THE NORTHMAN – vad Hollywood vill att vikingatiden ska vara

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Robert Eggers
Skådespelare: Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Claes Bang, Ethan Hawke, Anya Taylor-Joy
Land: USA, Kina
År: 2022
Genre: Action, Drama, Äventyr
Längd: 137 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: SF Studios / Universal
Betyg: 2

Det finns filmer man råkar se utan förväntningar och som är så bra. Det finns tvärtom filmer som har byggt upp en gigantisk hype och har en lovande trailer – och som sjunker som en sten. The Northman hör till den senare kategorin.

Det finns många olika versioner av klassiska sagor och legender. Det finns många olika Askungeberättelser. Många Romeo och Julia. Många Faust. Många Cyrano. Och många Hamlet. Och många kombinationer … Visst kan man få in Hamlet, Romeo och Julia och Cyrano i samma story, göra Cyrano kortväxt, och låta alla sjunga … Anything goes! Bara det blir bra. Bara det blir lite originellt och inte alldeles förutsägbart hela tiden.

Hollywoodstjärnor har klätt ut sig för medeltidsveckan

The Northman är egentligen bara en traditionell Hollywoodhämndrulle där Hollywoodstjärnor klätt ut sig för att smälta in i medeltidsveckan i Visby. Men de ser fortfarande ut som Hollywoodstjärnor som klätt ut sig för att vara inkognito under ett föga övertygande rollspel.

Intrigen i filmen i korthet är följande: Amleths farbror dödar Amleths far och därför ska Amleth döda sin farbror.

En ny version av Lejonkungen – utan Timon och Pumbaa

Ja, det här är en vikingatida version av hjälten som Shakespeare gjorde världsberömd under namnet Hamlet, men helt utan spänning. Disney gjorde faktiskt en bättre version av Hamlets vedermödor i Lejonkungen Och Jeremy Irons Scar var en bättre ond farbror än Claes Bang, som mest av allt ser ut att undra vad han gör i den här smörjan. Babianen var också bättre än Willem Dafoe. (Hur lyckas en regissör att få Dafoe att se ut som något annat än enastående?)

Som en halvbakad ungdomsbok

Hela anrättningen i The Northman är som en inte speciellt bra och inte speciellt genomtänkt ungdomsbok, en sådan med massor av “plot holes“ och ingen karaktärsutveckling. Det finns massor av ungdomsböcker där barn spanar när alla i deras by mördas – eller i alla fall alla i deras familj mördas -medan de själva oförklarligt lätt kommer undan. Amleth springer till en sten (anfallarna bara måste se honom!) bara några meter från där hans far huggs ner, och stenen bara skriker “hej, hej, jag bara står här som praktisk rekvisita!”. Det är också helt osannolikt att en liten knodd kan springa ifrån en armé av beväpnade soldater till häst och undkomma i en liten roddbåt …

Vem tar hand om knodden

Vart ror han? Vad gör lille knodden i alla år, innan han trettio år senare ser ut som en sur och långhårig version av Alexander Skarsgård som visar upp magmuskler som kan rivalisera de som han skaffade för att spela Tarzan? Vem tar hand om lille knodden och ser till att han får mat? (Det finns ingen matsäck i båten och inget dricksvatten, den är tom). Vem blir lille knoddens Timon och Pumbaa? Det finns absolut inga svar på alla de viktiga frågorna – de som alla Hamletliknande coming of age stories alltid ställer.

Går inte upp emot Vargbröder, Bronsdolken eller Frejas Svärd

Att säga att The Northman är som en ungdomsbok är så klart en förolämpning mot ungdomsböcker. Det finns bra ungdomsböcker där folk inte bara står bakom en sten eller gömmer sig bakom en rotvälta eller bara ror ut på öppna havet och sedan fixar sig allt mellan raderna, böcker som tar upp varje dags vardagsstrider för att överleva. Som alla böcker som är skrivna av Michelle Paver. Serierna Vargbröder och Bronsdolken sparkar rumpa med alla fånerier i The Northman.

Eller spana in den underbara nya serien Asynja och Frejas svärd av Elisabeth Östnäs. Rå, blodig, grym – och en fantastisk coming-of-age story med känsla och överraskningar och snygga serieteckningar av Lina Neidestam. Sagan om Turid går hellre inte av för hackor. Man märker att Östnäs kan sin Paver när det gäller dramaturgi och övertygande historisk bakgrund. Vikingatrams som övertrumfar The Northman tramset finns i Halvdan Viking.

Saknar känsla, spänning, mysterium

The Northman saknar känsla. Spänning. Mysterium. Karaktärsutveckling. Karaktärsdjup. Intressanta karaktärer över huvud taget. Och värst av allt. Den saknar spänningsuppbyggnad.

Man vet från ruta ett att lille knodden ska komma tillbaka och hämnas. Och det gör han. Till styltig och skrattretande dialog.

Om ni tyckte att accenterna i House of Gucci (också känd som House of Random Accents) var skeva och märkliga, är det inget mot The Northman.

Och precis när man tror att det inte kan bli sämre kommer Thomasin från The Witch och spelar slavisk häxa med en ännu underligare accent. Hon låter lite som Anna Sorokin i den nya Netflix serien Inventing Anna.

