WEST SIDE STORY – en tragisk, komisk och djupt rörande remake för alla tider

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Steven Spielberg
Skådespelare: Ansel Elgort, Rachel Zeigler, Ariana DeBose, David Alvarez, Rita Moreno
Land: USA
År: 2021
Genre: Brott, Drama, Musikal
Längd: 156 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Disney
Betyg: 5

Like a wrecking ball. Kameran zoomar in över ett öde, grusigt landskap … och så ur en krater kommer det upp … nej, inte en marsmänniska. Men det hade inte förvånat, i en Steven Spielberg film. Dock har mästaren av Extra Terrestrial Magic den här gången viftat sitt magiska regissörstrollspö över vad som brukar kallas Världens Bästa Musikal – eller i alla fall Världens Bästa Dansmusikal. I samarbete med Stephen Sondheim har Steven Spielberg gjort en tragisk, komisk och djupt rörande West Side Story för alla tider.

Det som kommer upp ur hålet i den grusiga, Mars-liknande ingenmanslandsmiljön är en gängmedlem i The Jets. En efter en dyker de upp med målarburkar, redo att terrorisera grannskapet – men de gör det så slentrianmässigt att det bara verkar som en helt vanlig torsdag.

Och allt berättas med kroppsspråk och musik – det tar lång tid innan någon säger ett ord.

Koncentrerar sig på det som film gör bäst

Spielberg har koncentrerat sig på det som film gör allra bäst: att berätta visuellt utan ord. Musikalen West Side Story vet hur man berättar en historia med hjälp av dans – ord, repliker, till och med sångtexter är bara grädden på moset, de är inte själva moset. Utan att förstå ett ord skulle du ändå kunna ta till dig hela handlingen – med hjälp av gester, blickar, miner och danser som tar musikalen ut i vida världen, ut på gatan, ut på byggarbetsplatser, ut till havet … Så här ska en historia berättas. Så långt ifrån de musikaler där det pratas och pratas – och pratsjungs – samtidigt som folk sitter på golvet eller runt ett middagsbord. Rörelse, momentum, är vad West Side Story har i överflöd och filmen – och dess karaktärer – är inte stilla en minut.

Mutar in sitt territorium

När alla i The Jets klättrar upp på toppen av berget med grus och rivningsmaterial gör de detta med samma triumf som bergsbestigare och rymdfarare och upptäcktsresande och flaggan planteras på toppen av tippen – vi har mutat in vårt territorium! Och det här är vår West Side Story, verkar de säga. Blod, svett och tårar. Men viktigast av allt när det gäller denna nyfilmatisering av ett klassiskt mästerverk på scen och film: Knäpper de fortfarande med fingrarna? Och svaret på den frågan är: Ja, det gör de!

Kärleken till originalet – och Romeo och Julia – är intakt

Allt är som det ska i West Side Story. Det är en ny version, men kärleken till de olika originalen är intakt och uppenbar. Både kärleken till originaluppsättningen på scen – och förlagan Romeo och Julia.

Speciellt balkongscenen är oerhört fin, och Tony och Marias bröllop i kyrkan med sensationellt vacker ljussättning.

Det här är en musikal som utspelar sig i “den verkliga världen”. Inte på en teaterscen. Det är riktiga gator befolkade av vanliga människor, i bakgrunden äter folk kringlor eller köper isglass eller leker med en studsboll.

Kungar över sin sophög

The Jets är kungar över sitt område. Någonting med inledningen påminner om inledningen av Andrew Lloyd Webbers scensuccé Cats. Katter som klättrar och är kungar över sitt berg. Av sopor. Och The Jets är kungar över sopor.

Hela The Jets område ska rivas och gentrifieras – de kommer alla att fördrivas från sitt territorium. Men ändå lägger de så stor möda på att slåss mot The Sharks, som alla är av Puerto Ricanskt ursprung. Puerto Ricanerna kommer också att vräkas. Men det spelar ingen roll. De slåss lik förbannat som katter om sophögen. Och så förälskar sig två tonåringar från de olika lägren och det kan bara gå på ett sätt … mot tragedi.

