GIRISH AND THE CHRONICLES – den indiska rocksensationen rosas: “…men för femton år sedan hade vi aldrig kunnat drömma stort på pga. samhällets restriktioner”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bollywoodfilm, sitarspelaren Ravi ”Norah Jones far” Shankar och kryddstark mat. Det är ungefär vad en ignorant västerlänning känner till om indisk kultur. Men tänka sig, indierna kan inte alldeles oväntat rocka också, och på senare tid har i synnerhet ett band fått agera fanbärare för landets hårdrockscen. Namnet är Girish and the Chronicles, och med nya och tillika tredje albumet Hail to the Heroes, utgivet på välrenommerade skivbolaget Frontiers tar kvartetten steget ut på den internationella scenen på allvar.

Drömmen om att komma och spela i västerlandet lever i högsta välmåga, och med tanke på den positiva responsen från både kritiker och fans finns det också goda förutsättningar för den att bli verklighet.

– Exakt, för det är det som är grejen, kommenterar sångaren Girish Pradhan från hemmet i Bangalore, sydvästra Indien. För i slutänden handlar allt om att komma ut och spela i Europa och USA. Det är vad vi drömde om redan som barn.

Kändes som att komma hem

Sedan berättar frontmannen kort om en festival i Schweiz då bandet spelade före Nazareth. Det kändes som att de slutligen kommit hem, menar han.

– Vi spelade våra egna sånger och folk gillade det verkligen. Så det är sådant vi måste göra oftare, och vi har fått förfrågningar från en del arrangörer som vill att vi ska höra av oss när vi kommer tillbaka till Europa. Så att komma in på festivalerna är det som gäller, de flesta finns ju där.

Nådde en bredare publik

– Det borde vara omöjligt?

– Ja, och när jag tänker tillbaka beror mycket på att videon till Rock and Roll is Here to Stay från vårt förra album fick så bra respons från fansen av melodisk hårdrock. Vi nådde en bredare publik då, och nu prisas vi mycket. Men ingen förväntade sig att höra ett heavy metal-band från Indien, så det var viktigt för oss att visa vad vi kunde.

”Verkligen coolt att släppa nya albumet i Sverige

Girish ser det som en prestation att få oss svenskar att gilla hans band eftersom vi redan har egna band av H.e.a.t:s kaliber att lyssna på. Därför är det ”verkligen coolt” att Girish and the Chronicles nya album släpps här, menar han. Utan att för den sakens skull nämna att verket även släpps i resten av Europa och USA.

Sedan passar han på att tacka för de ”fina orden” i Sweden Rock Magazine, nästan som om undertecknad var ansvarig för dem. Tala om ödmjukhet av den mest storslagna och äkta skolan.

Omformade och utvecklade

Också börjar Girish – på uppmuntran av undertecknad – prata om den musikaliska resa bandet tagit sedan 2014 års albumdebut Back On Earth.

– Det första albumet bestod bara av en samling singlar. Vi gjorde både covers och eget material, så när vi insåg till fullo hur vi ville låta blev vi mer av ett hårdrockband med aggressiva gitarrer. Fast kring 2018-2019 ändrade vi inriktning igen. Då ville vi inte göra bluesig hårdrock längre, utan började intressera oss mycket mer för de melodiska sakerna. Så Hail to the Heroes är medvetet mer…vi arbetade om det vi hade till vad vi ville ha. Vi omformade och utvecklade, så att det här blev ett mer organiskt hårdrocksalbum. Vi fann vår stil. Det är något som alla band måste gå igenom.

Hade en fas med The Eagles

Och på tal om stilen kvartetten fann, så är den i hög grad relaterad till 80-talets hårfagra metal. Kärleken till den samma har i och för sig funnits där från allra första början. Det tog bara lite tid för den att blomma ut hela vägen i bandets musik.

– Oh, yes. I den del av Indien vi växte upp i var vi alltid nära musiken. Powerballads var väldigt populära, och vi lyssnade på Guns ’n Roses och Skid Row… och samma sak gäller för Ratt och Dokken. Men allt började med The Eagles. Det var en verklig utmaning för oss att lära Hotel California haha. Som yngre hade vi olika faser och deras Hell Freezes Over-skiva var en av dem.

