SWEDEN ROCK 2022, dag 2 (torsdagen den 9 juni) med bland andra NIGHTWISH, VOLBEAT, ACCEPT och ECLIPSE – finskt och svenskt i absolut övertygande topp

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ny dag, nya attraktioner, och givetvis var Volbeat och nattsuddarna i Nightwish både de officiella och publikmässigt givna huvudattraktionerna. Fast det fanns förstås också i vanlig ordning andra namn med kraft nog att attrahera en ansenlig mängd folk. Som Eclipse, lustigkurrarna i Alestorm, light popproggarna 10cc, metalveteranerna Accept och folkpunkarna Dropkick Murphys.

Förstnämnda besteg för övrigt Rock Stage-scenen redan 12.15. Lite i tidigaste laget, kan tyckas. För visst hade det Stockholmsbördiga bandet förtjänat en något senare slot med tanke på den höga klass de ständigt uppvisar. Å andra sidan får man väl också säga att den höga kvaliteten både på skiva och på scen inte riktigt avspeglar sig i framgångar kommersiellt.

Högklassig melodisk hårdrock med Eclipse

Fast hur som helst; allt tedde sig oavsett vilket som business as usual i torsdags. Kvartetten där på scen imponerade återigen med en timme lång orgie i högklassig melodisk hårdrock. I stort sett varenda låt lät som en hit, och herrarna själva var precis så energiska och tända som man förväntat sig. Höjdpunkter som The Good Die Young, senaste hiten Saturday Night (Hallelujah) och Run for Cover fick inleda och redan här var knocken ett faktum. Sedan bara fortsatte det i samma stil.

Oförskämt refrängstarka alster med Eclipse

Det här var nämligen en show som på det hela taget saknade svaga punkter, så egentligen känns det närmast överflödigt att framhäva några särskilda numer. Men om jag nu ändå måste framhäva några särskilda nummer får det bli Emergency, Downfall of Eden och gruppens största smash Viva La Victoria, tre oförskämt refrängstarka alster bland andra av i stort sett samma kaliber. Och på tal om hög kaliber. Erik Mårtensson fortsatte föga förvånande att imponera som sångare. Liksom Magnus Henriksson på gitarr. Denne man adderar nästan alltid ett lyft med sina (gitarr)finesser alltmedan bröderna Victor och Philip Crusner på bas respektive trummor håller fortet föredömligt i rytmsektionen. Så även denna dag, alltså.

Sedan ska väl också sägas att omständigheterna bidrog en del till den positiva helheten. Att framträda på en stor scen inför en dito publik verkade späda på entusiasmen hos bandet. Idel leenden och skoj strålade ner från scenen även en publik som mer än gärna lydde minsta vink att sjunga med och ut.

Alestorm och det hårda plundrarlivet

Samma goda humör uppvisade även Alestorm, som fått äran att vara först ut på Festivalscenen denna gång. Men så följer också ett sådant dessa partyorienterade gamänger som en skugga. För är man representant för den hårt nischade pirate metal-genren så är man. Lyriken fokuserar hårt på det hårda plundrarlivet på böljorna dom blå. Samt på alkoholintag i ohälsosamma mängder rent allmänt, bör tilläggas.

”Do you want to get drunk”, undrade frontmannen Christopher Bowes nästan omgående, och det ville uppenbarligen de flesta att döma av de glada efterföljande publikvrålen att döma. Därför var det väl också ganska logiskt att ett av skottarnas mest framträdande nummer var den i alla fall delvis diskoklingande Hangover med gästspel av den storvuxne polaren Beef Guy på rap. Eller vi kanske hellre ska kalla det för pratsjungande?

Tjosan hejsan-metal

Men frukta inte, ni mjödsvingande metalheads. Alestorm är långt ifrån någon dansakt. Däremot kan deras musik i mångt och mycket sorteras in under etiketten tjosan hejsan-metal. Bevisföremål ett, två och tre under detta gig stavades The Sunk’n Norwegian, Tortuga, en sak bemedlad med diskret funkiness, lustigt nog, och förstås Pirate Metal Drinking Crew. För med en titel som sistnämnda kan det liksom inget gå fel.

Eller med en något betitlat Fucked With an Anchor. För finns det något mer publikfriande på en hårdrocksfestival än att be folk vråla med i en kul refräng som denna. Är inte så säker på det.

