IGORRR, Pumpehuset, Köpenhamn den 20 april 2022 – sopade bort det mesta av vad många andra metalband kan förmå få fram

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Vi börjar med ett besök från yttre rymden i form av Otto von Schirach. Jag vet inte från vilken planet han kommer ifrån och vart han är på väg men det var bland det mest udda jag hört på många år.

Dock var hans mellanlandning på Pumpehuset en riktig höjdare, och under en knapp timme spred han sitt budskap eller vad han nu ville sälja in. Det är ett enmansband med syntar, loopar, samplingar och trummaskiner där Otto trycker fram lite coola grooves och därefter tar på sig pälsmössan och hoppar runt och går fram och tillbaka över scenen. Han rappar/pratar/skriker/grymtar/sjunger och det var texter om Miami, demoner och trianglar (han verkade vara väldigt fixerad av trianglar) Sen sjöng han om dinosaurier. Det var mycket underhållande, och jag vet som sagt inte om han tar sig på allvar hela vägen eller bara är sig själv. Oavsett fick han igång publiken, och hans emellanåt tunga hiphopsekvenser fick alla framför scenen att hoppa runt.

Otto fick mig att tänka på Wild Man Fischer, en gatumusikant som Frank Zappa upptäckte i slutet på 60-talet, som även han var galen, rolig och helt oberäknelig.

Progressiv brutalmetal med klassiska toner

Nog om Otto, nu var det dags för IGORRR, och för de som inte känner till bandet är det metal med täta ljudmattor uppblandat med skir kvinnosång som emellanåt låter som rysk folkmusik. På detta growl och vansinnigt tunga gitarrer. Ljudbilden är massiv men med ett grymt bra ljud. Det tackar vi för. Oavsett är det väldigt intensivt.

Med Paranoid Bulldozer Italiano drog konserten igång och det var metalliska syntljud och headbangande både på scen och på publik. Det var som en käftsmäll som bara fortsatte. Dock bryter det av abrupt och sångerskan går upp i de högsta tonerna, som om det vore det enklaste i världen. Självklart bryts det av när en lugn klassisk gitarr kommer och det låter helt plötsligt som något av Bach. Som bryts av med growl från sångaren. Det låter kanske som att musiken sticker iväg åt alla håll men det håller ihop bra. Ingen risk att man blev uttråkad om man säger så.

Skräckfilmsvibbar

Hjärnan bakom detta ljudcollage är en fransman vid namn Gautier Serre som verkar ha ruggig koll. Han stod bakom sitt stora kontrollbord med hörlurar på och med ett finger i luften viftade han takten till musiken. Sopransångerskan Aphrodite Patoulidou med sitt teatraliska framträdande skulle platsa i vilken skräckfilm som helst. Trots hennes nätthet blev man lite rädd för hennes attityd. Den growlande sångaren JB Le Bail med sin ansiktsmålning såg inte mycket snällare ut han heller.

Arabisk Folkmusik eller något ditåt

Downgrade Desert låter som folkmusik från Marocko men det lurar hela tiden en elak metallåt med tunga trummor och ett diskret growl i bakgrunden. Sen bara växer det och blir nästan kusligt. Men allt så jädrans snyggt framfört. Även den instrumentala Camel Dancefloor går i samma stil. Otroligt dynamiskt och känslosamt. Tyngden i de brutala partierna sopade bort det mesta av vad många andra metalband kan förmå att få fram.

Dragspelsmetalgrowl

Fransk dragspelsmusik brukar inte vara så vanligt men det lilla trevliga stycket Cherval innehåller både dragspel och growl. Allt i en trevlig medryckande takt. Svårt att inte dra på smilbanden när man hör den. Var detta allt? Nä, det blir även technotyngd på många av låtarna och de knivskarpa syntljuden och blinkande ljus får en tro att man är på något technoravefest. Eller något ditåt. Jag tror man bränner fler kalorier på att lyssna på Opus Brain än att springa 5 kilometer.

Gemensam headbang som final

Till sista låten Very Noise (videon är nog det mest skruvade jag sett) är det bara Mr. Igorrr själv på scen som släpper loss alla technometaltakter på ett sällan skådat sätt. Efter en stund kommer övriga musiker in och ställer sig längst fram vid scenkanten och headbangar tillsammans med publiken, som är helt tokig.

Och vad tyckte jag om kvällen då? Förmodligen har de flesta listat ut att jag tyckte detta var både intressant och vitalt. Det var väl värt väntan då biljetten inköptes för över två år sen.

Och Otto von Schirach var extra grädde på moset.

Skriven 2022-04-26