Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Alex Garland
Skådespelare: Jessie Buckley, Rory Kinnear, Paapa Essiedu, Gayle Rankin, Sarah Twomey
Premiär: 2022-06-03
Betyg: 2
Från rosade författaren till Beach, manusförfattaren till 28 dagar senare och regissören av Ex Machina kommer en arty farty- skräckis kryddad med magstark bodyhorror som får en att associera till David Cronenberg-signerade saker som genuint obehagliga Dubbelgångare och magplasket Crash.
Så säga vad man vill, men omhuldade auteuren Alex Garland kör inte på i det förutsägbara spåret. Men är det här bra då, undrar vän av ordning? Nja, det är väl frågan. För mig känns det inte så. Men i egenskap av ett tydligt exempel på vad som händer ibland när en mer eller mindre geniförklarad kulturarbetare får fria händer att göra precis vad han eller hon vill fungerar det hela i alla fall. Ett vanityprojekt blir liksom sällan överdrivet lyckat.
Välvillig men märklig
Fast det börjar i sanningens namn lovande. Inledningsvis introduceras vi för Harper. Hon har hyrt ett idylliskt hus på landet för att fly och i bästa fall komma över minnet av maken James som begick självmord när han hotades med skilsmässa.
Väl på plats på landsbygden är den förste Harper möter Geoffrey. Han är husets ägare, och ter sig så välvillig man kan önska sig. Dock ger han omgående också ett överlag tydligt märkligt och sleazy intryck.
Ung man slänger glåpord
Därefter blir tillvaron konstig på allvar. Ute på upptäckfärd i skogen intill skådar Harper en helnaken man som bara står och flashar sig på avstånd. Samme man försöker sedermera att bryta sig in hos henne.
Obehagligt minst sagt för Harper, som ringer den lokala polisen för att sätta p för denne läskige Naken-Janne, men kanske kan det hjälpa att söka frid i den pittoreska kyrkan i närheten som plåster på såren. Men icke sa nicke för där väntar en ung man som omgående slänger glåpord åt henne när hon inte vill leka kurragömma med honom. Och vad är grejen med prästen som först låtsas vilja trösta den plågade kvinnan, och sedan klandrar henne för att ha orsakat makens självmord?
Fullt upp med att lindra trauma
Som tittare undrar man onekligen om det finns några normala bybor i hålan vi befinner oss i, och det gör Harper också. Men hon har samtidigt också fullt upp med att lindra traumat av sin makes död. En make som av allt att döma ständigt kontrollerade och kränkte henne i i levande tillstånd. De ständiga flashbacken vi serveras är i alla fall tydliga med detta.
Magstarkt blodbesudlat
Hur hänger då allt detta ihop, tänker ni kanske. Fast det ska förstås inte avslöjas. Alls. Däremot kan en varning utdelas för den magstarkt blodbesudlade upplösningen, som ter sig lika grotesk som äckelframkallande. Det är inget för den nervsvage, som det hette på den glada videovåldseran i början på 80-talet.
Skrivande på näsan tabu
Sedan huruvida manusförfattaren Alex Garland lyckas sy ihop allt innan eftertexterna börjar rulla ska jag låta vara osagt. Är inte ens säker på att han själv vet om så blivit fallet. För det här är en film där förekomsten av symbolism är en hederssak och skrivande på näsan är tabu. Välkommen att tolka själv, tycks han vilja säga.
Budskapen om mäns kvinnohat och deras förmåga att alltid hålla varandra om ryggen i alla tider tycker jag dock är rätt tydligt. Harper är ständigt utsatt oavsett vem av motsatta könet hon möter och så kommer det alltid att vara. Även om situationen tagits till det extrema här.
Allvarligt drama och skräck gifter sig illa
Men är på det hela taget ett uppenbart exempel på så kallad elevated horror, det vill säga skräck som vill mycket mer än att bara skrämmas medan blodet sprutar. Eller i värsta fall varken vill skrämmas eller uppvisa något blod. I min bok är detta dock inte direkt något som kan betecknas som min kopp av te.
Tänk i termerna sådant som The Babadook, Hereditary och Mother, så förstår ni vad som avses. Mitt problem med denna nisch är att budskapen kommer i vägen för skräckelementen eller vice versa. Ser gärna en actionrulle, thriller eller en komedi med substans, men poängen här är att allvarligt drama och skräck gifter sig tämligen illa med varandra, och det tycker jag man ser rätt tydligt i detta (pretto)fall också.
Förmåga att betona det obehagliga
Så nej, jag kan inte ge tummen upp för det här. Däremot ska villigt medges att de lantliga miljöerna nyttjas väl och agerandet på alla plan glänser. Sedan har Garland onekligen också en förmåga att betona det hotfullt obehagliga och creepy på ett både subtilt och vinnande sätt.
Vore bättre med psykologisk thriller
Fast inslagen av mumbo jumbo och de givet provocerande slutsekvenserna drar ner helheten ordentligt. Kanske skulle Garland försökt berätta samma story inom ramen för en psykologisk thriller istället. Är faktiskt alldeles övertygad om att slutresultatet blivit avsevärt bättre då.
