DEL AMITRI, Amager Bio, Köpenhamn den 14 september 2022 – en angenäm comeback, men det kan bli ännu bättre

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Vem såg detta komma. De är tillbaka med färsk musik efter arton långa år. Som om ingenting hänt, och längst fram på scen igår stod i vanlig ordning kumpanerna Justin Currie och Iain Harvie, som lett bandet tillsammans nästan ända från första stund fortfarande.

Sedan på tal om den där nya musiken. Med sig i bagaget hade skottarna givetvis förra årets comeback Fatal Mistakes, ett album som pluggas hårt på den nu pågående turnén. Hela åtta av de tretton spåren därifrån spelades på Amager Bio, och det är knappast att fara med osanning att hävda att de nya sångerna vävdes in fullt naturligt med alla de tidiga numrena.

Jobbigt rättfram lyrik

Som singeln You Can’t Go Back, en sak som blandar en upplyftande melodisk ton med lyrik som säger det uppenbara på ett närmast jobbigt rättframt sätt. Eller sarkastiska All Hail Blind Love, om en relation på kraftig dekis. Eller vackra balladen Close Your Eyes and Think of England, som är allt annat än en romantisk betraktelse av det hopplösa tillståndet i hemlandet.

Vemodigare kan det knappast bli

Men det vankades förstås idel klassiker också, och en av de mest givna höjdpunkterna för undertecknad var självklart Driving With the Brakes On, denna orgie i melankoli om hur svårt att säga vad man menar.

Inledande When You Were Young spelar för övrigt i samma liga. Vemodigare kan det i alla fall knappast bli än att se sig själv i spegeln på det där dubbeltydiga sättet som inte bara inkluderar det rent fysiska förfallet. Samtidigt ter det sig som ett bra drag att tonen i låten ter sig så upplyftande. Men motsatser kan som bekant tilltala även i musikens värld.

Akustiskt med ful tydlighet

Det här var för övrigt en av få gånger bandet höll sig till ett mer akustiskt tilltal där både text och melodi verkligen nådde fram med full tydlighet, och om jag.nu ska vara ärlig är det den approachen som klär bandet bäst.

Bevisföremål A eller möjligen B denna kväll skulle kunna vara – Close Your Eyes… är ju redan nämnd – den folky Mockingbird Copy Me Now, men även den närbesläktade Tell Her This och avrundande paradnumret, den alltid lika fina Be My Downfall hörde dit.

Låtkavalkad med idel hits

För övrigt var det ett överraskande rockpopigt Del Amitri som tonade fram. Det var högljudda arrangemang och en hel del gitarrer tydligt markerade trummor, och inget ont i det. Egentligen. Problemet var bara det att sången i viss mån överröstades alltmedan melodierna tappade en del av sin tydlighet.

Fast vem vet, möjligen var jag en av få som inte uppfattade det så. För när låtkavalkaden rullade på med idel kända ess och hits, typ Always the Last to Know, Where It’s At, Kiss This Thing Goodbye och, förstås, största USA-hiten Roll to Me var entusiasmen påtaglig. Tror knappast någon i den välbesökta Amagerbion tänkte i sådana banor igår. De var bara glada att bandet var tillbaka i god form.

Lika känslosamt vital som alltid

Och ärligt talat, det är undertecknad också. För det var i ärlighetens namn riktigt angenämt att höra Justin Curries röst låta precis lika känslosamt vital som alltid, avnjuta Iain Harveys ständiga småfinesser på guran och överlag inse att alla i bandet tillsammans utgjorde en avslappnat samspelt enhet.

Om gänget nu bara dämpar volymen och låter sången och melodierna andas mer till nästa gång kan det bli ännu bättre.