SWEDEN ROCK 2022, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra GUNS N’ ROSES, WITHIN TEMPTATION, NIGHT RANGER och NESTOR – glöm ”Guns”, flera andra glänste på bästa sätt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sista dagen på denna efterlängtade Sweden Rock-comeback var som bekant även dagen D för Guns N’ Roses. Men bortsett från det; om det nu fanns ett synbart tema så här i festivalens slutskede så stavades det 80-talets melodiska, men faktiskt också diversifierade – sistnämnda tål att påpekas- hårdrock och hårfagra metal. Guns N’ Roses var givetvis juvelen i kronan på pappret, men på menyn fanns även såväl Night Ranger och Honeymoon Suite som Hardcore Superstar och nygamla Nestor.

Nestor ja, historien är redan välbekant för den initierade. Kvintetten gav ut några ep:s king 1989 bara för att lägga ner strax därefter när vardagens realiteter tog vid. Men så kom spelsuget tillbaka igen drygt trettio år senare. Vilket ledde till releasen av rosade debutverket Kids In a Ghost Town i höstas med efterföljande lysande kritik och en avundsvärd festivalsommar.

Nestor med ett skolexempel på hur melodisk hårdrock ska låta

Låter inte detta nästan som en saga, så säg? Såklart det gör, och i lördags var det alltså dags för Falköpingsbandet att begå debut på Sweden Rock. Och vilken debut sedan. Kvintettens timslånga set var inget annat än ett skolexempel på hur AOR och melodisk hårdrock ska låta och framföras. Det hela tedde sig nästan osannolikt proffsigt. Herregud, har de här killarna verkligen haft bandet i malpåse i över trettio år, tänkte jag i mitt stila sinne medan giget pågick.

Som om inte detta vore nog framstod i stort sett varenda nummer som topp-5 låtar på Billboardlistan 1986, och det ska ni veta bör enbart ses som något positivt. Således är det då också svårt att välja några absoluta favoriter i låtlistan, så jag väljer att låta bli.

Honeymoon Suite stod för gedigen insats

Med tanke på alla dessa lovord var det givet att något annat av ovannämnda band skulle kunna konkurrera, men de gjorde åtminstone alla goda försök. Först ut redan vid lunchtid var Honeymoon Suite. En något underskattad combo, får man väl säga, och mycket riktigt stod kvintetten för en gediget habil insats, och det gällde vare sig de nu handlade om en powerballad som What does it Take eller en förhållandevis tung sak som Looking Out for Number One.

Överlag balanserade kvintetten också mycket riktigt snyggt på gränsen mellan AOR och melodisk hårdrock. Dock hade jag kanske önskat att Derry Grehan tonat ner sina mer råbarkade gitarrinsatser en aning. De tedde sig aningen malplacerade, nämligen.

Hardcore Superstar är Sveriges sleazekungar

Och när vi nu ändå är inne på det råbarkade, så vandrar tankarna bums till Hardcore Superstar. Vilket inte är så konstigt. För bandet onekligen Sveriges sleazekungar. Inte nog med att de har en klädsamt osnuten attityd, de har en ansenlig mängd sånger med tyngd och feta refränger också. Något vi alla påmindes om i lördags. Förstås. Dreamin’ In a Casket, Last Call for Alcohol och You Can’t Kill Rock’N’Roll var bara några av de som avverkades under energiske frontmannen Jocke Bergs överinseende där på Festivalscenen. Men så har också Hardcore Superstar för vana att servera god underhållning ”für alle” som uppskattar trevlig partyunderhållning. Så tummen upp för det.

Night Rangers koncentrat av välspelad amerikansk hårdrock

Innan svenskarna äntrade scenen hade Night Ranger visat var skåpet ska stå på Rock Stage. Det var tio år sedan bandet gjorde sin första spelning i Norje, men tiden verkar inte ha påverkat formen hos sällskapet trots att original- och kärntruppen Blades, gitarristen Brad Gillis och trummisen Kelly Keagy alla tre närmar sig de 70 med stormsteg.

Därför var det väl också bara både passande och fullt logiskt att man öppnade med (You Can Still) Rock in America. För rocka kan bandet onekligen alltjämt, och inte bara på andra sidan Atlanten. Spelningen som bjöds var nämligen inget annat än ett 75 minuter koncentrat av välspelad amerikansk hårdrock som gjord för arenorna. Energin formligen sprutade ut från scenen, och yngre band har onekligen en del att lära från det San Fransisco-bördiga bandet.

Undvara Sister Christian finns inte på kartan

Bland höjdpunkterna märktes givetvis rockers som Touch of Madness och Breakout, sistnämnda hämtad från förra årets albumsläpp And the Band Played on. Fast samtidigt har Night Ranger precis som så många andra band i den här genren upplevt att inga sånger blir så stora som de där definierande balladerna, så att undvara allra största hiten Sister Christian fanns förstås inte på kartan.

Precisionsskarpt fokus av Within Temptation

Så över till dagens kvinnligt frontade metal-combo. Det är givetvis Within Temptation som avses, och jag vill lova att förväntningarna var höga. Nederländarna brukar ju liksom leverera, och då är det givet att kraven på nya toppinsatser växer.

