SKAGARACK, Amager Bio, Köpenhamn den 19 maj 2022 – stabilt och gediget gig framfört med både gott humör och värdighet av danska 80-talsrockarna.

Klicka på bilden, för att se hela bilden

80-talets musik lever och frodas, och det gäller inte minst vad beträffar den melodiösa hårdrocken, AOR:en, hår-metallen eller vad man nu väljer att kalla det. På en lägre nivå än då det begav sig, men ändå.

Fast med detta sagt vore det väl synd att påstå at Skagarack någonsin varit ett namn i var mans mun. Gruppen sålde 30.000 exemplar av sin självbetitlade debut från 1986 på den danska hemmaplanen och gjorde en turnésväng i Storbritannien samma år, men ungefär där stannade drömmen om en framgångssaga värt namnet. Således blev kvintetten heller aldrig mer än något för kännarna av genren ifråga.

Aktiv som grupp igen sedan 2009

Dessutom var i vanlig ordning det faktum att grungevågen sköljde över världen i början på 90-talet en olycka för nästan alla hårfagra band överallt utom möjligen Bon Jovi och Def Leppard. Plötsligt tog karriären bara tvärstopp, och snart följde det förväntade uppbrotten.

Fast sedan 2009 är Skagarack aktiv som grupp igen. Vad man kunnat läsa är att de gör enstaka spelningar här och där, och tro det den som vill, de har visst ett nytt album under produktion också. Det första sedan deras fjärde, 1993 års Big Time.

Kvällens tyngsta och bästa nummer

Från detta kommande verk får man förmoda att kvällens enda färska sång, den stilenliga Heart and Soul var hämtad. Annars bjöds man idel klassiker från katalogen, och givetvis dominerade debuten här. Hela sex av dess nio spår avverkades denna kväll, däribland uppspelta Turn Me Upside Down och Damned Woman, kvällens kanske tyngsta, men också möjligen, bästa nummer.

Hade oturen vara danskar

Och visst spelades hiten I’m Alone också, fattas bara annat. Det här är en sång som självklart borde varit en hit då det begav sig, Liksom tvättäkta powerballaden This World, för övrigt, som gav associationer till en given topp 5-hit på Billboardlistan 1985. Dessvärre hade bandet oturen redan från början att ”bara” vara danskar. Av alla skandinaviska band från den här eran var det väl bara Europe som lyckades. Inte ens dess lysande kronprinsar Treat fick något brett internationellt genombrott. Så tala om synd och skam.

Glänste i stort och smått

Fast varför gråta över spilld mjölk. Skagarack finns åtminstone alltjämt kvar och har hälsan. Inte minst frontmannen Torben Schmidt levererade röstmässigt, tänjbarheten finns kvar, och de höga tonerna svek inte, om man säger så. Samtidigt glänste gitarristen Jan Petersen både i stort och smått. Det softa instrumentala solonumret mot slutet låg sannerligen inte långt ifrån vad Gary Moore brukade servera under sin Still Got the Blues-era både vad gäller skicklighet och känsla.

Goda representanter för sin genre

Således bjöds man också mycket riktigt som helhet på ett överlag stabilt och gediget gig framfört med både gott humör och värdighet. Sedan må bandet från Kolding ha större delen av sin framtid bakom sig, men för de som liksom undertecknad hyser kärlek till genren är de alltjämt godkända representanter för en genre som för alla trendängsliga alltid kommer att betraktas som daterad.