ERIC CLAPTON, Royal Arena, Köpenhamn den 14 juni 2022 – stillastående och fingerfärdighet med superproffsigt band

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tiden både går och är en tjuv. Hela dussinet år har förflutit sedan jag såg Eric Clapton senast. Då med vännen Steve Winwood som jämbördig partner på Malmö Arena. En konsert väl värd att minnas även om vandringen nerför minnenas aveny var på tok för fokuserad på 60- och 70-talet.

När det nu åter var dags att möta Clapton är det en åldrad gitarrist på 77 år som står där på scenen, och här skulle man kunna dra en lustighet om att hur lite och långsamt mannen rörde sig på scenen, men skämtet skulle falla platt till marken eftersom han aldrig varit någon posterboy för rörlighet i live-situationen.

Konstant tillbakablick åt blueshållet

Fast fingerfärdigheten sitter förstås alltjämt, så gitarrspelet drog ner applåder oavsett vilken typ av sång det handlade om. Så bara så någon inte får för sig något annat; vitaliteten musikaliskt går knappast att bortse ifrån. Men tillbakablickarna åt blueshållet är konstant. Dock har tacksamt noterats ända sedan millennieskiftet och turnén i kölvattnet på 1994 års coveralbum From the Cradle då enbart gamla bluesgubbs hyllades, aldrig har upprepats.

Givna berörande ballader

Fast bluesen är och förblir förstås en naturlig del av Clapton, och stapelvaror i genren, typ Willie Dixons I’m Your Hoochie Coochie Man och Robert Johnsons Cross Road Blues var säkert tämligen givna titlar på setlistan.

Lika givna som balladerna Tears in Heaven, Wonderful Tonight och den opluggade versionen av Layla för övrigt, och varför skulle de inte vara det? Kalla mig sentimental, men vackrare och mer berörande sånger går knappast att uppbringa i Claptons repertoar. Det skulle väl i så fall vara Change the World eller It´s Probably Me, hämtade från filmerna Fenomen respektive Dödligt vapen 3. Men dessa sånger lyste tyvärr med sin frånvaro denna kväll.

Typiskt stiltrogna versioner

Det gjorde däremot inte vare sig I Shot the Sheriff eller Cocaine, som båda avverkades i övertygande typiskt stiltrogna versioner. Till skillnad då från inledande Pretending – en hyfsat stor hit för drygt trettio år sedan – som fick sitt slickade 80-talssound nedtonat.

”En rätt standardmässig” tillställning

Att sistnämnda sång överhuvudtaget tagits till heders på repertoaren måste dock sägas vara kvällens mesta överraskning. Vilket i och för sig inte säger så mycket. För på det hela taget var det här precis som min danske kollega vid sidan om mig på läktaren sade ”en rätt standardmässig” tillställning som helhet.

Och inget ont i det. Inte egentligen. För Clapton levererade fullt ut på gitarren, sjöng som han brukar, spelade hitsen ”alla” ville höra och hade ett superproffsigt band med sig under ledning av sjungande kapellmästaren Paul Carrack. Så vad mer fanns att önska sig? Inte mycket. Inte egentligen. Som sagt.

Foto: Henrik Hildebrandt