Fast precis som var fallet med Nightwish på torsdagen och Amaranthe dagen därpå präglades helheten trots sitt precisionsskarpa fokus mest av en sorts otvungen spelglädje av stora dimensioner. Sedan är det en helt annan sak att showen inte blivit vad den är utan utanpåverket i form av ett gigantiska huvud med färgskiftande ögon mitt på scenen och de ständigt föränderliga fantasylandskapen på fonden i bakgrunden.

Ett band i yppersta form

Fast det är förstås ändå som alltid bandet på scen som är det viktigaste. Om sedan dekoren och pyroeffekterna hjälper till att förstärka själva framträdandet och sångerna är man hemma. Som de höga eldsflammorna gjorde regelbundet i detta gig, för övrigt.

Ja, och som sagt, det var ett band i yppersta form som äntrade scenen denna kväll, och i centrum stod i vanlig ordning Sharon den Adel med ett ofta strålande leende hyttandes med näven i form av ett djävulstecken och lät sin vackra röst ljuda över festivalområdet.

Skiftande sound i alls in prydnad

Rent musikaliskt var det något av en Greatest Hits-kavalkad man bjöds på, och sångerna var hämtade från i stort sett hela karriären. Vilket betydde att både de gotiska alsterna från början av karriären till dagens i alla fall tidvis mer renodlade metalsound fick utrymme. Och det är helt okej. Har svårt att förstå folk som till varje pris vill att artister ska låta ”som de alltid gjort”. För själv kan jag uppskatta kontrasterna.

Som i lördags under detta gig. Öppningen med i tur och ordning tydligt gotiska Our Solemn Hour, Faster med sitt mer raka metalsound och fantastiska upptempo-dängan Paradise (What About Us?) visade upp bandets skiftande sound i all sin prydnad.

Det bästa giget på 18 år

Det fanns fler exempel på dessa (låt)kontraster, men låt oss istället konstatera att det vimlade av starka nummer i setlistan denna afton, och låtar från den ”nya” tiden The Reckoning och Entertain You samsades med självklarheter, typ Stand My Ground och avslutande goth-folkiga Mother Earth.

Lysande är nog ordet jag letar efter här, och bara för att nu vara närmast övertydlig här var det här förmodligen det bästa giget med Sharon och gänget sedan en spelning på ett knökfullt KB i Malmö för 18 år sedan.

Guns N’ Roses och den mest illa disponerande konserten sedan…

Lysande är dock inte det första adjektiv man tänker på för att beskriva Guns N’ Roses spelning. Tre timmars speltid är förvisso riktigt generöst, men det här var samtidigt förmodligen den mest illa disponerade konsert jag upplevt sedan Europe gjorde samma Festivalscen den äran 2013. Då lyckades hårdrocksbandet från Upplands Väsby missa öppet mål på vägen mot en 30-års jubileumsfest värd namnet genom att spela inte alldeles uppenbara spår från den senare repertoaren och samtidigt i stort sett förneka sitt 80-talsarv. Med undantag då för de absolut nödvändigaste hitsen från det förflutna.

Trevande och jämntjock inledning

Rätt mycket av samma feeling fick man av Guns N’ Roses maratonspelning detta år. Redan från början fick man dåliga vibbar. Öppningen med i tur och ordning It’s So Easy, Mr. Brownstone och Chinese Democracy bådade i alla fall inte gott. Trevande och jämntjockt var det omedelbara intrycket som förmedlades där från scenen. Dessutom verkade Axl Rose ha problem med rösten. Det lät som om mannen fått en kraftig förkylning, hade ont i halsen eller något liknande.

Utförsbacke av stämningen

Detta kunde man dock ha haft överseende med om showen gradvis tagit fart och fått något som kan liknas vid nerv och tryck. Men något sådant inträffade aldrig. Stämningen höjdes helt kort efter en stund med Welcome to the Jungle, men sedan blev det utförsbacke av stämningen igen innan Live and Let Die avverkades, och på den vägen var det.

Ytterligare en handfull sega nummer följde nämligen därefter innan You Could Be Mine plockades fram ur hitkatalogen, varpå samma mönster upprepades igen på vägen mot Civil War. Mot slutet prövades tålamodet åter till någon form av bristningsgräns.

Alla väntade på Paradise City

En märklig opluggad cover i form av countrysångaren Glen Campbells hit Wichita Lineman och en långrandig version av The Whos The Seeker passerade nämligen revy då innan det alla därute i folkhavet stod och väntade på äntligen kom. För Paradise City kom till slut, men då hade åtminstone jag tröttnat. Särskilt som inte ens hitsen var i närheten av den vitalt magiska lyster de hade när de spelades upp 2017 då bandets världsturné nådde köpenhamnska Parken.

Grusade förhoppningar i sin mest handfasta form

Således är det inte konstigt om den överväldigande eufori man kände då bytts ut mot besvikelse och viss uppgivenhet nu. Det här skulle ju bli ytterligare en stjärna i kanten på det segertåg som inleddes 2016 i samband med återföreningen, men istället blev denna show ett tydligt exempel på hur grusade förhoppningar kan te sig i sin mest handfasta form.

Foto: Michael Lindström & Henrik Hildebrandt

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 9 juni)
Dag 2 (torsdagen den 9 juni)
Dag 3 (fredagen den 10 juni)