Ypperligt fångad tidsanda

Tidsandan är ypperligt fångad – men samtidigt finns det något tidlöst över intrigen. Folk är nuförtiden mer delade än någonsin. Puerto Rico hade en ny korruptionsskandal när filmen släpptes. Gängvåld är mer aktuellt än någonsin. Dödsskjutningar är mer aktuella än någonsin. Liksom hedersbegreppet och hedersmord. Marias storebror Bernardo ser inte med blida ögon på att Maria har hittat en vit kille från Polen – hon ska minsann hålla sig till sin egen sort och vara nöjd med den som storebror ser ut till henne. Annars …! Och ingen ifrågasätter “lögnen” att Marias resonemangsparti Chino har skjutit ihjäl henne. Det skulle kunna vara sant.

Tjejerna drömmer om friheten i Amerika

Assimileringen går olika snabbt för de nya amerikanerna från Puerto Rico – tjejerna drömmer om ett bättre och friare liv, medan killarna tycks försvara någon slags gammaldags machokultur. Bernardo vill ha en fru som föder sex barn och han vill flytta tillbaka till Puerto Rico. Bernardos flickvän Anita vill inte ha barn och hon vill absolut inte flytta tillbaka, hon vill ha en karriär i Amerika som modedesigner och egenföretagare. Amerika är ju Möjligheternas Land – för den som tar möjligheterna. I alla fall enligt Anitas lyckliga sång i America, där alla andra tjejer med latinobakgrund stämmer upp i en stor dansande kör bakom henne.

Positiv och banbrytande version

Flera saker är positiva med den här version.

Som att karaktären Anybodys skildras som (och spelas av) en transperson.

Anybodys är inte en flicka som klär ut sig till pojke, eller en tomboy. Hen har fötts i fel kropp och kämpar för att bli accepterad som pojke och medlem i The Jets. Det är en lång uppförsbacke.

Alla i The Sharks spelas av folk med någon typ av latinobakgrund. (Däremot tycks igen ha kollat upp huruvida Ansel Elgort, som spelar Tony i The Jets, är polack.)

Flera nummer, bland annat Cool, är coolare än någonsin. America är en fartfylld, färggrann fest. Gee, Officer Krupke är mer tankfull – utan att förlora det spexiga draget. Den här versionen av I Feel Pretty är både roligare och intressantare än de som man brukar få se i scenversioner.

Ny karaktär sjunger Somewhere

Karaktären Doc har uppdaterats och blivit Valentina (Docs änka) – en Puerto Ricansk kvinna som spelas av Rita Moreno – förra West Side Story-filmens Anita. (Anita är en av de karaktärer som var markant starkare och intressantare i den förra filmen – annars har den här filmen överlag bättre casting). Det är härligt att se Moreno igen. Hon är även en av filmens exekutiva producenter. Äktenskapet mellan Doc och Valentina ger en aning om den framtid som skulle kunna finnas, som borde kunna finnas, för Tony och Maria. För visst kan kärlek överbrygga fördomar? Valentinas trötta blick säger att hon och Doc har fått ta en hel del skit genom åren.

Rita Morenos framförande av Somewhere är hjärtskärande och en av filmens höjdpunkter.

Östeuropa versus Latinamerika

Tänkvärt är att de fattiga ungdomarna i The Jets (många med östeuropeisk bakgrund) och de fattiga ungdomarna i The Sharks (med latinobakgrund) aldrig vänder sig mot de rika människor och de mäktiga myndigheter som kör med dem, och som kommer att köra bort dem från deras respektive territorium.

De fattiga är upptagna med att slåss mot varandra.

Alike in Dignity?

Tänkvärt är också ett citat från Romeo och Julia som fastslår att Montagues och Capulets är “Both Alike in Dignity“. De har samma sociala status och de båda familjerna har samma möjligheter och samma starka familjeband.

Gäller detta även The Jets och The Sharks?

Det märks tydligt i den här filmen att The Jets och The Sharks inte är lika varandra – för The Jets har det ännu värre.

Alla i The Sharks har starka familjeband. Ingen i The Jets skildras någonsin i en hemmiljö eller i en familj – deras hem är gatan och deras familj är ligistgänget som terroriserar andra, nästan lika fattiga invandrare, från en annan bakgrund.

Till syvende och sist så har The Sharks det lite, lite bättre. De sjunger om drömmar som ska uppfyllas i America medan The Jets sjunger om hur orättvist det amerikanska systemet i Gee, Officer Krupke. Båda sidor har rätt.

Stephen Spielbergs West Side Story är en modern klassiker. Och en klassiker. Precis som Romeo och Julia.