Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: La fine fleur (The Rose Maker)
Regi: Pierre Pinaud
Skådespelare: Catherine Frot, Manel Foulgoc, Fatsah Bouyahmed, Olivia Cote, Marie Petiot
Land: Frankrike
År: 2020
Genre: Komedi
Längd: 95 minuter
Format: DVD, VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 4
Äkta rosor lever lätt i över hundra år och kan hittas i gamla ödeträdgårdar – precis som i klassikern The Secret Garden. Men för storkommersen är det givetvis inte bra med så härdiga blomster. Den mest framgångsrika rosförädlaren i filmen Doften av rosor tar fram nya prisvinnande sorter varje år som folk bara måste ha … och de lever i max fem år. Hur ska man annars få folk att köpa nytt? påpekar den stenrike VD:n som gärna vill värva roslegendaren Madame Vernet (och hela hennes digra katalog av rosor) till sitt stall.
Tänker inte låta sig köpas
Men Madame Vernet är sin egen – hon har sitt eget lilla företag och hon tänker inte låta sig köpas. Trots att affärerna knappt går runt. Sekreteraren Vera kommer på att man kan få gratis arbetare från arbetsförmedlingen och hon beställer tre arbetare utan Madame Vernets vetskap – och givetvis kan de ingenting alls om rosor. De tre går fram som en naturkatastrof och förstör rosor för 10 000-tals euro. Men de vill lära sig och de är beredda att göra vad som helst för att nå den heliga graalen – fast anställning.
Heist med gyllene ros i sikte
“Vad som helst” omfattar bland annat en helfestlig kupp där en ros ska “lånas” från storkapitalet som inte delar med sig …
Givetvis blir inte sensmoralen att brott lönar sig. Utan att vänskap lönar sig. Det, och att ha lite tur med slumpen.
Fransk feelgood med taggar
Det här är härlig, rosendoftande och kritikerrosad fransk feelgood, full av gediget bra karaktärsskådespelare i alla roller, och med underbara Catherine Frot, i rollen som Madame Vernet, som marsipanrosen på tårtan.
Fransk feelgood är inte alls som angloamerikansk (eller svensk) feelgood. Inte ett enda kärlekspar tussas ihop under filmens gång. En kvinna – som Madame Vernet – kan vara lycklig, och framställas som lycklig, utan man och barn att passa upp på (hon har däremot tusentals kinkiga rosor att passa upp på). Historien kretsar kring vänskap och nyanserade relationer – och kärleken till att, som Voltaire förespråkade, odla sin trädgård. Det är sann lycka det! Och en bra boksamling …
En film är inte fransk utan protester …?
Varm vänskap är som rosig balsam i denna film – men visst kostar filmen på sig satiriska taggar och att protestera mot allehanda orättvisor. Från hur svårt egenföretagare har det, till hur svårt det är för arbetslösa att komma från det eviga runtslussandet. Samir är 50 år och bitter över sakers tillstånd. Han går fortfarande på introduktionsjobb. Madame Vernet, som är femtio-plus, har aldrig haft en dag ledig utan arbete i familjeföretaget under hela sitt liv (inklusive under barndomen) – ändå går företaget knappt runt.
Det här är fransk film med finess – och vad vore Frankrike om man inte hela tiden passade på att protesterade mot allehanda orättvisor? Det kan man göra även i en feelgood-film.
