BESÖKARNA – händelselös svensk 80-talsskräckis utan otäcka och spännande scener

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi Joakim Ersgård
Skådespelare: Kjell Bergqvist, Lena Endre, Johannes Brost, Joanna Berglund, Jonas Olsson, Patrik Ersgård, Bernt Lundquist, Lena Lindblom, PG Hylen
År: 1988
Genre: Skräck
Längd: 109 min
Format: Blu-ray
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 2

För 32 år sedan låg jag i min soffa och läste nummer 95 av den amerikanska skräckfilmstidskriften Fangoria. Jag kom fram till avdelningen The Video Eye of Dr. Cyclops, det vill säga videorecensionerna. Jag läste – och så började jag skratta hysteriskt.

“Here’s something you don’t see every day,” läste jag, “a Swedish haunted house film. And there’s a reason for that. Have you ever seen a good Swedish haunted house film?

Jag skrattade så att jag nästan grät när jag närmade mig slutet på recensionen. “There is no wit, no gore, almost no action and nothing horrific whatsoever. The worst thing these ghosts do is tear down wallpaper, fer chrissakes!”

Många tyckte filmen var jättebra

Filmen som recenserades var The Visitors – det vill säga den amerikanska, engelskdubbade utgåvan av den svenska filmen Besökarna, som gick upp på bio i Sverige 1988. Dr. Cyclops tyckte precis vad jag också tyckte.

Jag såg aldrig Besökarna på bio, jag minns inte varför – det här känns ju som en film jag borde klämt en biohelg. Svensk skräck är ju nästan alltid av intresse, åtminstone lite grann. Dock hyrde jag den när den släpptes på video. Filmen var ganska uppmärksammad i media, och många skrev om det fina filmfotot, effekterna, och framför allt det utmärkta ljudet. Många tyckte att filmen var jättebra.

Johannes Brost jönsade sig

Jag blev besviken när jag såg den på video. Jag tyckte inte alls att den var bra. Tvärtom, jag tyckte den var rätt kass. En film helt befriad från spänning och kusliga scener, och med ett stort antal scener som förstörde filmen.

Innan jag nu såg om Besökarna på Blu-ray, hade jag inte sett den sedan jag hyrde den i slutet av 80-talet. Det enda jag mindes var att det förekom en konstig brevbärare, att Johannes Brost dök upp och jönsade sig, att ett demonansikte skymtade två sekunder på slutet, och att en liten unge sa “I det här huset säger vi knulla!”.

Av någon anledning var Besökarna nio minuter kortare när den släpptes på video och DVD. Dessa minuter är nu återställda, men jag vet inte vad det var som kapades – det nämns kanske på kommentarspåret, som jag inte lyssnat på.

Dricker Tuborg medan de flyttar in

Kjell Bergqvist spelar Frank, som jobbar på en reklambyrå. Han har köpt ett gammalt hus mitt ute i ingenstans, dit han flyttar med hustrun Sara (Lena Endre) och deras två barn. De kör Volvo, röker konstant, och dricker gärna vin och Tuborg, medan de flyttar in. Frank tapetserar dotterns rum, men tammefan om inte tapeterna trillar ner igen dagen därpå! Frank sätter upp tapeterna på nytt, men nix, de vill inte sitta uppe!

Frank börjar även höra ljud som verkar komma inifrån väggarna. Är det råttor? Nej, Frank är övertygad om att det spökar. Sara tror inte alls att det spökar. När Frank är och handlar och tvingas köpa en dyr leksaksbil till sin störige son, går han bort till tidningsstället, dricker en folköl, och hittar en tidning som heter Det ockulta. Han köper tidningen.

Tror att en demon smyger omkring

Frank ringer upp Det ockulta och pratar med redaktören Allan (Johannes Brost), som vill komma ut till huset och undersöka. Allan dyker upp med en massa teknisk utrustning, Sara blir förbannad, eftersom Allan flyttar in i huset. Allan tror inte alls att det handlar om ett spöke – han tror att det är en demon som smyger omkring därinne. En demon? Tja, fråga inte mig, Frank och Allan hittar en massa ockulta saker på vinden, men manuset glömmer bort att reda ut saker och ting.

