MEL BROOKS : ALL ABOUT ME – ett måste för Brooks fanclub och andra som undrar hur det var när man kunde skämta utan att någon blev kränkt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Century
Språk: Engelska
Genre: Biografi, Film, radio & TV
Antal sidor: 480
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-11-30

Jag har haft förmånen att träffa eller se många roliga människor ”In action” genom åren. En del är roliga på beställning medan andra kan vända på en femöring mellan garv och blodigt allvar.

Jag har träffat Jerry Lewis till exempel, som var ett nervknippe under inspelningen av sin kortvariga NBC-show medan Red Skelton var lågmält rolig mellan tagningarna. Bob Hope kollade noga så att varje svar möttes med ett skratt och Lucille Ball var inte särskilt rolig när hon inte stod framför kameran.

Dan Rowan och Dick Martin var lika hurtfriska som Goldie Hawn när inte kameran var på till Laugh In (Partaj). Vidare såg jag Buddy Hackett i Vegas utan att prata med honom, men han sades inte vara lika rolig privat som på scen.

På den svenska planhalvan såg jag Carl-Gusaf Lindstedt och Arne Källerud när de jobbade med Räkna med bråk, radioserien som blev film och sedan när de drev Nöjeskatten i Stockhollm.

Har träffat Brooks tre gånger

Nu finns det också en tredje kategori som verkar vara roliga 24 timmar på dygnet och märkligt nog verkar de tillhöra Mel Brooks omgivning, som naturligt lever upp till sin mästare intentioner. Jag har träffat Brooks tre gånger genom åren och lyckligtvis många av hans lärjungar, vilket jag har glädje av när jag nu avnjutit hans biografi All About Me – My Remarkable Life In Show Business.

Alltid lika trevlig rolig och slagfärdig

Mel höll hov i Malmö i samband med High Anxiety (Det våras för galningarna), och dök upp i Stockholm för att slå ett slag för History Of The World: Part One (Det våras för världshistorien), plus ett tillfälle han råkade vara inne på sitt kontor på Warner Bros. Alltid lika trevlig, rolig och framförallt slagfärdig på frågor om smak,moral och etik. Det finns inget som är heligt utan skall kunna skämtas om något som Chaplin bevisade i Diktatorn.

Tegelsten börjar med vaggan i Brooklyn

Vid 95 års ålder tyckte Melvin James Kaminsky för sina vänner och publiken känd som Mel att det var dags att sätta sina öden och äventyr på pränt i en “tegelsten” som börjar med vaggan i Brooklyn i New York och som fortfarande har några oskrivna blad kvar. Vi får barndomen, ungdomen och närvaron i WW2 i lättsamma och personliga minnen precis som man kan förvänta sig av en man som behärskar alla spelfällt inom show business.

Mel betar också av sina mindre kända framgångar som nattklubbsunderhållare ( han var även en fena på trummor) innnan hans vägar korsades av Carl Reiner, som han skrev klassikern The 2000 Year Old Man med. Deras vänskap varade i 70 år fram till Reiners död.

Djupt sammansvetsade band

Brooks fyller boken med namn som betytt mycket för honom varför det hjälper läsaren en hel del om man är bekant med en del av dessa. Jag har träffat och pratat Brooks med både Reiner, Sid Caesar och dessutom inte minst Gene Wilder, så jag förstår att deras band är djupt sammansvetsade genom hela karriären.

Tyvärr fick jag aldrig träffa Anne Bancroft som Mel med kärlek och humor lovordar som den vid sidan om sina fyra barn viktigaste personen i sitt liv, vännerna får ursäkta. Många namn på manusförfattare som passerat revy i Brooks värld är jag och säkert de flesta läsare okunniga om varför man får nöja sig med att få lära sig något nytt.

Mycket plats om och kring sina filmer

För min personliga del är jag glad över att Mel ägnat så mycket plats i boken om och kring sina filmer. Som svårigheten att sälja kontroversiella gubbar som Hitler och ämnen som fattigdom och misär. Att spela in stumfilm eller göra dem i svart och vitt fick inte heller de stora elefanterna att slänga upp miljonerna på bordet.

Malmöjournalist fick bolaget att ändra titeln

Med löfte om att fylla filmen med stjärnor som Paul Newman och Burt Reynolds fick Mel grönt ljus för Det våras för stumfilmen. Det våras för började med Det våras för Hitler, som i original hette The Producers och floppade rejält.

Malmöjournalisten Björn Fremer, mångårig vän till Mel fick bolaget att ändra titeln till Det våras för Hitler, och filmen gick i taket. Sedan blev det “vår” i alla Brooks filmer här hemma. Intressant är också att läsa om hur Brooks försökte välja rätt man/kvinna för sina filmer.

Brooks kunde ha stämt Dustin Hoffman

Första tjing på rollen som tysken Franz Liebkind, som skrev Det våras för Hitler fick Dustin Hoffman som också skrev kontrakt med Brooks. Ett bättre erbjudande kom från Hollywood med en film som hette Mandomsprovet mot en viss Anne Bancroft.

Brooks kunde ha stämt Hoffman, ”Men då hade jag väl inte blivit insläppt i huset”, skriver Brooks ”så jag rev kontraktet”. Glädjande nog fick en av mina grabbar Kenneth Mars rollen och gjorde den så bra att han kom igen i Det våras för Frankenstein.

Inte räknat med kärleken till läskande drycker

När jag träffade Gene Wilder och Richard Pryor under inspelningen av Silver Streak (Chicagoexpressen) berättade de varför de fått respektive inte fått sina roller i Det våras för sheriffen. Brooks hade signerat med Gig Young som var het efter sin Oscar för Om man skjuter hästar mot Jane Fonda, men inte räknat med Youngs kärlek för läskande drycker. I sin första scen där vi får se honom hänga upp och ner spydde han ner hela scenen och fick åka ambulans till sjukhuset varför Wilder fick ta över.

Brooks och Wilder hade varit vänner sedan de träffades 1963. I Pryors fall var problemen kända, så trots Brooks enträgna vädjan satte man ner klacken i golvet för Pryor. Vid sidan om sina komedier hade Brooks också ett produktionsbolag som jobbade seriöst. Till exempel var man involverad i Elefantmannen, som blev en stor framgång.

Dialog rolig – om den levereras av järngänget

Boken är naturligtvis ett måste för Mel Brooks fanclub, och även andra som vill veta hur det var på den gamla goda tiden när man kunde skämta utan att någon blev kränkt.

Men här finns några minus i den tunga luntan. De många okända namnen som fladdrar förbi skrev jag om, och det finns en sak till som slår mig. Mel skriver ibland ner en lång dialog och noterar hur rolig den är och det stämmer – om man ser den levereras av Wilder, Mostel, Mars, Korman eller någon annan i hans järngäng. Att läsa texten kräver i så fall utan reservation att du sett filmen och kan visualisera scenen i ditt minne och på så sätt ge den full uppbackning.

Broadwaymusikal på ålderns höst

Priser har Mel Brooks fått i parti och minut och kronan på verket är väl det han fick av president Obama i Vita Huset. Att det blev en Broadwaymusikal av hans Det våras för Hitler, och tillika en film tillhör också glädjeämnena på hans ålders höst.

Måste lida av det som händer i Europa nu

Mel Brooks är ju av polsk-ukrainsk härkomst varför han måste lida av att läsa vad som händer här i Europa just nu. Om han varit av yngre årgång och någon gång gjort en film om Putin skulle jag inte vilja ha varit i dennes kläder. Att jämna diktatorer med marken med humor har ju alltid varit Mel Brooks cup of tea.