Klicka på bilden, för att se hela bilden
Americas darling Carrie Underwood är tillbaka. With a vengeance, som det heter på utrikiska. Känns tryggt, tycker åtminstone jag. För i en värld av osedvanligt kraftig manlig dominans i countrysfären är den Oklahomabördiga vokalissan tillsammans med kollegan Miranda Lambert de enda som på allvar kan utmana boysen i dagens läge.
66 miljoner sålda album världen över och otaliga hits säger en del om succéns omfattning. Sedan vore det synd att påstå att Underwood kunnat upprätthålla nivån helt på försäljningen, men det har å andra sidan ingen i det digitala tidevarvet. Däremot går det inte att komma ifrån att hennes superstarstatus är grundmurad efter oavbrutna framgångar ända sedan debuten Some Hearts släpptes 2005.
Fet dyr produktion
Denim & Rhinestones är sångerskans nionde album, 2020 års julplatta My Gift och förra årets gospelverk My Savior inräknade, och man kan snabbt konstatera efter en genomlyssning att hon nu är tillbaka på mammas maffiga gata igen efter dessa två stickspår. Det här är nämligen på många sätt en välbekant bombastisk skapelse präglad av fet dyr produktion och perfekt anpassad till samma rockestetik av arenaformat som gjorde Garth Brooks till 90-talets bästsäljare nummer ett.
Avskalade ballader står ut
Därmed inte sagt att här inte även finns det softa finstämda också att avnjuta, men mer naket blir det inte än i romantiska balladen Faster och jordnära Garden, två avskalade ballader som helt klart står ut vid en jämförelse med resten av materialet.
Bedragen kvinna vägrar vara offer
På samma sätt är She Don’t Know med sitt lätt bluegrass light-anslag det mest countrydoftande du kan höra bland de tolv spåren. En given favorit är det här också. Melodin och det vemodiga tonläget i historien om den bedragna kvinnan som redan bestämt sig för att gå vidare både fäster och berör.
“I bet she thinks she got me played for a fool. But the joke’s on her, in that bed she’s lyin’ in. What she don’t know, she don’t know is she can have him, she can have him,” sjunger Underwood övertygande i refrängen i egenskap av en kvinna som vägrar vara ett offer.
Helylle och hälsosamt kristen
Sångens protagonist ber den otrogne mannen att dra, med andra ord. Så kan det gå. Men visst är det också märkligt att en genre som på många sätt är så pass konservativ också kan te sig vara så uttalat modern och på kvinnans sida. Det är en fascinerande tvetydighet, minst sagt.
Fast samtidigt har countryns stjärnor gång på gång visat sig gå i frontlinjen för det som är rätt. Men så är också Underwood både helylle-amerikansk och kristen, och då på ett bra hälsosamt icke fanatiskt sätt.
Nyttjar arenarockselementen
Modern, skulle man nog också kunna beteckna henne som, något som avspeglas i hennes musikaliska gärning. Detta märks också tydligt på Denim & Rhinestones. Jag nämnde Garth Brooks tidigare, och Underwood nyttjar arenarockselementen lika väl som han gjorde då det begav sig.
Det vimlar också mycket riktigt av kaloririkt arrangerade melodiösa rökare på denna skapelse. Crazy Angels och träskdoftande Poor Everybody Else rockar onekligen mest, men sådant som den läckra Ghost Story med tillhörande svindyra video och den släpigt upbeat Pink Champagne, om kvinnan som blir berusad av kärleken till sin älskade, men ändå vill ha sitt rosévin, lär också skapa ordentlig exaltering bland publiken i livesituationen.
Garnera med det poppiga titelspåret
Wanted Woman i sin tur lär få alla rättrogna countryfans att tugga än mer fradga än alla andra spår, men så är det här också den sång som är mer slickat poplyxig än något annat på denna sångsamling.
Sedan kan man med fördel garnera med det rytmiska och minst lika poppiga titelspåret också innan man knyter ihop denna glänsande, skickligt genomförda, och klädsamt slickade och popcountrypockande samling låtpraliner. Som oftast inte alls tagit hänsyn till den slitna frasen less is more, dessutom. Men det där har ni nog förstått vid det här laget.