PREY – rovdjuret i 1700-talets indianland ser ut som en biofilm

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Dan Trachtenberg
Skådespelare: Amber Midthunder, Dakota Beavers, Dane DiLiergro, Stormee Kipp, Michelle Thrush
Land: USA
År: 2022
Genre: Acton, Äventyr, Drama
Längd: 99 minuter
Visas på Disney+
Betyg: 3

I vanliga fall tycker jag att mina flöden i sociala medier svämmar över av reklam för nya filmer och TV-serier som streamas på de större streamingtjänsterna. Men – av någon anledning har jag inte sett någon reklam alls för Prey. Jag visste att denna film är ett så kallad “Hulu Original”, den är producerad för den amerikanska streamingtjänsten Hulu. Hulus filmer hamnar rätt ofta på Netflix eller Amazon Prime (som Deep Water i våras), jag hade faktiskt ingen aning om att Prey skulle visas på Disney+. Fast det är klart, Disney har ju köpt Fox, som producerat Prey.

Prey, i regi av Dan Trachtenberg, är den femte filmen om Rovdjuret. Eller den sjunde, om man räknar in de två Alien Predator-filmerna. Sedan den första filmen kom 1987 har filmserien även bytt namn i Sverige, från Rovdjuret till Predator, vilket förstås är synd.

Förra filmen rätt mycket tjoflöjt

Den förra Rovdjuretfilmen, Predator, kom 2018. Den var det bara jag som gillade. Alla andra blev upprörda och tyckte den var skitdålig. Fråga mig inte varför, jag tyckte den var kul. Det var rätt mycket tjoflöjt, och sådant gillar jag. Shane Black och Fred Dekker, som gjort filmen, blev också upprörda, eftersom de blev påhoppade av toxiska fans som plötsligt hatade Black och Dekker (filmskaparna, inte verktygsmärket!).

Ser ut som en biofilm

Varför Dan Trachtenbergs nya film inte går upp på bio vet jag inte riktigt, jag läser om produktionen, och producenterna verkar aldrig haft för avsikt att låta biovisa den. Prey ser dock ut som en biofilm, det är liksom inte som på 90-talet, när storbolagen lät producera betydligt billigare direkt-på-video-uppföljare till storfilmer, som till exempel Darkman II och III och From Dusk Till Dawn 2 och 3. Prey är snygg och hyfsat påkostad.

Mystiskt ljussken på himlen

Prey utspelar sig i Nordamerika år 1719. I handlingens centrum hittar vi en Comanchestam, och filmens hjältinna, Naru (Amber Midthunder), är en ung tjej som vill bli en framgångsrik jägare, precis som hennes bror Taabe (Dakota Beavers). När Naru är ute och jagar får hon se ett mystiskt ljussken på himlen, något från rymden dimper ner på jorden, djur börjar slaktas till höger och vänster, och Naru konstaterar att hon jagas av ett okänt väsen. Visst är det ett rovdjur som är i farten.

Måste ensam besegra rymdvarelsen

De andra i stammen tror inte på Naru, men rovdjuret dyker snart upp, och har ihjäl folk så att kroppsdelar flyger och far. Det dyker upp illasinnade fransk-kanadensiska pälsjägare, och de fajtas både med comanches och rovdjuret. Precis som Arnold Schwarzenegger i originalfilmen från 1987, måste Naru ensam besegra rymdvarelsen. Till skillnad från Schwarzenegger är Naru inget muskelberg, tvärtom.

Går att se vad som händer under actionscenerna

Prey är en okej film, men jag har en hel del invändningar. Vad som är positivt är att den är berättad på ett aningen gammaldags sätt – gammaldags som i 1980- och 90-tal. Berättartempo och klippning är inte hetsigt, det går att se vad som händer under actionscenerna – så länge det inte är natt. Nattscenerna är alldeles för mörka.

Duktig på att använda sin tomahawk

Indianerna spelas av riktiga indianer, om än från olika stammar i USA och Kanada. Om någon faktiskt är Comanche vet jag inte. Amber Midthunder är sympatisk som Naru, men hon ges ingen större personlighet. Hon är ung, tuff, och duktig på att använda sin tomahawk, men mycket mer får vi inte veta. Filmens dialog är knapp och filmen är fullkomligt humorbefriad, därför blir rollfigurerna ganska anonyma.

Bortsett från ett par repliker på comanche, pratar indianerna engelska – och de låter som moderna amerikaner. Det känns lite märkligt, nästan lite anakronistiskt. Men att låta dem prata enbart comanche hade kanske varit rejäl överkurs, och det hade skrämt bort tittare som inte kan läsa undertexter. Pälsjägarna pratar dock franska.

Rejält sömnig filmmusik

I eftertexterna står det att Alan Silvestris ursprungliga ledmotiv från Rovdjuret finns med i filmen, men jag vet inte riktigt var det hördes. Kanske var det trummorna under ett par actionscener. Sarah Schachner, som tidigare mest gjort musik till TV-spel, står för den nya filmmusiken – och den är till större delen rejält sömnig. Istället för tuff actionfilmmusik, eller westernfilmmusik, får vi gnisslande stråkar som lika gärna kunde höra till ett bygdedrama eller en medeltidsfilm. Ett regelrätt ledmotiv går inte att urskilja – vilket ofta är fallet med moderna filmer. Schachner ger Prey ett aningen pretentiöst anslag.

Episkt handslag saknas

Något som slog mig efter att jag sett filmen, är att jag hellre hade sett den här filmen utanr ovdjuret! Den kunde istället handlat enbart om Comanches i kamp mot onda pälsjägare. Det hade blivit mycket häftigare! Fast vi är kanske inte så många som vill se en sådan film.

Prey varar bara 99 minuter, det är en utmärkt speltid, men jag tycker nog allt att den känns lite avslagen. Den lyfter aldrig riktigt. Dessutom saknas ett episk handslag, som det Schwarzenegger och Carl Weathers demonstrerade 1987!