STING : THE BRIDGE (A&M Records) – ett över förväntan gott formbesked

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sting vet man aldrig riktigt var man har. Ena året mixar han klassiskt och renässansmusik (Songs from the Labyrinth), nästa tacklar han gamla julhymner I folkpopskrud (If on a Winter´s Night…) eller omtolkar sina gamla hits med symfoniorkester (Symphonicities). Eller för den delen gör ett oväntat försök till reggae med genrens superstar Shaggy (44/876).

Eller som här återvända till mer välbekanta blandningar någonstans där pop, softrock och singer/songwriting kryddas med stänk av såväl folk som soul och jazz. För tämligen eklektisk har den före detta Police-sångaren oavsett vilket alltid varit.

Uppåt och livsbejakande

Och The Bridge är inget undantag i det avseendet. Svängiga öppningsspåret Rushing Wate är Sting på sitt mest poppiga humör. Liksom efterföljande If It’s Love, som dryper av positivism, och inte bara för att den dokumenterat allvarlige sångaren visslar, Mer än en gång, dessutom, utan för att det hela ter sig så uppenbart uppåt och livsbejakande.

Association till Dödligt vapen 3

Två starka sånger inleder, således. Men det är inte slut där. The Book of Numbers framstår som en elegant hybrid av hans egen Fields of Gold i något snabbare tappning och Hall & Oates blåögda soulpop medan Loving You är en lätt groovy ballad, som får mig att associera en del till It´s Probably Me, temat till Dödligt vapen 3 tillsammans med Eric Clapton.

Folk och saxigt jazzsolo möts sin tur i en annan fin ballad, Harmony Road medan For Her Love bärs fram av trotjänaren Dominic Millers alltid lika smakfulla gitarrknäppande.

Karaktäristiskt präglad

Allt är med andra ord som vanligt i Stings musikaliska värld. The Bridge saluför en eklektisk sångsamling som ändå låter precis så karaktäristiskt präglad av sin upphovsman som alltid. Sångaren ruckar aldrig på sin vision oavsett hur mycket kollegorna sätter en ära i att såga honom med det lama adjektiv som tråkig alternativt pretentiös som främsta argument.

Sofistikerat mogen populärmusik

För för egen del tycker jag mest bara ska vara stolt över sin sin gärning. Få kan som han göra sofistikerat mogen populärmusik med stark integritet. Detta visar sig återigen med besked på The Bridge. Betyder det att allt han gjort genom åren knockat? Naturligtvis inte, men detta verk utgör utan tvekan ett över förväntan gott formbesked.