MARRY ME – romcom som firar omaka par och den vanliga vardagen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Kat Coiro
Skådespelare: Jennifer Lopez, Owen Wilson, Maluma, John Bradley, Sarah Silverman
Land: USA, Japan
År: 2022
Genre: Komedi, Musik, Romantik
Längd: 112 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: UIP
Betyg: 4

Marry Me har marknadsförts som romcom – men skulle lika gärna kunna kallas musikal. Artisterna Jennifer Lopez och Maluma har hela nio nya hits som marknadsförs i den här filmen – och Pa´ Ti har gett Jennifer de största musikaliska framgångarna sedan 2017. Ett extra plus är att en del av dialogen och sångtexterna är på spanska. När det gäller “return for the bucks” blev det här en mer framgångsrik spansk-engelsktalande musikal än nyinspelningen av West Side Story.

Jennifer och Maluma är mycket bra som sina popstjärnealteregon Kat och Bastian i filmen, personkemin sitter som en smäck, duetterna klingar aldrig falskt … och megakonserten på Madison Square Garden i New York är inspelad på plats på Madison Square Garden i New York. Med verklig, superentusiastisk publik. Maluma hade ändå en konsert inbokad som sig själv – och vem säger nej till att Jennifer kommer (i rollen som Kat) och gör ett extranummer, en duett? Hon ser ut som en guldglänsande amazongudinna.

Hyllning till Madonna

Det finns också en retrohyllning till Madonna i “naughty nun” numret Church – en tidig hit i Kats karriär, som är som en parafras på Like a Prayer med latinorytmer. Numret skulle faktiskt ha passat på årets Eurovision Song Contest – där lättklädda dansare med förkrympta tröjor gick som ett tema genom festligheterna. Sångerna i filmen fastnar ungefär lika snabbt som Baby Shark. Man har verkligen jobbat med att få till hitvänliga slagdängor som ska passa Jennifer – men utan att de ska låta precis som hennes vanliga musik.

Kan något spräcka detta musikaliska power couple?

Maluma och Jennifer – och rollkaraktärerna Kat och Bastian ser så fina ut tillsammans (och låter så bra ihop) att det nästan är omöjligt att tänka sig att detta vackra dream team, detta musikaliska power couple, inte kommer att vara det par som ler mot kameran när filmen är över.

Bastian är ingen klassisk “bad boy” som hjältinnan ska välja bort till förmån för “the good guy” – han har många bra kvaliteter, bland annat att han boostar hjältinnan musikaliskt och säger att hon är värd alla fina priser och fina recensioner som fisförnäma kritiker och jurys nekar henne. Men han är också otrogen mot henne med hjältinnans personliga assistent … Ajdå.

Och det avslöjas precis innan Kat och Bastian ska uppföra sången Marry Me tillsammans. Kat hämnas genom att sjunga Marry Me för en slumpmässigt utvald man i publiken – som råkar vara matteläraren Charlie (spelad av Owen Wilson), som är frånskild med söt, mattegenialisk dotter (charmiga Chloe Coleman i en fin roll där hon inte behöver bli upplärd till babyspion), skojig bästa gaykompis (Sarah Silverman) och lat hund (som faktiskt påminner om hunden som Owen Wilson bar omkring på i Wonder).

Skulle Maria och Tony också ha kunnat få ett lyckligt slut?

Bastian blir precis så arg som Kat hoppas – och han har en del att tillägga om att hon valt en “albino”. Latinos ska ju hålla ihop … Sedan drar Bastian till Puerto Rico.

Ger Marry Me en vink om att Maria och Tony hade kunnat få ett lyckligt slut i West Side Story? Kat blir ju också kär i en vit kille som hon absolut inte har något gemensamt med … I alla fall på ytan.

Kändislivets oglamourösa (och påfrestande) baksida

Filmen skildrar på ett sätt kändislivets baksida, att aldrig ha ett privatliv och att ständigt vara påpassad, men på ett annat sätt fångar den också vardagen som den ser ut för så många människor. Charlies vardag, hans vänners vardag, dotterns vardag … Marry Me är på många sätt en hyllning till vardagen och vanligt kneg – vilket känns otroligt uppfriskande. Man har vågat göra en “vanlig film” om vanliga människor. Inga babyspioner, inga biljakter, inga utomjordingar, inga superhjältar, inga superskurkar, inga massmördare, inga hemliga agenter, inga rymdskepp, inga trollkarlar … Sci-fi och fantasy har ett så starkt grepp om blockbustertoppen att det känns numera väldigt ovanligt och fräscht och förvånande när någon kommer med det alldeles vanliga i en bred, underhållande mainstream film.

Musiken speglar Kats utveckling

Från start till mål berättar musiken en historia – om en artists utveckling, men också om en människas utveckling. Kat blir bättre både som artist och som människa under filmens gång – det gäller att hitta balansen så att superpopstjärnepersonan inte tar över. Det måste få finnas en privat person kvar någonstans.

Inspirerad av Notting Hill

Romcom som genre verkar mestadels rikta sig till män, och visar upp manliga dagdrömmar – få prinsessan, få filmstjärnan, få popstjärnan … fast man bara är en väldigt vanlig, väldigt alldaglig och ganska tråkig kille.

Prinsessan/filmstjärnan/popstjärnan kan få honom att leva upp och bli roligare och mer spontan! Filmen Marry Me sticker inte under stol med att den tagit sin inspiration från Roman Holiday och Notting Hill.

I Notting Hill blir ett bokhandlare ihop med en filmstjärna, i Marry Me blir en popstjärna ihop med en mattelärare. Det finns till och med direkta citat som parafraseras från filmen Notting Hill, om hur svårt det är att skiljas från en kändis – för hon dyker hela tiden upp på reklamsnuttar, i skyltfönster, på bussar och på billboards. Man bli aldrig fri minnet av henne.

Firar omaka par och den vanliga vardagen

Slutet gör en liten homage till När Harry mötte Sally – “random couples” berättar om hur de träffades och blev ihop. Ett par av dem har vi mött i filmen, andra är vanligt folk. Kat och Charlie berättar odramatiskt att de möttes på en konsert – och säger ingenting om att det var Kat som var den stora stjärnan på den konserten.

Marry Me firar omaka par och den vanliga vardagen – med matematisk, musikalisk guldkant. När den stora popstjärnan gästar matteklubben och alla mattegenier räknar och dansar samtidigt så det står härliga till, regnar det guldstoft över vardagslivet.