PETER JÖBACK, Pildammsteatern, Malmö den 10 augusti 2022 – tidlös internationell klass när sött mixades med salt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Herregud, är man benägen att utbrista. Hela nio år har förflutit sedan min förra konsert med Peter Jöback. Då handlade det om arenaturnén I Love Musicals. Till skillnad från denna turnévända då där fokus är på i stort sett allt annat han gjort än just musikaler.

Fast några sådana nummer blev det för all del ändå, och ni kan säkert gissa vilka. Och nej titelmelodin till The Phantom of the Opera avverkades inte. Oddsen att få höra den live är nog större för de som bevistar en konsert med upphovsmannen Andrew Lloyd Webbers tidiga stjärna och ex-fru Sarah Brightman. Eller för den delen på ett gig med Finlands metalstoltheter Nightwish.

”Tänk Elvis”

Men en annan komposition från “Fantomen” fick vi i alla fall höra till slut, nämligen Music of the Night. I en organiskt färgad popkostym därtill. Och som på beställning följde Guldet blev till sand strax efteråt.

“Tänk Elvis”, förvarnade sångaren strax innan, och varudeklarationen var helt korrekt. Arrangemanget med tillhörande kvinnlig körsång påminde onekligen en hel del om de rockkungens fick ur sig under sin långvariga Las Vegas-period. Vilket faktiskt enbart ska ses som något positivt.

Fast som sagt, i övrigt var inte musikaler en prioritering på setlistan denna gång. Istället rörde det hela sig till större delen om engelskspråkig pop och svenskspråkig singer/songwriting. Om man nu ska generalisera en aning.

Bland det mest personliga

I den sistnämnda kategorin stod sångerna hämtade från 2004 års album Det här är platsen ut. I alla fall deklarerade sångaren själv att detta Mauro Scocco-signerade verk är ett av hans absoluta favoriter, och denna kväll var det inte svårt att hålla med. Både Är det här platsen och Ingen skyldighet – om det självklara i att inte behöva förklara för omvärlden vem man är – tillhörde det mest rörande och personliga som framfördes denna kväll.

Ett mäktigt lyster

Melissa Horns Falla fritt har blivit en ny Jöback-klassiker efter hans tolkning i Så Mycket Bättre, och på Pildammsteatern gavs sången ett mäktigt lyster som utan tvekan motsvarade tyngden i budskapet.

På samma sätt var Sommarens sista sång en vuxen popsång om missade chanser på lokal, och det inneboende vemodet i att en en ensam höst väntar om inget händer mycket snart.

Tidlös internationell klass

Fast de där riktigt renodlade poplåtarna kommer som sagt i engelskspråkigt utförande. På något sätt går det en skiljelinje musikaliskt någonstans i Jöbacks repertoar där engelskan kommer in i bilden och renodlar popsoundet. Förra årets sångsläpp Better Man var ett utmärkt exempel på detta denna afton. Vi talar tidlös internationell klass här. Samma sak kan sägas om diskoartade Dancing, och det går naturligtvis inte att förbise genombrottet på popscenen med starka Higher. Någon borde ringa upp folk som ex-Savage Garden-sångaren Darren Hayes, Ronan Keating, Take That eller varför inte självaste Robbie Williams och erbjuda en ny potentiell smash hit.

Strålande avslappnat humör

Därmed inte sagt att någon av dessa stjärnor hade gjort låten bättre. Eller uppvisat en positivare och bättre attityd än svensken, för den delen. Sistnämnda betonas för att Jöback verkligen var på ett lika strålande som avslappnat humör under denna två timmar långa spelning. Mannen hade så roligt att jag misstänker att showen förlängdes med en halvtimme just på grund av detta.

”Tycker ni jag pratar för mycket?”

Och allt handlade inte om musiken. Anekdoterna/minnena från den fyrtio år långa karriären flödade lika friskt som sångerna.

“Tycker ni jag pratar för mycket?”, undrade sångaren vid något tillfälle, och givetvis svarade publiken nekande. För alla ville höra honom berätta välkända dråpliga historier från det förflutna på sitt sätt.

Helnakna kropp mot kropp

Som den om när unge gossen Jöback och Marianne Mörck under Kristina från Duvemåla-sejouren skulle ge en påkläderska totalt oförmögen att lära sig knacka på deras gemensamma loge en minnesbeta genom att klä av sig och lägga sig helnakna vågrätt kropp mot kropp på en säng. Allt i hopp om att kvinnan ifråga skulle stega in och se dem tillsammans i en till synes intim situation. Fast istället klev fem ditskickade autografsugna barn in och fick en syn de förmodligen aldrig kommer att glömma.

Visste inte han hade en bror

På andra sidan spektrat fanns berättelsen om halvbrodern – även han gay – som begick självmord. En bror han inte visste existerade under alla år, dessutom. En djupt tragisk berättelse, förstås. Men temat för tillställningen måste likväl sägas vara hopp. Och revansch. Revanschlustan gentemot de som tryckt ner honom, Mot de som velat säga till honom vad han ska göra, och då inte minst i den professionella sfären.

Så, visst det söta blandades med salta i denna show, och det var inte bara i det väl tilltagna mellansnacket. För det är inte direkt någon hemlighet att allvaret ofta är tydligt i sångernas lyrik.

Positivism och många leenden

Fast med detta sagt; Jöback är ingen dysterkvist. Så på det hela taget var det här en show som bejakade livsglädjen och den boost man kan få av musiken mer eller mindre i alla lägen. Och sångarens positivism och många leenden var smittande. Det var sådant som gjorde det lätt att lämna spelplatsen själv med ett stort smil på läpparna. Utöver då den uppenbara professionalismen hos både artisten själv och det väl samspelta bandet. Det tål liksom att påpekas det också.