DÄR KRÄFTORNA SJUNGER – berörande, välspelad och hyfsat spännande filmatisering av bestseller

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Where the Crawdad Sing
Regi: Olivia Newman
Skådespelare: Daisy Edgar-Jones, Taylor John Smith, Harris Dickinson, Michael Hyatt, David Stratthairn
Premiär: 2022-08-19
Betyg: 4

Romanen Där kräftorna sjunger av Deilia Owens är en veritabel bestseller och närmast ett fenomen. Femton miljoner sålda böcker världen över säger en del om succéns omfattning. Så med tanke på allt detta var det väl givet att filmversionen skulle anlända till din lokala biograf som ett brev på posten.

Men nu undrar givetvis alla om filmen lever upp till förväntningarna. Inte vet jag, har liksom inte läst boken, och därmed har jag inget att jämföra med. Däremot kan konstateras så mycket som att denna rulle i sina bästa stunder placerar sig i samma fängslande sydstatsdrame-kategori som moderna klassikern Stekta gröna tomater och Niceville alias The Help, men det finns också små, små enstaka tveksamma ögonblick då det hela balanserar på gränsen till Nicholas Sparks mest cheesy melodramer.

Lasse Hallström regisserade för pengarna

Visst, både boken och filmen Dagboken är genreklassiker, och jag vill minnas att Kevin Costner-rullen Message in a Bottle hade sina kvaliteter, men alla Sparks-historier är inte av samma klass. Fråga bara Lasse Hallström, som varit ärlig med att han regisserade två av författarens böcker för pengarnas skull.

Med respekt för källmaterialet

I fallet Där kräftorna sjunger lär dock inte regissören ha behövts mutas med en fet lönecheck. Äran, meriten och eventuell prestige har garanterat räckt för den lyckligt utvalda, den relativt oprövade Olivia Newman. Och hon och manusförfattaren Lucy Alibar har av allt att döma närmat sig sitt uppdrag med respekt för källmaterialet. För filmen lär följa boken tämligen troget, inga omotiverade justeringar ”av dramatiska själ” lär ha gjorts.

En våldsbenägen flåbuse

Således få vi lära känna dramats protagonist Kya från 50-talet och framåt. Initialt lever hon med syskon och föräldrar. Fast dessvärre blir hon tidigt ensam. Först förvinner mamman efter att ha fått stryk en gång för mycket, därefter syskonen, ett i taget, och till slut själva orsaken till misären, pappan, en alkoholiserad och våldsbenägen kontrollerande flåbuse.

Lever för, med och på naturen

Kvar står Kya alldeles ensam i världen, men hon väljer att försöka klara sig själv för att slippa bli omhändertaget av de sociala myndigheterna och därmed tvingas lämna ”sitt” hem i North Carolinas träskmarker.

För Kya är bokstavligt talat ett naturbarn. Hon älskar omgivningarna och lever såväl för som med och på naturen. Men i trakten går skitsnacket. Träskflickan blir öknamnet på allas läppar, och hon väljer tidigt att hålla sig undan människor i så stor utsträckning som möjligt.

Träskflickan måste vara mördaren

Fast som ung kvinna möter hon likväl kärleken. Först i form sympatiske fiskarsonen Tate och sedan i skepnad av brudraggaren Chase, och det är när den sistnämnde hittas död med näsan i träsksörjan efter ett högt fall, som allt ser ut att gå åt fanders för Kya. För det måste ju vara den konstiga Träskflickan som har mördat den till synes välartade unge mannen av fin familj.

Livshistorien rullas upp

Snart väntar mordrättegång för Kya, och det ser inte alls bra ut. Om hon fälls kan dödsstraff i värsta fall vänta. Men en snäll pensionerad advokat i alltid lika sevärde David Strathairns skepnad åtar sig fallet, och därmed rullas hennes livshistoria också upp via diverse flashbacks. Och som en knorr kommer en extra förlösande twist innan eftertexterna börjar rulla.

Frågor som aldrig blir förlegade

Så med detta sagt är jag rätt säker på att bokläsarna blir nöjda. För egen del kan jag bara konstatera att adjektiv som fascinerande, berörande, välspelat och hyfsat spännande är adjektiv som mycket väl kan passa in för att beskriva det här. Dessutom är det också lätt att tro att det här är en film som dröjer sig kvar i medvetandet. Inte minst för att den bakom den uppenbara historien också diskret tar upp svåra frågor som dessvärre aldrig tycks bli förlegade.