Vad kan en tramsebyxa mer önska sig?

Nu kanske en del tycker att att Alestorm är ett juvenilt och enkelspårigt band, men det hindrar inte att de är roliga att uppleva live. För till skillnad mot vissa kollegor erkänner jag gärna att trams kan vara rolig. Dessutom går det inte att komma ifrån att deras låtar är catchy, och det är förstås inte det sämsta.

Hm, tänk er om Alestorm slagit sina påsar ihop för en turné med Gloryhammer och sedan gjort lyckan fullständig för alla metaldyrkande tramsebyxor genom att ringa Steel Panter eller kanske rent av Spinal Tap också. För vad kan väl en sådan mer önska sig, så säg?

Lee Aaron och jämntjock seghet

Ja, inte vet jag. Vad som däremot är ett faktum är att kanadensiskan Lee Aaron blev en tämligen uppenbar besvikelse. Kanske var förväntningarna för höga, men någonstans blir slutomdömet att jämntjockhet påverkade helheten i negativ riktning.

Inte minst kunde det börjat bättre. Såväl öppningsnumret, den lätt groovy Vampin’ och covern på Black Cat framstod mest bara som sega och färglösa. Dessutom tedde sig sistnämnda plågsamt temperamentslös. Janet Jackson behövde inte känna sig ett dugg hotad, om man säger så.

Förflyttades till det lättklädda 80-talet

Sedan blev inte saken bättre av det stentrista bluesförsöket I’m a Woman en stund senare heller. Men så är heller inte stillastående tunggung min kopp av te, för att nu uttrycka det milt.

Fast ungefär halvvägs lyfte det hela lyckligtvis en del ändå, trots allt. Sex With Love kändes till exempel lite som en omskrivning av INXS klassiker Sweet Sensation. Vilket förstås enbart ska ses som något positivt.

Därefter som slutkläm plockades de tidiga essen fram. Först kittlade Barely Holdin’ On powerballadnerven med viss framgång. Sedan följde både Whatcha Do to My Body och Metal Queen, varpå alla numera hyfsat äldre företrädelsevis gentlemän plötsligt förflyttades till det lättklädda 80-talet då Aaron rockade som hårdast.

Ytterst kompetent ersättare i Accept

Och nu över till något helt annat, som Monty Python-gänget brukade uttrycka det. Det var evigheter sedan Accept gjorde Sweden Rock den äran senast, men på torsdagskvällen var det alltså dags igen, och det mesta var sig likt. Om nu någon mot förmodan skulle tro något annat. Det vankades alltså hård taktfast metal med korthuggna refränger i parti och minut lätta att vråla med i som man bjöds på. Precis som det ska vara.

En del gör fortfarande en stor affär av att originalsångaren Udo hoppat av tåget och sedermera ersatts av amerikanen Mark Tornillo, men ärligt talat är denne en ytterst kompetent ersättare, som fyller föregångarens skor med glans. Efter dryga dussinet år det dags att han får rättmätig credit för detta.

Nytt material smälte in problemfritt

Sedan som helhet utgör resten av manskapet under ledning av ständige gitarristen Wolf Hoffman alltjämt ett uppenbart effektivt maskineri. Vilket både hördes och syntes denna kväll. Nytt material blandades med klassikerna och smälte in precis lika problemfritt som man önskat. Nya Overnight Sensation skämdes liksom inte alls för sig vid sidan om stapelvaror, typ Living for Tonite, Metal Heart och förstås Princess of Dawn, som levererades i en lång publikfriande version med många möjligheter till allsång i refrängen. Med andra ord finns det inte mycket mer att tillägga än att det blir med beröm godkänt för de tyska veteranerna denna gång.

Metalite som ett snällare kvinnligt frontat surrogat

Från Accept på Festivalscenen till Metalite på minsta scenen i Rockklassikertältet är steget långt. På de flesta sätt. Men sådant är förstås samtidigt en given naturlag när det är festival. Fast om jag uttrycker det så här; den som längtade efter ett surrogat för fredagens attraktion Amaranthe hade ett sådant i dessa unga kollegor.

Vi talar förvisso i termerna ett snällare alternativ som skippar både manlig sång och growlande, och istället helt fokuserar på den kvinnliga rösten, men i övrigt så är likheterna ständigt närvarande. Inte minst finns de snabba oc catchy låtarna där. Som Cloud Connected och Peacekeeper bara för att nu ta några av de exempel som passerade revy detta gig. Och de är långt ifrån oävna, snarare tvärtom. Således tycker jag nog det här gången förtjänar att få ta ett steg eller två uppåt i på karriärstegen vid det här laget.

