olle Ångest, och the Fabulous Furry Freak Brothers, utan att bli så kul som Gilbert Shelton var i sina bästa stunder.

Konstigare än bra med Helan & Halvan

Men! Främst associerar jag Simon Hanselmanns serier till Helan & Halvan. Ha! Det var minsann en liknelse ni inte räknat med, eller hur?

… Men jag menar inte filmerna med Stan Laurel och Oliver Hardy. Jag tänker på den tecknade serien från Larry Harmons underhållningsfabrik. För några år sedan köpte jag några gamla nummer från 1970-talet av Helan & Halvan-tidningen, och noterade något märkligt. Bortsett från att serierna var konstigare än bra, var det aldrig mer än en pratbubbla i rutorna. Detta gjorde seriernas tempo väldigt långsamt, det blev otroligt utdraget. En konversation som i normala fall hade kunnat klaras av med en ruta, eller kanske två, tog en halvsida eller mer.

Sällan fler än en pratbubbla per ruta

På de allra flesta sidorna i Total häxa använder Hanselmann sig av tolv lika stora rutor – kanske ska jag skriva lika små rutor, eftersom bokens format är ganska litet. Och – det är ytterst sällan fler än en pratbubbla per ruta. Effekten blir att det känns lite grann som att titta på en amerikansk independentfilm från 90-talet, med långa tagningar och få klipp.

… Några övriga likheter med Helan & Halvan finns här dock inte.