MARIA GRIPE : AGNES CECILIA – EN SÄLLSAM HISTORIA – stilbildande inom den framgångsrika mysrys-genren

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: Mysrysare
Läsålder: 12-15 år
Antal sidor: 256
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2022-04-11

Maria Gripe är idag mest känd för att ha skrivit en av de populäraste julkalendrarna. Trolltider, som hon skapade tillsammans med sin dotter Cecilia, har till och med sänts två gånger. Minnesvärda Eva Rydberg och Birgitta Andersson spelar troll, Siw Malmkvist är en underbar fe (hur många feer i världen pratar skånska?) och en vätte kan bli osynlig genom att snurra på sin lilla grå luva. Klassiker. Alla känner till den.

Men … Hur står det till med kunskapen om Maria Gripes böcker idag? Bonnier Carlsen har gjort sitt till för att rädda Agnes Cecilia från glömskan och boken har getts ut med ett nytt suggestivt omslag, med den mystiska dockan i fokus. Som av en händelse kom även Katarina Genars senaste bok Glasfågelns grav ut på samma förlag tidigare i år – och Genars bästsäljande böcker är klart influerade av Maria Gripe.

Både Katarina Genar och Ingelin Angerborn har angett Maria Gripe som en favoritförfattare – och Agnes Cecilia som hennes bästa bok – men idag är de nu levande författarna av mysrysare betydligt mer kända bland unga läsare. Det är finns också nu för tiden ett mycket större utbud av genrelitteratur, av skräck, fantasy och spökhistorier – bland svenska författare var Maria Gripe på sin tid relativt ensam i en värld av socialrealism och ofta ganska tråkiga realistiska svenska ungdomsböcker.

Den svenska mysrysgenrens Matrix

Det intressanta är att läsa Agnes Cecilia för sin egen skull, men också för att den har blivit stilbildande inom den framgångsrika genre av mysrys som härskar på topplistorna idag.

Agnes Cecilia är, om man så vill, den svenska mysrysgenrens Matrix, som så många läst och inspirerats av.

Spöken som behöver hjälp av den unga protagonisten

Två saker är viktiga: spöken ska inte vara ondskefulla, utan snarare sorgsna och behöva hjälp, och huvudpersonen ska vara ett starkt barn (alternativt en tonåring) som behöver hjälpa till – samtidigt som hen hjälper sig själv att komma över ett trauma eller en oroväckande förändring. Till exempel en flytt till ett nytt och främmande ställe.

“Ung protagonist hjälper vilset spöke” (och kommer själv över flytten från Amerika till England) är i och för sig ledmotivet även i den gamla klassikern The Canterville Ghost av Oscar Wilde – men handlingen har blivit vanligare och vanligare inom magisk realism, fantasy och skräck.

Renovering och tidshopp

Nora är föräldralös och när hennes fosterföräldrar renoverar i den nya lägenheten så börjar det spöka. Nora blir allt mer övertygad om att hon måste ta reda på vad som hände i lägenheten innan de flyttade dit … En nyckel i berättelsen är den magiska dockan som syns på omslaget. Vi följer två parallella spår, Nora i nutid och Cecilia i dåtid. Det här är ett recept som så många författare av skräck, mysrys, deckare och feelgood har följt – det verkar ha blivit snudd på obligatoriskt med tidshopp idag, som ger cliffhangers och drygar ut handlingen och spänningen.

Ett 1980-tal med få tidsmarkörer

Notabelt är att det finns få tidsmarkörer i Agnes Cecilia. Man kan till exempel jämföra med Sara Bergmark Elfgrens senaste spökhistoria Grim, som på trendigt “retro”vis delvis utspelar sig på 1980-talet – och där är det proppfullt med nostalgia, från gamla fanzines och hårdrocksband, till hur man använde frimärken.

Idag klämmer författare gärna in de senaste musiktrenderna, modetrenderna, skateboardtricksen, spelen och mobiltelefonerna – och böckerna åldras snabbt. Visst, avsaknaden av moderna gadgets som ungarna har kan vara en tidsmarkör, men Agnes Cecilia skulle kunna utspela sig nästan när som helst och var som helst – det finns ingen 1980-tals nostalgi att hämta, för den som hoppas på det.

Fast Maria Gripe kanske inte var så intresserad av sprejade håruppsättningar, Joey Tempest, Gyllene Tiders senaste hit, neonfärgat smink och stora axelvaddar? Någonstans känns Agnes Cecilia som brunaktigt 1950-tal. Och inte bara på grund av omslaget.