Bytande av kassetter i klassrummet

Men det slutade inte där. Girish berättar att det därefter blev det en period med mycket Aerosmith, Bon Jovi, Scorpions och Europe. Sedan kom även Iron Maiden och Judas Priest in i bilden och så vidare.

– Det blev mycket bytande av kassetter i klassrummet, säger han och låter närmast nostalgisk.

Klickade direkt med gitarristen

– Jag vet att bandet bildades 2009 av dig och din bror Yogesh, men hur kom de andra två (gitarristen Suraz Sun och trummisen Nagen Mongranti) in i bilden? Kände ni dem sedan tidigare?

– Inte precis, men jag minns fortfarande 2003 när jag och min bror hade ett band själva. Vi gjorde ett litet gig då, och efteråt berättade min far att det fanns en kille som hade en bror som var väldigt duktig gitarrist. Men det var först flera år senare vi fattade att det var Suraz. Så senare när jag pluggade till ingenjör såg jag honom uppträda, och då sade jag direkt att den här killen vill jag arbeta med. Vi klickade direkt med varandra.

– Nagen då?

– Ja, när vi träffade honom var vi fortfarande bara lite över de tjugo, så efter college sade Suraz att han hade träffat en trummis och på den vägen var det. Det här var 2006, och vi spelade på små restauranger och sådant. Så då hade allt redan kommit igång.

Knappast jämförbar kultur

Värt att notera här är förstås att Girish and the Chronicles ursprungshistoria påminner om den tusentals andra band kan berätta. Den innehåller samma ingredienser av fram- och motgångar. Men Indien är inget västerländskt land, och kulturen är knappast direkt jämförbar med vår. Girish berättar att situationen förändrads en del över tid, men för femton, tjugo år sedan hade han aldrig kunnat drömma stort på grund av samhällets restriktioner.

Var tabu att vara i ett rockband

Således går inte bara att ta obehaget och ignorera vad föräldrarna säger när de misstycker vad gäller karriärvalet. Något Girish är den förste att skriva under på. Även om han också är tydlig med att han och brodern fått stöttning hemifrån.

– Well, jag kommer ju från ett samhälle där det var tabu att vara i ett rockband förr. Snacket gick i stil med ”Han är med i ett rockband, han måste vara knarkare”. Men så var det inte för mig och min bror. Vår far är kapellmästare och vår mor är sångerska. Så det fanns en förståelse från dem. De har ju själva musiken i generna.

”Min son slänger bort sitt liv”

– Det måste varit en lättnad?

– Ja, men det kom ändå som en chock för dem när jag hoppade av college. Det var en stor grej. Jag fick höra ”Min son slänger bort sitt liv”. Men jag försökte visa far vad vi ville göra, så han stödde oss. Och nu vill jag visa att vi verkligen tar det här med bandet på allvar. Vi har aldrig velat göra något annat, det här är något permanent. Vi har aldrig sett tillbaka.

Kunde bli upptäckta slumpmässigt

Girish tillägger att han började se potentialen i bandet när spelningarna började ramla in. Samtidigt hade skoltidens kassetter bytts ut mot nutidens digitala källor, som YouTube. Nya band kunde bli upptäckta slumpmässigt på nätet.

– Det var då jag plötsligt såg en ny video med Winger, och i samma veva började jag gräva mer. Det fick oss att inse att vi inte var ensamma om att göra det vi gör. Sedan verkar det också som att de yngre generationerna börjat upptäcka den här typen av musik.

Hade fastnat i en tidsloop

– Det ser ljust ut även i Indien med andra ord?

– På ett sätt, men kring 2018-2019 började många lokala klubbar stänga ner. De var väldigt populära. Många band uppträdde där, men plötsligt började folk som bodde i närheten av dem klaga. Eller också var det något annat allvarligare som låg bakom. Men när vi startade bandet sade vi bara ”Låt oss bara ”go for it” ”, och satsa på det klassiska soundet, så det var ett äventyr för oss. Vi hade fastnat i en tidsloop. När andra sysslade med groove metal, alternative metal eller vad det nu kunde vara introducerade vi 80-talet igen.