Klicka på bilden, för att se hela bilden
Train är ett av de där amerikanska banden som är ständigt populära på hyfsat hög nivå på hemmaplan med både miljonsäljande album och en hel del hits på sitt CV. Goo Goo Dolls och Matchbox 20 är några andra band i denna kategori, och de har alla det gemensamt att de bara undantagsvis slår till kommersiellt utanför USA:s gränser samtidigt som kollegorna inte sällan är ljumna i sina omdömen.
Ett faktum som inte lär förändras med detta nya album, deras elfte i raden, en julskiva och en coverplatta tillägnad Led Zeppelin inräknade. För precis som så många andra akter predikar Train för de redan frälsta som undertecknad, och AM Gold lär inte direkt överraska någon, utan snarare cementera fansens kärlek ytterligare.
Ett råd att följa
Fast med detta sagt är det ändå lätt att konstatera att denna sångsamling utgör ännu ett gediget styrkebesked inom det radiovänliga fack herrarna alltid rört sig inom. Det är vuxenpop i kubik,, som överlag ter sig tämligen varierad, och första spåret titellåten AM Gold ter sig upbeat på ett sätt som världen verkligen behöver just nu. Ta ett djupt andetag, släpp allt elände och dansa är budskapet. Nog är detta ett råd att följa, så säg.
Albumets mest överraskande spår i sin tur måste vara latinodängan Cleopatra tillsammans med mexikanska vokalissan Sofia Reyes. Tänk i termerna Luis Fonsis Despacito mixad med amerikanernas popsensibilet, så förstår ni säkert vad som åsyftas.
Country igen efter tio år
Nästan lika spännande är det att sångaren Pat Monahan och hans glada gamänger försöker sig på country igen med något de kallar Ain´t No Easy Way. Jag säger igen, för den påläste nörden där ute kanske kommer ihåg låten Bruises tillsammans med countrystjärnan Ashley Monroe, som såg dagens ljus redan för ett decennium sedan. I båda fallen handlar det om snygga luftiga nummer med ordentligt catchy refränger.
Somrig refräng och avskalad pianotryckare
Fast sedan är det slut på överraskningarna. Men det tål att påpekas; det behöver nödvändigtvis inte vara något negativt. För är det något Train gjort genom åren, så är det att förfina sitt uttryck, och det finns flera nummer på AM Gold som utgör bevis för att så är fallet. Som popsouliga Easy on the Eyes. Som dansanta Amber Light med sin sköna somriga refräng. Eller som balladerna, typ blue eyed-souliga Running Back och avskalade pianotryckaren Fake Flowers.
Hög lägstanivå
Så vad mer kan man önska sig, så säg? Tja, inte särskilt mycket om nu sanningen ska fram. Personligen är jag nöjd med vad Train åstadkommit även denna gång. Bandet och dess givne chefsdesigner Pat Monahan fortsätter hålla en hög lägstanivå. Pålitlighet är en dygd, påstås det, och det fortsätter det här San Fransiscobördiga gänget att visa. Med eftertryck.