Volbeat headliners för andra gången

Förtjänat sin plats i hierarkin har Volbeat redan gjort för ett hyfsat bra tag sedan. I dagens läge är danskarna ett givet inslag vid rockvärldens stora köttgrytor. Vem hade kunnat tro något sådant när de släppte sitt debutverk The Strength/The Sound/The Songs 2005. Danska världsstjärnor har liksom aldrig varit vardagsmat i den stora vida musiksfären internationellt, men denna kväll agerade de likväl headliners på Sweden Rock för andra gången.

En artistisk paradox

Men jag gillar det. Inte minst för att de har en unik röst vid en jämförelse me i stort sett alla kollegor på samma nivå. Fast samtidigt vilar förstås Volbeats artisteri på Johnny Cash, Elvis Presley och andra som går sextio, sjuttio år tillbaka. Vilket förstår är något av en paradox. Fast samtidigt gör Volbeat förstås något eget av det här, och det har visat sig vara en överraskande vinnande formel.

Johnny Cash goes hårdrock

En formel där hårdrock och metal adderats för att göra deras musikaliska hybrid arenamässig bör tilläggas. Men det funkar utmärkt, och har onekligen sin absoluta charm. Något man fick en rad exempel på denna sena torsdag. Ta bara rockabillydoftande Pelvis on Fire, som fick nödvändig tyngd via en välavvägd dos gitarrshredding. Eller Evelyn, som begåvades med grymtande snarare än growlande av Michael Poulsens gamle idol Mark Grave. Eller för den delen Sad Man’s Tongue som gav associationer av typen Johnny Cash goes hårdrock.

Fast dessa exempel i all ära. I min bok lyste kvartetten sällan eller aldrig så starkt som i Lola Montez, Father och Last Day Under the Sun. Tre sånger som alla var begåvade med mjuka popmelodier, som får sin styrka och vassa kanter från metalinramningen.

Episk metal av högsta klass

Och nog för att Volbeat stod för en strong insats denna långa dag, men Poulsen och hans mannar får ursäkta. De kunde inte överträffa det som erbjöds på Rock Stage strax efteråt. Då intog nämligen finnarna i Nightwish scenen ”with a bang”. På mer än ett sätt. Å ena sidan serverades smällar, rök och inte minst eldflammor i parti och minut. Samt en ursnygg ljusshow och vackra fantasymotiv på fonden.

Å andra sidan bjöds man på 90 minuters episk metal av högsta klass framförd med knivskarp ackuratess under ledning av chefsdesignern och klaviaturmaestron Tuomas Holopainen. På många sätt var det här nämligen en tämligen perfekt sammansatt show där alla ingredienser var i samklang med varandra, och i det resonemanget ingår att det ovannämnda utanpåverket verkar finnas där för musiken, snarare än tvärtom. Der tog aldrig över uppmärksamheten. Istället förstärktes effekten av musiken via användandet av den visuella leksakslådan. Precis som den skulle, för övrigt.

Bästa kvinnan att leverera

Dessutom måste jag säga att setlistan kändes som guld för varje initierad fan, och Floor Jansen var tveklöst bäste kvinna att leverera den denna natt. Tror få tänkte på hennes föregångare Tarja eller Anette Olzon denna afton, även om jag för all del kan sakna dem båda då och då. Holländskan framstod som en amazon från en fantasyrulle, och ägde scenen fullständigt från början till slut.

Storslaget och mäktigt på ett självklart sätt

Med tanke på allt detta känns det svårt att välja favoriter, men häftigt catchy och uppskruvade Storytime, übervackra folkmetal-höjdaren Élan, likaledes folkkryddade och läckra I Want My Tears Back och givna klassikern Nemo var några av dem. Och alltihopa som avverkades tedde sig överlag storslaget och mäktigt på ett så självklart sätt. Så frågan är om inte det här var min bästa spelning med Nightwish hittills. Vilket inte vill säga lite. Men frågan är verkligen om så inte var fallet.

Foto: Michael Lindström & Henrik Hildebrandt

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 9 juni)
Dag 3 (fredagen den 10 juni)
Dag 4 (lördagen den 11 juni)