LAST NIGHT IN SOHO – glittrande vacker hyllning till 60-talets swinging London, modell färgstark genreblandning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Edgar Wright
Skådespelare: Thomasin McKenzie, Anya-Taylor-Joy, Matt Smith, Diana Rigg, Terence Stamp
Land: Storbritannien
År: 2021
Genre: Drama, Mysterium, Skräck
Längd: 116 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Universal
Betyg: 5

Edgar Wrights nya rulle är en glittrande vacker hyllning till 1960-talets swinging London i allmänhet – och stadsdelen Soho i synnerhet. Fullt förståeligt blev Last Night in Soho BAFTA-nominerad till årets bästa brittiska film. Det går knappast att tänka sig något bättre, något mer färgstarkt, något mer svängigt – eller något mer brittiskt.

1960-talet lär ha vara ett gyllene årtionde. Enligt alla som var där när det begav sig, och enligt alla nostalgiker, som Edgar Wright, som helt missade 1960-talet. England blev världsmästare i fotboll, hela världen beundrade Londons modescen, brittisk popmusik gjorde sitt segertåg på andra sidan Atlanten och Sean Connery var Bond, James Bond. Brittisk kultur peakade långt innan Harry Potter, Lady Diana, Mister Bean och Spice Girls tog världen med storm.

Från grå vardag till Technicolor-fantasy

Ellie Turner är musik- och modeintresserad. 1960-talet är hennes melodi. Både bokstavligt och bildligt talat. När hon flyttar från lantliga Redruth i Cornwall till trendiga Soho i London, där hon ska studera mode, börjar hon drömma om att hon åker tillbaka i tiden. Till 1960-talet. Och inte för att kolla på fotboll.

Scenen där Ellie går genom en dörr och ut på 1960-talets gator och möts av en så snygg affisch som gör reklam för Åskbollen (Sean Connery som Bond, så klart!) är fullt likvärdig med scenen där Judy Garland upptäcker Oz. Världen går från grådaskigt beigeaktig till full Technicolor. Ellie har hittat hem.

Tidsresa till Doctor Who … ?

Frågan är om 1960-talet någonsin har sett så här snyggt ut i verkligheten. Men det spelar ju ingen roll. En så vacker filmisk hyllning till en tidsepok har rätt att ta sig poetisk licens. Är det en dröm som Ellie befinner sig i, eller är det en tidsresa, eller … ?

Ellie lever livet fullt ut, hon blir bättre som modedesigner, hon får en vän – eller ett alter ego – som heter Sandie, en snygg och självsäker nattklubbssångerska, och hon får hångla med Doctor Who-snyggingen Matt Smith .… What’s not to like?

Medan andra modestudenter ser fram emot att festa natten lång, så ser Ellie fram emot att gå och lägga sig. Det verkliga livet, det är ju 1960-talet med Sandie!

Scenuppträdanden som skyltfönster

Snart börjar dock drömmen att övergå i mardröm. Ellie inser att Sandies liv – eller livet som Sandie – inte är perfekt. Den snygge pojkvännen visar sig vara en hallick och karriären som sångerska är bara ett skyltfönster för potentiella kunder.

Ellie ser inte fram emot sömnen längre – men skuggor och spöken från det förflutna förföljer henne överallt. Även när hon är vaken. Och … i en speciellt fasansfull vision ser Ellie ett mord. Ska hon kunna rädda Sandie? Och hur räddar man någon från något som hänt för flera decennier sedan?

En nål i en hövolmsfrisyr

Ellies detektivarbete, som omfattar att gräva i bibliotekets arkiv, visar att så många kvinnor har mördats under 1960-talet i London. Att leta efter Sandie är som att leta efter en nål i en hövolmsfrisyr.

Hur skapar man en bra deckargåta? Edgar Wright tycks ha hittat den magiska formeln. Han låter Ellie – och filmens åskådare – se alla pusselbitar mycket tydligt. Ellie har svaret. Och ändå tittar hon på helt fel saker och tolkar saker helt fel. Hon inser inte att hon svävar i livsfara och hon inser inte varifrån den faran kommer.

Från gaslighting till hjälpreda

I så många filmer – speciellt post#MeToo – finns det ett överflöd av slymiga, osympatiska, sviniga och skurkaktiga män. Det är en stor lättnad att Last Night in Soho i alla fall innehåller ett par sympatiska mansroller (undantag från regeln). Michael Ajao som John gör en av de mest sympatiska rollkaraktärerna i filmhistorien. I en tid när “gaslighting” ingår i vardagsvokabulären är det befriande att John aldrig anklagar Ellie för att vara rubbad eller alltför fantasifull. Han försöker aldrig att mansplaina saker. Han säger bara “What can I do to help?”. Den mest sympatiska replik som någon karaktär kan yttra.

En färgstark hyllning till 1960-talets stora ikoner

Last Night in Soho är en fantastisk och färgstark och kärleksfull tribut till 1960-talet och 1960-talets stora ikoner. Filmen är dedikerad till den underbara Diana, alltså Diana Rigg, som gör en mycket bra roll. (Svenska TV-tittare såg henne nyligen som pekingesen Tricki Woos matte i veterinärserien I vår herres hage.) Även 1960-tals ikonerna Rita Tushingham (som spelar Ellies mormor) och Margaret Nolan, stjärna i Carry On-komedierna, finns med i filmen, liksom den oförliknelige Terence Stamp, som verkligen ser ut som en mystisk inkarnation av Doctor Who när han smyger utanför en 1960-tals bar, iklädd trenchcoat med uppvikt krage.

Fullpackad korg med påskägg

Filmnördar kan roa sig med en fullpackad korg med påskägg och referenser till allt från Dario Argentos Inferno till Polanski. Filmen må börja som den mysiga, romantiska komedin Gregory’s Girl av Bill Forsyth (det finns förresten massor av fotboll i denna film!) men slutet är mycket mer Polanskis Repulsion. Sällan har speglar använts så snyggt, så suggestivt och så fantasifullt i en film.

Från Baby Driver till acapella musikalhyllning

Edgar Wright är känd för att hoppa mellan genrer, han har snart gjort filmer i alla genrer som finns, och Last Night in Soho är en blandning av kostymdrama, psykologisk thriller, deckare, skräckis, trevande romantisk komedi – och musikal. Musiken brukar spela en stor roll för Wright, vilket var mycket tydligt i den senaste succén Baby Driver. Här har musiken fått ta ännu större plats och det finns några stora musikalnummer som utspelar sig under 1960-talet – och ett mycket avskalat nummer, där Sandie sjunger Downtown acapella. Gåshud. Med ett undantag (en modern cover av en 1960-tals klassiker) är all musik 1960-talets originallåtar.

Utsökt duo

Thomasin McKenzie (Leave No Trace) och Anya Taylor-Joy (Queen’s Gambit) är utsökt bra i huvudrollerna – de förvillande lika varandra och ändå så olika varandra. Precis som det ska vara.