SAMMY HAGAR AND THE WABOS, The Strat Theater, The Strat, Las Vegas den 1 juli 2022 – med entertainerådran i blodet och ambitionen att leverera varje gång

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sammy Hagar är en tvättäkta hårdrockinstitution. Via starten i San Fransiscobandet Montrose i början på 70-talet och en högst hälsosam solokarriär som sträcker sig från 1976 fram till våra dagar har han skaffat sig en diger meritlista som fortsatt utökas fram till våra dagar. Den hyfsat minnesgode kommer måhända även ihåg supergruppen Chickenfoot som släppte ett par album kring decennieskiftet 2010.

Fast på våra breddgrader är Hagar förstås mest känd som sångare i Van Halen från 1985 och ett knappt dussintal år framåt. Såg honom för övrigt fronta bandet på ett utsålt Forum i Köpenhamn 1993 under min första säsong som recenserande musikjournalist.

Därefter återsågs sångaren inte förrän 2005, då i egenskap av headliner i eget namn på Sweden Rocks Festivalscen, och nu var det alltså dags att åter bekanta sig med Hagar live, denna gång med en spelning i den relativt intima Strat Theater på casinot The Strat i Las Vegas.

Med fokus på solokatalogen

Hagar har återkommit till The Strat från och till på senare tid, och enligt uppgift lär det då också vara så att han ändrar i repertoaren ganska friskt från gång till gång. Så tydligen även vid detta tillfälle, men att det skulle vara fokus på solokatalogen och ingen djupdykning i bandäventyren var givet från nästan första stund.

Några spänstiga rockers från den korta sejouren i Montrose i form av Space Station #5 och Make It Last fick inleda. Därefter fortsatte Hagar bara räkna framåt kronologiskt med nedslag I företrädelsevis 70- och 80-talet.

Mot slutet avverkades även några Van Halen-låtar i form av Top of the World och Finish What You Started, men Hagar var uppenbarligen inte på The Strat för att rada upp de största hitsen från denna givande tid.

Tillhör den gamla skolan rockstjärnor

Här ska det också villigt medges att det var en sedvanligt energisk och för all del också tämligen vild rockpensionär som framträdde. I 140 minuter dessutom. Vi talar alltså om två timmar och tjugo minuter. Imponerande, minst sagt. Hagar fyller trots allt 75 den 13 oktober. Men så tillhör mannen också den gamla skolan rockstjärnor som har entertainerådran i blodet med ambitionen att leverera varje gång på scen.

Så även denna gång alltså, så när sångaren påpekade att han var spelsugen och genuint tacksam över att vara tillbaka på scen efter pandemin bekräftades bara vad man redan tänkte i sitt stilla sinne.

Nattståndet kommenterande

Lite synd bara att Hagar inte riktigt verkar ha hängt med I de senaste årens #MeToo-debatt. Att en tjusig servitris regelbundet äntrade scenen med diverse dryckesvaror tedde sig förvisso mest bara showigt och helt okej – det är trots allt Vegas vi talar om. Men sångaren borde avhållit sig från att lite sådär tydligt dubbeltydigt kommentera hennes bakdel, och sedan ursäkta sig med ett “Can you say that these days”.

En aning nattståndet? Ja, det får man väl säga , och fansen i publiken verkade hålla med. I alla fall blev det inget höhö-jubel som respons, snarare en något talande tystnad.

Den pojkaktiga spelevinken lever

Men som sagt; vad gäller allt annat fanns det inget direkt att gnälla över. För på många sätt var det en fröjd att skåda Hagars oförställda glädje att vara tillbaka. Om något visade stjärnan att den pojkaktiga spelevinken i honom alltjämt lever oavsett året som står på födelsebeviset.

På samma sätt får man inte glömma den tajta trion bakom frontmannen, The Wabos. Laguppställningen med mångsidige gitarristen Vic Johnson, groovy basisten Mona Gnader och gediget stabile trummisen David Lauser har varit den samma ända sedan 1997. Vilket faktiskt betyder att bandet tog form redan innan namnet myntades.

Ett klassiskt köra fort-anthem

Repertoaren i övrigt då, undrar förmodligen vän av ordning. Well, som sagt dominerade The Red Rockers egen – och för all del också tidiga – sångkatalog kraftigt. Liksom de klassiska upptempolåtarna. däribland de givna höjdpunkterna There’s Only One Way to Rock, Your Love Is Driving Me Crazy och I Can’t Drive 55, ett klassiskt köra fort-anthem om något.

Samt I’ve Done Everything for You, låten som floppade för Hagar, men blev en topp-tio hit på Billboardlistan för Rick Springfield då det begav sig, för övrigt.

Välbehövlig livsbejakande ballad

Själv tackade jag ödmjukast för att sångaren även avverkade några lugnare alster i form av I’ll Fall In Love Again och livsbejakande Give to Live. Sistnämnda var väl det närmaste en ballad han kom. Det var välbehövligt. För om man nu ska vara ärlig krävdes detta försök till variation för att man fullt ut skulle uppskatta det annars tämligen ösiga och för all del också likartade anslaget.

Fem rockande år till 80

Men hur som helst; i slutänden var det här likväl en överlag underhållande rocktillställning värd namnet signerad en artist som inte låter åldern hindra en lika stark som sprittande show. Skulle inte förvåna mig om Hagar rockar lika övertygande som 80-åring. Det är trots allt bara lite drygt fem år dit.