Klicka på bilden, för att se hela bilden
Om den &%/€# covid-pandemin kan man säga mycket. Som att den var en enorm olycka för världen rent allmänt och en outsägligt sorglig tid i synnerhet med tanke på alla som lämnade jordelivet alldeles för tidigt.
Så med tanke på detta känns det mer än lite futtigt och fjuttigt att gnälla på filmbolagens oförmåga att tänka längre än näsan räcker. Men ändå, jag gör det likväl eftersom jag brinner för filmens väl och ve. Och för biografnäringen – biograferna är nämligen hur man än ser det livsnödvändiga för filmbolagen, och då talar vi om alla typer av film, från från blockbusters till arthousefalster. De behövs för att filmer ska gå ihop. Det talas mycket om maktförskjutning i branschen just nu, men den beror ärligt talat mest på att filmproducenterna helt enkelt drar undan mattan för biograferna genom sitt agerande.
Biograferna skapar intresse och draghjälp
Vilket är närmast tragiskt. För som fönster för nya filmer utgör bion alltjämt ett tämligen oslagbart inslag ur marknadsföringssynpunkt. De hjälper till att skapa ett intresse och förväntan. Likaså är exklusiviteten av stort värde – de finns initialt bara där på biodukarna. Men framförallt är det alltjämt så att intäkterna från biografvisningarna är vitala för att filmerna ska gå ihop ekonomiskt. Inte minst storfilmerna behöver dess draghjälp, och i förlängningen används vinsterna från dessa för att finansiera såväl nya sådana som mer riskfyllda projekt.
Utnyttjade coronakrisen
Allt detta borde te sig självklart för topppfolket på de stora Hollywoodbolaget. Ändå utnyttjade de relativt omgående coronakrisen till att försöka bryta ingångna avtal med biografkedjorna för att kunna prångla ut sina filmer tidigare till hemmamarknaden. En gammal dragkamp mellan parterna om tidsfönster innan releasen för hemmabion hade fått ny aktualitet.
Uthyrning redan samma dag
Först ut att förändra maktstrukturen var Universal redan i mars 2020 då de aviserade att den animerade Trolls 2 skulle finnas tillgänglig för digital uthyrning samma dag som den gick upp på bio i Nordamerika den 10 april. Filmer som i sin tur redan rullade där, typ Emma, The Hunt och The Invisible Man gjordes tillgängliga digitalt illa kvickt. Redan den 20 mars släpptes de på VOD på den amerikanska hemmaplanen.
Ställde upp i en motvillig sympatigest
Biografkedjorna var allt annat än glada. Det var liksom inte dealen. Ändå handlade detta endast om VOD. Renodlad styckuthyrning à 20 dollar styck är trots allt annat än att få allt, gammalt som nytt, för en skitsumma per streamingtjänst och månad. Alltså ställde biografägarna upp i en motvillig – tillfällig, trodde de – sympatisgest i en svår tid. Men som bekant utgjorde detta bara en mild vindpust av förändring jämfört med den stormflod detta skulle utvecklas till vad gäller det streamade utbudet bara knappt ett år senare.
För det var som bekant då Disneys började prångla ut sina nya Pixarfilmer direkt på Disney+. Själen kom först, men det skulle föga förvånande visa sig bara vara början. I dess spår har Luca och nu alldeles nyligen Turning Red följt, så vid det här laget skvallrar rapporterna från Pixarlägret om ett mer eller mindre utbrett missnöje.
Vettlöst tilltag från Warner Bros. sände chockvågor
Hur som helst, i samma veva som Själen lades ut på Disney+ sände Warner Bros. chockvågor genom branschen när de aviserade att alla deras biosläpp 2021 skull släppas på HBO Max samtidigt med biopremären – om än bara tillfäligt i trettio dagar initialt . Protesterna lät inte vänta på sig från filmskaparna, men det hjälpte som bekant inte.
I mina öron lät tilltaget fullständigt vettlöst Det var inte bara förhastat utan också rent av stenkorkat. Ett tjugotal titlar, däribland rullar som Dune, Judas and the Black Messiah, The Matrix 4 och The Suicide Squad rullades ut direkt på premiärdatumet på HBO Max. Dock bara i trettio dagar initialt – och vi talar enbart Nordamerika här – för att därefter tas bort under en tid i samband DVD-, Blu-ray- och VOD- releaserna. Att filmerna åter skulle läggas ut på streamingtjänsten en mindre tid senare var dock givet.
45 dagar hugget i sten
Sådär har det rullat på. Inte för att Warner Bros. tänker göra samma sak i fortsättningen Receptet med samtidiga releaser på bio och hemma är så här post-covid numera lagda på hyllan även om vissa – oftast mindre – titlar släpps samtidigt på bio och digitalt på en mer individuell basis. Däremot är det tidsfönster som stavas 45 dagar från biopremiär till hemmabion hugget i sten redan. I alla fall lär det inte bli längre. Något premiärerna på inte minst just Disney+ och Warner Bros. på sistone ger en tydlig signal om. Se bara på aktuella The Batman, som i dagarna redan lagts ut på HBO Max. Utan att levt upp till sin fulla – ekonomiska – potential på bio. Så Warner och alla andra kan glömma det där med att nå drömgränsen en miljard dollar för sina blockbusters i fortsättningen.
