Klicka på bilden, för att se hela bilden
Steps blev med några få undantag – läs Holland och Belgien – aldrig någon större succé utanför den engelsktalande världen. Men å andra sidan; att vara mega i Storbritannien, Irland och Australien räckte långt. Fast bara under en intensiv femårsperiod. För sedan hägrade en högst kontroversiell splittring som blev offentlig på annandagen 2001.
Att medlemmarna i en popgrupp går skilda vägar efter en kort framgångsrik karriär är i och för sig inget konstigt. Däremot blir den märklig om man som i det här fallet lanserar en massa merchandise lagom till julhandeln, och sedan lägger ner lagom till fansen öppnat sina presenter. Inte konstigt att beundrarna gick bananas, men till bandmedlemmarnas försvar bör påpekas att ingen av dem förmodligen hade något att säga till om vad gäller prylmånglandet. Varorna skulle ut även om gruppen av okända skäl hade valt att lämna in.
Hade sett ljuset i den heliga (pop)gralen
Där kunde historien slutat om kvintetten som då, i slutet på 90-talet, äntrade popscenen som en senkommen variant på Brotherhood of Man, Bucks Fizz, Dooleys och Dollar – alla brittiska konstellationer för övrigt – vilka i sin tur hade sett ljuset i den heliga (pop)gral, som stavas ABBA.
Tog inte ens halvhjärtad notis
Och även om nu ingen av nämnda akter någonsin kunnat överträffa svenskarna måste jag ändå säga att dessa namn mer eller mindre faktiskt ter sig tämligen underskattade. Det tyckte jag då det begav sig, och så är fallet fortfarande.
Förutom vad gäller Steps då. Och för att nu ta det från första början tog jag inte ens halvhjärtad notis om deras musik alldeles initialt. Tyckte mest och inte utan anledning det var slött att förlita sig så pass mycket på kända covers, typ Bee Gees Tragedy och Kylie Minogues Better the Devil You Know.
svensk Mello-låt gav mersmak
Fast bättre sent än aldrig. I och med 2020 års What the Future Holds kändes det som läge att ge damerna och herrarna en ny chans, och minsann om det här inte var en ganska trevlig skapelse. Sådant som urstarka ABBA-uppdateringen Something In Your Eyes (en svensk Mello-låt ursprungligen framförd av Jenny Silver 2011) och det diskopumpande titelspåret gav onekligen mersmak.
Så med tanke på detta var det kanske inte så konstigt att det blev en Pt. 2. För som alltid gäller det att smida medan järnet är varmt. Som bekant. Vilket alltså inte nödvändigtvis är något dåligt. I alla fall inte när akten ifråga förblir vid sin (pop)läst så övertygande som här.
ABBA:s inverkan aldrig så tydlig
För domen är otvetydig; helheten ter sig precis lika ogenant hitspäckad som på föregångaren. Midtempo-karamellen Take Me for a Ride utgör en stark mjukstart medan efterföljande Heartbreak In This City är en typisk dansant Steps-sak med välbekant ABBA-klink i introt och dito mördarrefräng. Och på tal om vår svenska supergrupp – igen – så blir väl deras inverkan på britterna väl aldrig så tydlig denna gång som i just sistnämnda nummer samt Trouble & Love och Living In a Lie. Eller för den delen covern på Victorious – ett annat Mello-alster framfört i original av Alcazars Lina Hedlund.
Lätt att välkomna äventyrlighet
Nämnda sånger hittills denna gång utgör alla Steps på mammas gata, och så långt är väl allt gott och väl. Fast omväxling förnöjer. Därför är det lätt att välkomna de spår som visar prov på ett i alla fall visst mått av äventyrlighet. Typ High, en stötig sak i neddraget tempo eller Darren ”Savage Garden” Hayes-signerade A Hundred Years of Winter, som faktiskt bjuder på ett visst mått av melankoli. Eller varför inte Kiss of Life, en modernare sak som är inne och snusar på EDM- och house-genren utan att för en sekund förråda popsensibiliteten.
Som om få dagar passerat sedan 1997
Men oavsett vilket och detta till trots. Mer ohipp än så här kan väl knappast pop bli 2022. Men so what? Trendängsligt näsrynkande har jag aldrig varit. Sådana fånerier överlåtes med varm hand till de som bryr sig. Jag gör det inte. Därför poppar jag gärna till det med Steps även om de alltjämt, om än i förfinad form, låter som om ytterst få dagar passerat sedan 1997.
