Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Tom Gormican
Skådespelare: Nicolas Cage, Pedro Pascal, Tiffany Haddish, Sharon Horgan, Alessandra Mastronardi
Premiär: 2022-04-29
Betyg: 4
I The Unbearable Weight of Massive Talent spelar Nicolas Cage sig själv. Eller i alla fall en version av sig själv som är precis så mycket för mycket att han kväver den beundrande regissören som är beredd att ge honom drömrollen i något han ”känner är lite är som Kung Lear”. Alltså blir det likväl nobben till slut.
Detta får Cage att deppa ihop så mycket att han bestämmer sig för att lägga ner skådespelaryrket. Särskilt som hans självcentrerade jag gjort sig omöjlig både hos exfrun och tonårsdottern också.
Ta chansen bättra på sin usla ekonomi
Så varför då inte anta ett fett erbjudandet om att bara dyka upp och berätta historier för jättefanet Javi Gutierrez, en mild man som sägs ha blivit rik på olivbranschen. För värre kan det ju inte bli, menar managern Richard, som tycker vännen ska ta chansen att bättra på sin usla ekonomi.
Sagt och gjort. Nick, som han heter här flyger till Mallorca för att sola snarare än sola sig i glansen. Verkar det åtminstone som. Föga anar skådisen på dekis då att han ska bli indragen i en kidnappningshistoria där han hamnar mitt i skottlinjen mellan CIA och en knarkkartellboss.
Vill göra vuxen film
Samtidigt utvecklar sig en slags bromance mellan Nick och Pedro Pascals Javi, vilket leder till att de båda herrarna börjar plita på ett filmmanus ihop. De är överens om att de vill göra en vuxen film, deras gemensamma verk ska minsann inte bli ett typiskt actionspektakel. Å andra sidan behövs en tredje akt som drar in publiken, så manusets klimax blir actionladdat ändå.
Precis som den verkliga filmen som här avhandlas, för övrigt, och det finns en twist här som inte ska avslöjas, vilken förstärker känslan av metafilm ytterligare.
Cage möter Cage
Fast samtidigt är förstås upplösningen också mer än bara (film)nörderi in absurdum. För vid det laget förvandlas The Unbearable Weight of Massive Talent plötsligt till en både oväntat snäll och charmig actionkomedi. Man accepterar den där ”mainstream hooken” Nick och Javi talar om i filmen. Fast på riktigt, om ni förstår.
Detta kontrasterar starkt till den satiriska ton resten av filmen vilar på. Öppningen där en uppskruvat påfrestande Nick Cage sabbar chansen till drömrollen har redan nämnts, men här finns mer av samma vara, och mer flippat och roligt blir det aldrig än när hans yngre inre röst – i bild – konfronterar honom å det värsta, tycker att han ska ta sig samman och komma ihåg sin forna storhet. Han är ju trots allt Nicolas ”fucking” Cage.
Skiftande ton fungerar
Jag misstänker att Quentin Tarantino gillar det här. För det här är filmiskt navelskåderi där filmreferenserna haglar, den tillhörande satiren blommar och tonen skiftar mellan å ena sidan det varmhjärtade och allvarliga och å andra sidan det edgy, galna och skönt insnöade. Och det funkar hur konstigt det än kan låta.