Framstår som de största syndarna
Och utan att nu ha en helt klar bild av helheten, så framstår just Warner Bros. och Disney som de största syndarna i denna uppstressade och framhetsade process. Den som tittar på intäkterna för givna ”tentpole”-filmer som Black Widow, Jungle Cruise tidigare nämnda The Suicide Squad och Wonder Woman 1984 har nu, om man tittar i backspegeln all anledning att ta sig för pannan.
Men Disney, Warner Bros. och alla andra får skylla sig själva. Svinhugg går igen, skulle man kunna säga. Filmbolagen har i praktiken knivhuggit biografbranschen i ryggen ordentligt, och tvingas nu ta konsekvenserna.
Filmbossarna pratar BS
Är jag skadeglad? Nej, verkligen inte. Jag är snarare bedrövad över att branschen sakta men säkert håller på att såga av den gren de själva sitter på. Sedan må filmbolagen älta sin klyscha om att biograferna är en vital del av den helhet som behövs. De påstår sig att tro på biografen. Att filmtittande utanför hemmet är en oundgänglig del av filmupplevelsen och inkomstkakan. Ändå har man handlat som man gjort. Som om så inte är fallet. Med andra ord pratar filmbolagsbossarna BS så det stänker om det.
Lön för mödan åt de som vågade vänta
Så istället för att agera som man gjort borde man tänkt längre än näsan räcker. Till exempel kunde ansvariga på filmbolagen försökt ha lite mer is i magen. Som producenterna bakom skräckisen A Quiet Place II och senaste Bondrafflet No Time to Die. De var några som vågade vänta tills pandemivågen lagt sig, och kunde konstatera att intäkterna för de nya filmerna kunde konkurrera med sin respektive föregångares pengainflöde. I dessa fall hade man uppenbarligen tron på biografupplevelsens makt kvar, och lönen för mödan kom då också mycket riktigt som ett välkommet brev på posten. Här bör för man för övrigt också sända en tummen upp till Tom Cruise, som valde att låta sin Top Gun: Maverick ligga på hyllan tills pandemin tillät en riktig premiär. Heder åt honom. Inte många andra förtjänar det i denna sorgliga (film)historia.
Snabbt och helst gratis är vad de vill ha
Ett slitet argument i den diskussion som uppkommit i kölvattnet på denna debatt är att det här med snabba digitala releaser är vad konsumenterna vill ha. No shit, verkligen. Det är klart de vill. Snabbt och helst gratis är vad den stora majoriteten vill ha utan att vare sig vilja förstå eller bry sig. Det stod smärtsamt klart redan under det sanslösa piratplundrandeet som slog igenom redan strax efter millenieskiftet.
Filmbolagen har fortfarande ett val
Men det betyder inte att det är det bästa för branschen. Och i det här läget till skillnad från då det begav sig då alla mediabolag egentligen bara kunde åse piratbössets stöldorgier worldwide utan att kunna göra något, så hade och har filmbolagen fortfarande ett val här. Antingen tänka klart och visa lite sans som garanterat visar sig vara ett klokt drag på längre sikt. Eller vara giriga, förlita sig på minsta motståndets lag och köra rakt in i väggen och hoppas på att antalet abonnenter ska fortsätta öka i det oändliga.
Betala och håll käften
Vilket naturligtvis är orealistiskt med tanke på att konkurrensen ständigt hårdnar när antalet aktörer och därmed också utbudet på annat håll också ständigt blir större. Även de som förordar utvecklingen varnar för detta. Särskilt som många konsumenter på sitt sätt ter sig precis lika giriga som filmbolagens toppskikt, om än på olika sätt och utifrån väsensskilda nivåer i näringskedjan.
Något de lika patetiska som löjliga mediastormarna och debatterna om streamingtjänsternas marginella höjningar av månadsavgifter och stävjande av kontodelningar utanför hemmet utgör ett högst påtagliga bevis för. Betala er skitsumma för det gigantiska utbud ni redan får och håll käften är mitt budskap till de konsumenter som gnäller över sådant.
Sparkar på biografnäringen även i liggande tillstånd
Vad sedan gäller filmbolagen. Tja, vad ska man säga. Anden är redan ute ur flaskan, men det vore likväl en välgärning för alla inblandade om man vågade ta några steg tillbaka, och gav biograferna åtminstone ett tremånadersfönster i ensamt majestät att arbeta med. Istället för att som nu tvingas leva med att ha streamingtjänsterna flåsandes dem ständigt i nacken. Filmerna hinner inte ens ”köra slut” på biograferna förrän de ska prånglas ut digitalt, och då är det definitivt något som är fel. Som läget är nu förringar de både filmens värde och den tillhörande filmupplevelsen. Jag trodde i min enfald att direktörerna på filmbolagen älskade film. Av alla de slag. Men jag har kanske fel. Att casha in kortsiktigt talar i alla fall knappsast för att kärleken är särskilt djup.
Därför lär det väl heller aldrig bli någon bot och bättring från filmbolagens sida. Men situationen hade garanterat mildrats en del om de dragit ut kniven en aning nu ändå, gjort avbön, ändrat attityd och behandlat biografnäringen som en partner snarare än en kassako man bara ger ultimatum till och sparkar på. Till och med i liggande tillstånd.
