JOURNEY, Resorts World, Las Vegas den 15 juli 2022 – hungriga och exalterade över sin hitkatalog med symfoniorkester

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Foreigner har gjort det. Kiss också. Liksom Meat Loaf, Metallica och Scorpions och en massa andra akter – och då företrädelsevis inom hårdrock och metal – jag troligen inte kommer ihåg. Eller ens känner till har försökt. Jag syftar naturligtvis på fenomenet akter som tillfälligt gör gemensam sak med en symfoniorkester, och nu har legendarerna i Journey följt deras exempel. Som en del av en så kallad Residency på den sanslöst glassiga Resorts World med begränsat antal datum inbokade.

Sedan ska jag vara fullständigt ärlig här; mina förväntningar var riktigt höga inför ovannämnda gig. Det här är trots allt ett band som rent allmänt är så in i h-e proffsiga att man inte kan göra annat än bara applådera rakt av.

Storslagenhet med symfoniorkester

Dessutom ska också villigt medges att den 22 man starka symfoniorkestern adderade ytterligare oskrivna krav på helheten. Fattas bara annat. Den här typen av band frodas faktiskt oftast väl i den här typen av sammanhag. Samtidigt om man ser i backspelgeln så här en hel månad efter tillställningen gick av stapeln går det knappast att förneka att förväntningarna infriades.

Med råge, dessutom. För det är klart att ett visst mått av storslagenhet tillkom i den här omgivningen. Ibland var den mer tydlig, ibland mindre, men den var aldrig frånvarande. På samma gång är det värt att notera att låtarnas själ aldrig suddades ut. Det lät alltjämt Journey om ljudbilden. Det behövde man liksom aldrig tvivla på.

Exalterade över sin egen hitkatalog

Sedan bör också framhållas för tvivlarna att Journey-gänget själv faktiskt tedde sig riktigt hungriga där på Resorts Worlds fräscha lyxiga scen. Pengarna må alltjämt rulla in i mängder – senaste USA-turnén drog in sanslösa 28 miljoner dollar – men kvällens show visade att alla inblandade alltjämt kan bli exalterade över sin digra hitkatalog.

Grundaren Neal Schons gitarrfigurer lät lika vitalt läckra som alltid, Jonathan Cains keyboardspel lika självklart finessrikt som Elton Johns alltmedan sångaren Amel Pineda slutligen efter drygt femton år framstod som den frontman han borde vara.

Amel Pineda har fått den auktoritet som krävs

Missförstå mig inte nu, den patenterade rösten á la klassiske sångaren Steve Perry har alltid funnits där, men den där mannen som äger scenen och showar med publiken verkar inte ha blommat ut fullt ut förrän på senare år. Jag minns alltjämt en så kallad double feature 2011 på köpenhamnska Store Vega med både Journey och den då relativt nya inkarnationen av Foreigner på plats. Det var en dag då sistnämnda bands sångare Kelly Hansen fullständigt blåste Pineda av banan med ett briljant proffsigt och svettigt framträdande.

Men tiderna förändras. Denna kvälls gig bekräftade om något att Pineda modell 2022 fått den auktoritet och det showmanship som krävs för att äga scenen, och mannen har uppenbarligen roligt medan han befinner sig där också. Så en stor tumme upp för det.

Återvändande trummisen excellerade

Fast inget enskilt framträdande fastnade lika hårt i medvetandet som när återvändande Deen Catronovo fick göra sitt enda solonummer. Knappt halvvägs in i den sisådär 2.15 långa konserten tog trummisen ton i Mother, Father och excellerade. Så frågan är om detta lätt obskyra spår någonsin låtit så bra som här. Tillåt mig tvivla. Om inte annat tangerades den fyrtio år gamla originalversionen. Den inneboende dramatiken i sången gjordes full rättvisa, storslagenheten i helheten fullständig och nerven och tonsäkerheten i sången imponerande. Wow, säger jag bara.

Till och med filmlåtarna var med

Men låtlistan i övrigt då, undrar vän av ordning? Well, vad ska man säga mer än att det mesta av det bästa av de vitala låtarna fanns med. En kalenderbitare kan förvisso invända att hits som After the Fall, Still They Ride och Suzanne hade lämnats därhän, men sådan kritik får ses på med överseende. Trots allt var till och med de båda filmlåtarna Only the Young och ösigt refrängstarka Ask the Lonely med tillhörande klistriga klaviaturslinga med, så vad finns egentligen att klaga på?

Massivt girlangregn

Båda dessa nummer tillhörde för övrigt höjdpunkterna, och de var förstås inte de enda. Uptempo-alster, typ Stone in Love och Separate Ways (Worlds Apart) – mäktigare än någonsin denna kväll med symfoniorkester-backningen – utgör som sig bör alltid ett lyft. På samma sätt var rockrökiga Any Way You Want It ett utmärkt sätt att lämna på lagom till det massiva girlangregnet innan ridåfall.

The Sopranos-fenomen redan som tredje nummer

Samtidigt vet varje sann fan att balladerna är en icke oansenlig del av Journeys publiktycke, så vad mer finns egentligen att säga om sådant som Faithfully, Open Arms, Who’s Crying Now och Send Her My Love. Inte mycket. Det här är sånger med sann klassikerstatus i rockvärldens powerballad-skattkista, och på Resorts World hade de onekligen fått en lyxigare inramning än vanligt.

Vad mer? Jo, Don’t Stop Believin’ var självklart en given publikfavorit, men detta sentida The Sopranos-fenomen avverkades redan som tredje nummer. Allt för att inte ta bort effekten av alla de andra hitsen. Får man förmoda.