DÖDA MIG INTE – kärlekshistoria förvandlas till mörk och slafsig skräckfilm

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Non mi uccidere (Don't Kill Me)
Regi: Andrea De Sica
Skådespelare: Alice Pagani, Rocco Fasano, Silvia Calderoni, Fabrizio Ferracane, Sergio Albelli
Land: Italien
År: 2021
Genre: Fantasy, Romantik, Skräck
Längd: 90 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3

Ännu en Netflixpremiär – denna gång på en italiensk film, producerad av Warner Bros i och som biovisades Italien förra året, men som visas på Netflix i resten av världen.

Den enda orsaken till att jag såg den här, är att det är en ny, italiensk skräckfilm. Okej, att den regisserats av Vittorio De Sicas barnbarn Andrea De Sico var också lite intressant. Handlingsreferatet lockade mig egentligen inte alls, det lät som en zombievariant av Twilight; kärlek och snällskräck för unga tonårsflickor. Men jag har alltid föredragit italienska skräckfilmer, och det har ju inte gjorts så många sådana sedan 1980-talet tog slut.

Pojkvän lika osympatisk som galen

Eventuella tonårsflickor som förväntar sig något oskyldigt romantiskt lär bli rejält chockade om de ser Döda mig inte, en film som bygger på en roman. Fast till en början känns det här onekligen som en tonårsfilm. Den tonåriga Mirta (Alice Pagani) har en pojkvän som verkar lika osympatisk som galen – och knarkar gör han också. Dessutom ser han ut som en italiensk Robert Pattinson, vilket bara det är obehagligt. Robin, heter han och spelas av Rocco Fasano. Jag tyckte genuint illa om honom på en gång, men det dröjer inte länge innan han dör. Redan i prologen tar han en överdos. Tyvärr ville även den rara Mirta testa hur det är att vara hög, och hon strök också med.

Levande död och förvirrad

En kort tid efter begravningen vaknar Mirta till liv och bryter sig ut ur sin grav. Hon irrar runt som levande död och är förvirrad, och detta parallellklipps med tillbakablickar på hur hon träffade Robin på en nattklubb, och hur deras förhållande utvecklades.

Jag ångrade att jag börjat titta på den här filmen. Det här verkade bara vara ännu en tam kärleksfilm.

Genuint obehaglig

Men. Efter ungefär en halvtimme vänder det. Plötsligt blir De Sicas film överraskande … nasty. Mirta måste äta människokött för att inte dö (på nytt). Filmens stämning blir ibland genuint obehaglig, det är en fruktansvärt mörk film, och mördandet och köttätandet är rejält blodigt och slafsigt. Mirta träffar på ytterligare en levande död, som försöker hjälpa henne. Det visar sig även att det finns en flera hundra år gammal sekt som ägnar sig åt att jaga levande döda, och dessa dyker förstås upp. De gillar att kedja fast levande döda och tortera dem.

Dans och lite zombiesex

Ibland känns den här filmen som en Pupi Avati-film. Dialogen är knapp, ofta pratar rollfigurerna inte alls. De bara rör sig tyst bland blod och mörker. Filmen är stillsam – och våldsam. En kort scen där vi ser Mirtas ansikte i närbild när hon går mot kameran påminner om en liknande scen i Lucio Fulcis Zomibe Flesheaters. Det dansas till Julee Cruise, och vi får lite zombiesex.

Det kan komma en uppföljare

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Jag gillade verkligen inte själva kärlekshistorien, men jag uppskattade att filmen är mörk och vidrig. Jag fascinerades av den här filmen.

Slutet ger en vink om att det kan komma en uppföljare – det finns tre böcker om Mirta, den första kom 2005. Författaren Chiara Palazzolo dog 2012.

Skriven 2021-02-21