Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Robert Eggers
Skådespelare: Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Claes Bang, Ethan Hawke, Anya Taylor-Joy
Premiär: 2022-04-15
Betyg: 4
Hans långfilmsdebut The Witch var en film inom det överskattade arty farty-fack som går under beteckningen förhöjd skräck medan nästa verk The Lighthouse var en svartvit knäppisrulle om två fyrvaktare som flippar ut på jobbet av isoleringen, så vad kan då vara mer logiskt än att följa upp med en påkostad skitig vikingahistoria med hämndtema?
Frågan är förvisso retorisk, men jag kan tänka mig mycket annat förutom denna brutaliet med en imponerande pumpad Alexander Skarsgård i titelrollen, men så är Robert Eggers heller inte särskilt förutsägbar i sitt filmskapande.
Avrättad i ett bakhåll
Fast som sagt, det handlar om hämnd. Så när lille Amleth ser sin oftast frånvarande krigande pappa kung Aurvandil bli avrättad i ett bakhåll av sin egen lömske bror Fjölnir med hejdukar sticker han snabbt som ett skott medelst en liten eka och upprepar sitt mantra om hämnd på pappans vägnar.
Magnifik hårdslående sekvens i en tagning
I vuxen ålder har Amleth förvandlas till en fruktad krigarbest som utan pardon hugger ner folk när det ska erövras och plundras. Detta åskådliggörs i en magnifikt hårdslående sekvens som av allt att döma är filmad i en tagning. En stor applåd utdelas härmed här och nu för detta excellenta inslag.
En vital twist
Fast hämnden på farbror Fjölnir är inte glömd, så han låtsas vara en träl för att komma nära honom och hans kylslagna minirike på Island. Det verkar även vankas kärlek banne mig med trälen Olga, men det är också givet att Amlet i slutänden varken vill eller kan lämna sin hämnd därhän.
Att allt inte går som det var tänkt är kanske inte så konstigt, men här finns också en vital twist som omkullkastar åtminstone en del av löftet Amleth en gång i tiden gav till sig själv som gosse.
Inte direkt frejdig
Om detta låter som ett traditionellt påkostat Hollywoodspektakel ber jag om ursäkt, men bara nästan. För på pappret i ett referat som det ovan ser det onekligen ut så, men eftersom det här är en film signerad Robert Eggers går det inte att förutsätta något sådant, och mycket riktigt är The Northman inte direkt en renodlat frejdig actionskapelse i tidstypisk skrud. Sedan må vänner av Vikings åtminstone delvis känna sig hyfsat hemma, men den rakt igenom allvarliga tonen, det tidvis udda kameraarbetet och några fantasyinslag förtar det familjära med nämnda tv-serien.
Låter dramatiken flöda
Fast om vi nu talar i termerna pretentiös och arty i någorlunda samma genre, så framstod förra årets plågsamt segtrista och plågsamt teatraliska The Green Knight avsevärt mer pretto. In absurdum, skulle jag vilja påstå. Till skillnad då från The Northman, som faktiskt är en tjusigt gritty skapelse som trots allt låter dramatiken flöda med tydlig spänning som följd. Utan att Eggers konstnärliga ambitioner hamnar i bakvatten.