Då och då dyker det upp en jobbig brevbärare (Patrik Ersgård), som älskar bananer och som kastar Franks och Lenas post på marken, eftersom de glömt köpa brevlåda. Vid ett tillfälle kliver brevbäraren in i huset för att överlämna posten, eftersom dörren står olåst. Där möter han Allan, som också bara gått in, trots att Frank och familjen inte är hemma.

Gjordes utanför det gängse systemet

Besökarna känns som en film gjord av ett par killar i 20-25-årsåldern – och det är det också. För regin stod Joakim Ersgård, född 1961, och han skrev manuset tillsammans med sin bror Patrik, född 1964. När filmen började spelas in var Joakim 26. Producent var deras far, N.P. Möller-regissören Håkan Ersgård. Besökarna gjordes utanför det gängse systemet med hjälp av privata finansiärer.

Spänningen framgår inte

34 år senare tycker jag att det är kul att titta in i det svenska 80-talet en stund, och Kjell Bergqvist har sköna jackor och kavajer. Men – i övrigt fungerar Besökarna inte alls. Det är en spretig film som inte riktigt vet vilken typ av film den vill vara, och det händer i princip ingenting under större delen av filmen. Bröderna Ersgård har glömt bort att stoppa in otäcka, kusliga, spännande scener – fast det beror kanske snarare på tafflig regi, spänningen framgår inte. Filmfotot är trist och fantasilöst – filmen är skjuten på 35mm, men oftast ser det ut som 16mm.

Konstig dialog och buskis

Frank och Sara bråkar mest hela tiden, vilket gör att filmen känns mer som ett typiskt svenskt relationsdrama, än en skräckfilm. Men dialogen är rätt konstig, så det blir inte mycket drama. Patrik Ersgård och Johannes Brost medverkar i en helt annan film. Deras gestalter är rena komediroller – de verkar ha klivit in från en buskis som spelas in samtidigt i huset intill. Brost låter som om han inhalerat helium. Det blir otroligt töntigt – och Besökarna är en film som ligger väldigt nära kalkongränsen.

Att ljudet skulle vara något utöver det vanliga noterade jag inte. Däremot är filmmusiken urjävlig. Det är ett evigt hamrande på en synt – eller kanske på en Amiga?

Filmen har tydligen fortfarande många fans, och uppenbarligen tycker dessa att det här är bra. Jag kan inte avgöra om de är ironiska eller om de menar allvar. Man bör nog vara i 12-årsåldern för att skrämmas av Besökarna.

Då svensk film skulle vara svårbegriplig

Det finns en hel del bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva. Förutom ovannämnda kommentarspår, finns här en nyinspelad introduktion av bröderna Ersgård. Här finns ett gammalt inslag från SVT:s bortglömda filmprogram Filmjournalen, som ersatte Filmkrönikan under en kort period. Gunnar Bolin pratar om filmen i ett radioprogram från 1988, och han tar bland annat upp faran i att svensk film påverkas av den förenklade amerikanska berättartekniken – alltså, så sent som 1988 höll man fortfarande på med sådana dumheter! Svensk film skulle vara bättre än amerikansk – det vill säga svårbegriplig. Det sitter säkert fortfarande folk på Filminstitutet och andra ställen och resonerar så.

Roligast bland extramaterialet är en amerikansk trailer, och förtexterna till den amerikanska versionen. I denna gjordes Frank och Sara om till ett par från New York som flyttat till Sverige.

Skriver romaner med sin bror

Joakim Ersgård flyttade till Amerika, där han blev Jack Ersgard. Han gjorde ett par filmer för Charles Band på Full Moon, därefter två filmer med bland andra Rob Lowe och Maria Conchita Alonzo, och 2001 återvände han till Sverige för att göra Jordgubbar med riktig mjölk, med Janne “Loffe” Carlsson. Han verkar inte ha regisserat sedan 2004, då han gjorde thrillern Rancid. Istället skriver han visst romaner tillsammans med sin bror Patrik.

Bättre med ett mer genomtänkt manus

Besökarna är en kuriositet. Den är väl lite kul att titta på. Men, man måste vara väldigt snäll för att tycka att det här är bra. Filmen har liksom inte blivit bättre sedan 1988. Med ett mer genomtänkt, kortare, och mer renodlat manus, och ett mer stämningsfullt filmfoto, hade det här kunnat bli någonting – och det är ju trots allt ytterst dugliga skådespelare som medverkar.

Tack till Michael Gingold, som letade fram Fangorias recension!