Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Potsy Poncirolli
Skådespelare: Tim Blake Nelson, Stephen Dorff, Trace Adkins, Gavin Lewis, Scott Haze
Premiär: 2022-04-15
Betyg: 4
Den som trodde att westerngenren var död och begraven får tänka om. Jodå, man levererar fortfarande westernrullar, men de hamnar utan att göra väsen av sig raka vägen på dvd.
TV-serier första spiken i westernkistan
Det finns främst två anledningar till att western gick i graven bara uppstånden då och då när Clint Eastwood blev nostalgisk. Den första spiken i kistan var när westernserierna började inte dugga som ett stilla vårregn utan likt Niagarafallen forsa in i tv-rutorna. Det började redan i mitten av 50-talet när gamla hjältar som Dale Robertson dök upp i Wells Fargo, Richard Boone i Have Gun – Will Travel och nybakade Steve McQueen i Wanted för att nu nämna några av pionjärerna.
När jag var i Hollywood på 70-talet jobbade man med otaliga westerns typ Bonanza, Gunsmoke, The Big Valley, High Chaparral plus att de gamla serierna rullade runt i repris på lokala kanaler.
Vietnamkriget blev den andra spiken
Den andra orsaken till westerns svanesång var Vietnamkriget. USA var för tidigare generationer sheriffen, garanten för rättvisa då gärna i vit Stetson-hatt. Nu blev det stora landet i väster plötsligt boven i dramat och hatten blev svart. Efter att western genren tidigare via Tom Mix och Ken Maynard vidare till John Wayne och Henry Fonda gått i arv från generation till generation gick nu ridån ner vad man trodde för gott.
Med den så kallade spaghettiwestern som kom på modet med Eastwoods dollarrullar fick förvisso genren ett lyft och många arbetslösa skådisar i Hollywood blev plötsligt i smöret igen.
Verklighetens hjältar har fått fria tyglar på duken
Nåväl nu har hur som helst en högst sevärd liten western signerad Potsy Poncirolli sett dagens ljus. Denne man har såväl regisserat som skrivit manus, men inte nog med det. Han till och med medverkar på bioduken själv.
Med en blandning av konstnärlig frihet och Hollywoods kreativitet har verklighetens hjältar och skurkar alltid fått fria tyglar på vita duken. Buffalo Bill, Wild Bill Hitchcock, Wyatt Earp, Doc Holliday, Bat Masterson, General Custer, Sitting Bull, Geronimo. Ja, listan kan göras hur lång som helst på vilda västern-ikoner, som efter sin död fått gå en ny storhetstid till mötes personifierade av mer eller mindre självlysande filmstjärnor.
Minnesvärd tolkning av Paul Newman
William H. Bonney eller Billy The Kid som han kallades på efterlysningarna som fanns på alla sheriffers bord när det begav sig är en annan westernikon som fått axla både svart och vit Stetson-hatt när Hollywood satt tänderna i honom.
Några av de minnesvärda är väl Paul Newmans tolkning i The Left Handed Gun, Michael J .Pollards i Dirty Little Billy och givetvis Kris Kristoffersons tolkning i Pat Garrett and Billy The Kid, signerad Sam Peckinpah.
Åldrad och råbarkad Billy the Kid
Nu rättar ännu en stark prestation in sig i ledet, Tim Blake Nelson som en åldrad och råbarkad “The Kid” . Han har nu blivit bonde och kallar sig Henry McCarty. Tillsammans med sin son Wyatt (Gavin Lewis) sliter han på sin gård dit få hittar till en dag de hittar en skottskadad man (Scott Haze) med sadelväskan full med pengar.
Det dröjer inte länge förrän en handfull främlingar med Stephen Dorff i täten dyker upp och kallar sig sheriffer som letar efter en bankrånare. Gamle Henry/Billy känner naturligtvis igen lössen på gången, och tar rånaren under sina vingars beskydd. Sedan är dramat i gång.
Lysande Tim Blake Nelson
Utan tvekan har Poncirolli sett de stora elefanterna dansa, och här finns en aura av John Ford (miljön) Howard Hawks (karaktärerna) och Peckinpah (blodflödet) när den mörka och faktiskt ganska lågmälda historien fram till uppgörelsen glider fram i sitt tungsinta tempo.
Tim Blake Nelson är lysande och påminner till utseendet en hel del om en av mina gamla pang pang-hjältar Arthur Hunnicutt, som inom parentes sagt också spelat en legendar, Davy Crockett i The Last Command (Ärans väg). Tim Blake Nelson tolkar Billy precis som Hunnicutt Crockett, vi talar i termerna två åldrande slitna och magerlagda figurer som för länge sedan sett sista tåget lämna stationen, men fortfarande har så mycket inneboende styrka lagrad att de en sista gång förmådde leva upp till den bild eftervärlden skulle få av dem.
Ett måste för oss som alltid ansett att westerngenren inte är död, den sover bara en Törnrosasömn.
