GARY ALLAN, M Pool, M Resort, Las Vegas den 9 juli 2022 – ingen utlevande countrystjärna, men känslan och professionalismen övertygar

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gary Allan må inte tillhöra det absoluta toppskiktet i countryvärlden, men under sin lite drygt kvartssekellånga karriär har han likväl nått tämligen avsevärda framgångar. Åtta miljoner sålda album samt drygt tjugotalet hits på den amerikanska countrylistan säger en del. Av dessa har nästan hälften nått topp-tio dessutom.

Med andra ord har framgångarna varit tämligen omfattande genom åren. Dock har han fått se sig själv bli både förbisprungen och distanserad av folk som Jason Aldean, Luke Bryan och Keith Urban genom åren, och det beror nödvändigtvis inte på att musiken skulle vara sämre. Däremot är hans sound mindre flashigt, och detta går hand I hand med hans framtoning live.

Inte samma entertainerkvaliteter

Har genom åren avnjutit i alla fall de två sistnämnda här ovan live, och en sak är säker; Gary Allan har vare sig samma energi eller samma entertainerkvaliteter som nämnda kollegor. Detta kunde var och en på plats vid poolen på fräscht lyxiga M Resort denna heta lördagskväll konstatera.

Det visade sig nämligen att Allan inte är någon utlevande person, så det blev inte mycket till känsloyttringar, kroppsspråk och visuell scenshow med denne man på scen. Men Hey, vi är alla olika, och överlag gjorde 54-åringen likväl en klart godkänd insats.

Bra sånger och ett duktigt band ska räcka

Mannen tedde sig trots allt både stabil och naturlig där på scen. Han är som amerikanarna uttrycker det en “no-nonsense guy”. Det du ser är det du får, och han är av allt att döma inte nämnvärt intresserad av vare sig utanpåverket eller showande för dess egen skull. Det betyder dock inte att Allen var ointressant att uppleva live, bara att han inte är gör något märkvärdigare än det behöver vara. För i hans bok är musiken det viktiga. Bra sånger och ett duktigt band och ska räcka för att locka massorna.

Allt kan betecknas som country

För egen del gillar jag bland annat Allan för det faktum att han faktiskt står ut i på dagens countryscen. På senare år verkar det som om verkligen allting kan betecknas som country. Dan & Shay’s soulfyllda tongångar samsas med Florida Georgia Lines dansanta beats i ett landskap där pop och/eller rockriff blivit standard för ett bra tag sedan.

Dwight Yoakam vitaliserade

Och inget ont i det. Egentligen. Kan verkligen uppskatta det mesta av detta också. Men Gary Allan ter sig mest som en singer/songwriter – även om han nu skriver märkligt lite av sitt material – med en benägenhet att närma sig en slags modern variant av det så kallade Bakersfieldsoundet. Initialt på 50-talet var detta en reaktion mot Nashvilles mer slickade sound, och övergick sedermera till att bli en countryvariant Dwight Yoakam starkt bidrog till att vitalisera i mitten av 80-talet.

Samtidigt har Allan vid något tillfälle själv sagt att han måste balansera på en tunn linje för att få sina “traditionella grejor” spelade på radio, men sanningen är också den att hans sound överlag trots allt ter sig ganska varierat, rent allmänt.

Countryrockers och countrypopess

På M Resort pendlade han mellan å ena sidan sådant som svängiga honkytonkdängan Guys Like Me och countryrockers som inledande The Hard Way och listettan Watching Airplanes, tänk John Mellencamp light här. Samt å andra sidan starka countrypopess som träffsäkra Sex, Every Storm (Runs Out of Rain) och taktfast softa Temptation.

För att inte tala om balladerna, som stilsäkra gråta i ölenbiten Ruthless och Smoke Rings In the Dark, en tjusig midtemposak om ett par som måste ge upp sin potentiella kärlek eftersom gnistan slocknat.

Självmordstragik kopplad till hit

Och låt oss för all del inte glömma den rörande Best I Ever Had, låten som kopplade till tragiken i frun Angelas självmord 2004. Verket må vara en cover, men lyriken har onekligen en hel del stoff i sig som Allan gjort till sitt. Vilket för övrigt tedde sig rätt uppenbart denna afton. Inlevelsen gick knappast att ta miste på även om han nu inte är de stora gesternas man.

Professionalism och känsla

Så för att nu återgå till där vi började; Visst utlevandet på scen kunde varit generösare och kommunicerande med publiken likaså. Men Allan och hans högst kompetenta band lät musiken från den gedigna sångkatalogen tala, och gjorde det trots allt med både professionalism och känsla. Vilket förstås var långt ifrån det sämsta.