Evig semester i Valhall

Vad är poängen med häxan? Jo, att huvudpersonen kan lämna sina två framtida söner med henne (så att de i sin tur kan döda varandra när de blir vuxna?) och hon får ta hand om matlagningen, städningen, försörjningen, snuttefilttvättande, dagislämningar, hem och skola möten, allergier och mässlingen, medan huvudpersonen själv får åtnjuta evig hjältesemester i Valhall med all-inclusive all-you-can-eat-buffet, öppen bar med en aldrig sinande tillgång på mjöd, friska fylleslag, och 332 kanaler som visar MMA-fighting. Eller vad kämpar nu roar sig med i Valhall. Det här är det sämsta cop-out slutet tänkbart. Senaste James Bond slutet var dåligt. Terminator-slutet var märkligt. Det här är ännu sämre.

Shakespeare kunde skriva bra deckare – och portionera ut ledtrådar

Vad gjorde Hamlet till en sådan succé?

Det är vitsiga, roliga repliker, det är action, det är romance, det är en hyllning till teatern … och ledtrådarna kring mordet, motivet, gärningspersonen (och eventuella medhjälpare) portioneras ut över hela dramat.

Jo, Shakespeare kunde skriva underhållning, han kunde skriva deckare. Jag älskar scenen där Hamlet ska lösa mordet och skriker “Nobody leaves the room!” precis som Hercule Poirot. Okej, kanske inte precis “Nobody leaves the room”, jag kan ha drömt den repliken, men jag minns fortfarande att jag som barn råkade se en gammal Hamlet version på tv och den var skitspännande. (Kenneth Branagh har förresten spelat både Hamlet och Hercule Poirot – han är bra på att spela deckare.)

Giftmord utan vittnen och en teatralisk fälla

Giftmord utan spår och utan några vittnen är idealiskt för att skapa spänning och kontroverser.

Har Hamlets far verkligen blivit mördad? Ljuger spöket för Hamlet? Kommer den där teaterpjäsen att fungera som den fälla den är ämnad att vara? Kommer Hamlets falska kompisar Rosencrantz och Guildenstern att ta Hamlet av daga, eller kommer Hamlet på att de är opålitliga? Kommer Hamlet att hämnas, eller kommer han att strunta i det? Kommer han att dra tillbaka till universitetet i Wittenberg, eftersom (inte-än) Tyskland är så mycket coolare och mer “happening” än tråkiga gamla Danmark?

Vi vet vem som är mördad, och hur, och av vem, och vi vet att Amleth vet …

Det finns ingenting som är spännande med The Northman. Vi vet att Amleths far har blivit mördad, vi vet av vem, vi vet hur, vi vet att Amleth vet.

Vi vet att han ska hämnas. Vi vet typ allt. Vad vi inte vet är hur en actionfilm kan bli så lång och så tråkig. Och hur planeringen kan vara så dålig.

Bättre planering av Scar

Om förövaren vill planera det perfekta mordet och döda sin bror, så borde han ju döda honom i sömnen – utan vittnen – och då skulle den döde aldrig ens komma till Valhall! Snacka om att snuva en hatad bror på konfekten! Så hur tänker “ondskefull farbror” egentligen?

Farbror Scar fick lille Simba i Lejonkungen att tro att det var Simba själv som dödat kung Mustafa … Det där är genialisk ondska som vida överträffar att lämna överlevande bakom en genomskinligt placerad statiststen.

Ofrivillig humor med vrålande gubbar i läderminibyxor

Det finns massor av problem med filmen. Som tråkig och genomskinlig CGI, förutsägbar handling, fånig och stolpig dialog, löjliga accenter. Ofrivillig humor när gubbar i läderminibyxor vrålar åt varandra.

Att Nicole Kidman och Alexander Skarsgård ser jämngamla ut, inte som förälder och barn (de två har tidigare spelat gift par).
Att tvålfagra Hollywoodskådisar inte klarar av se ut som skitiga vikingar, även om man kastar lite lera på dem.
Att hela vikingatiden i den här filmen i sig känns fejk, som om folk klätt ut sig till Halvdan Viking & Co …

Vad Hollywood vill vikingatiden ska vara

Nya rön har tydligen fått fram att vikingarna var handelsmän, som grundade ett frihandelsimperium långt innan EU.

Det här är Hollywoods version av vad Hollywood vill att vikingatiden ska vara: gymmande män i minibrallor som grymtar och vrålar och har Conan Barbaren som posterboy hemma i lerhyddan, tillsammans med stora paket av proteinpulver (och eventuellt något starkare).

Kreativt underhållningsmord

Robert Eggers, filmens regissör, har tidigare gjort arty skräckisen The Witch och svartvita The Lighthouse. Investerarna kanske har hoppats på en creddig actionfilm? Istället blev det en pretentiös uppblåst blåsa som snabbt spricker. A och O för action är underhållning och tempo. Att tynga ner med en pretentiös kvarnsten är kreativt underhållningsmord.

Det är alltid någon som ska hämnas i Hollywood

Det är jämt någon som ska hämnas i sådana här Hollywoodfilmer där gubbar ska banka på varandra i evigheter. John Wick skulle till exempel hämnas sin hundvalp, och det räckte till en hel trilogi.

Det här räcker inte till en trilogi. Intrigen räcker inte till en enda film ens. Det hade förmodligen behövts en mördad hundvalp för att man skulle engagera sig.