BABY-BOSSEN 2: FAMILJEFÖRETAGET – rörigt, överlastat, skränigt och ologiskt, och barnen tar ansvaret för pappsens ångest

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: The Boss Baby: Family Business
Regi: Tom McGrath
Originalröster: Alec Baldwin, James Marsden, Amy Sedaris, Ariana Greenblatt, Jeff Goldblum
Svenska röster: Ola Forssmed, Björn Kjellman, Sussie Eriksson, Lily Wahlsteen
Land: USA
År: 2021
Genre: Animerat, Äventyr, Komedi
Längd: 107 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: UIP
Betyg: 2

Babybossen och hans storebror Tim har blivit vuxna. Babybossen är numera en vuxen boss. Tim är en hemmaman som blir försörjd av frun som dessutom verkar göra allt hushållsarbete (“bring home the bacon” och “fry the bacon” så att säga) medan Tim bara tramsar och leker. Redan som barn hade han livlig fantasi och det har han fortfarande.

Hela ettan i Babyboss serien kan ses som Tims fantasi – hur hans lillebror kommer som en färdig boss till familjen och styr och ställer med allt. För det vet ju alla som plötsligt får ett nytillskott i familjen – nytillskottet ÄR bossen. Som får gnaga på alla leksaker och ha sönder saker och kräkas och kissa på golvet utan att få skäll. (Grannens hund blev traumatiserad av att få en babybossvalp – och det förhållandet varade bara en helg!)

Bebistrauma

Den första filmen om den på ytan så gullige men under ytan ack så lurige bebisen från det himmelska Babybolaget var i grund och botten en smart allegorisk bearbetning av traumat som en ny bebis i familjen innebär. I detta fall för storebror Tim. Finns det kärlek så att det räcker? Syns jag fortfarande när det kommer en ny gullig valp och tar all uppmärksamhet? Även om han ser ut som en finansvalp?

Alec Baldwin drog också stora växlar på sin berömda Trump-parodi i SNL. Den har hunnit bli gammal. Baldwin är numera mest känd för att ha skjutit ihjäl en kvinnlig fotograf under inspelningen av Rust.

Lika fräscht som kräks från kolerisk bebis

Den här gången utgår perspektivet inte från lille Tims ångest över lillebror, utan från den vuxne Tims ångest över att livet går så fort och att hans dotter Tabitha växer för snabbt, och att hon inte vill leka med sin pinsamme gamle pappa längre. Hon vill inte heller att pappsen ska sitta på sängkanten och sjunga egenkomponerade låtar. Nej, självutnämnd “skön snubbe med gitarr” är nog så plågsam på fester, utan att behöva ha honom i huset – och i sitt eget rum.

Tabitha är inte intresserad av musik och show, hon är intresserad av teknik och naturvetenskap. Kul! Eller hur? Men filmen verkar inte tycka det.

Vuxenångest som röd tråd i en barnfilm? Lika fräscht som kräks från en kolerisk bebis.

Livet är hårt

Tabitha är som “tween” på väg in i puberteten, liksom tjejen i den smarta filmen Insidan ut (där hela hennes hjärna byggs om under filmens gång!) – och det finns mycket att tänka på i den åldern. Från vilken kille som är gulligast i K-pop bandet BTS – till om man är intresserad av killar (och pop) över huvud taget. Och hur orättvist det är med mensvärk som känns som dubbelsidig blindtarmsinflammation och hur orättvist det är att det är så dyrt med smink och hygienartiklar. Lägg till detta begynnande prestationspress, betyg, mobbing i skolan från lärare och andra elever, ett nytt babyboss syskon på hemmaplan som är den nya, gulliga valpen … och att det som man är bra på inte gills, för det är söta tjejer som står på scen och sjunger som gills – INTE tjejer som är intresserade av teknik och naturvetenskap och som jobbar hårt.

Ansvarig för de gamla gubbarnas ångest

Livet är hårt. Livet är orättvist. Och dessutom ska Tabitha och hennes lillasyster ansvara för att pappa-farbror relationen repareras, för att pappas medellivskrisångest repareras och … ja, så ska de rädda världen också från ondskefull revolution som ska förvandla alla föräldrar till zombies. Så dumt. Tänk själva!

Efter ett par vaknätter med kolikbebis behövs ingen ondskefull babyboss revolution — zombifieringen är redan total!

Ninjabebisar fajtas mot ponny

Handlingen borde ha kretsat kring Tabitha och hennes lillasyster.

Men istället har filmen en överlastad och stressig handling om hur den vuxne Tim ska få en bättre relation till Tabitha, samtidigt som Tim och hans bror förvandlas till sina unga jag igen och de ska också reparera sin relation – och så ska de rädda världen från ondskefulla sockerchockade bebisar som kan programmera appar och slåss som ninjor. Jo, det finns bebisar på alla sidor som slåss mot varandra och en konstig ponny. Rörigt, överlastat, skränigt, ologiskt.

Vad sägs – och vad visas?

Det är viktigt att barn får vara barn sägs det i texten – men vad vi ser är att barn INTE får vara barn. De måste ta ansvar för pappsens ångest. För pappsens dåliga relation med brorsan. Och de måste vara bra på vissa saker … För det är viktigt “att utmana sig själv”.

Tabitha är bäst i klassen på allt med matte och data och teknik. Hon gillar däremot inte att stå på scen – men hon måste sjunga solo utklädd till ängel under klassens julshow. I toppen på en hiskeligt hög fejkad julgran. Vi snackar Broadway-produktion-hög. (Vad har denna skola för budget egentligen?)

Det är lugna puckar – man kan säga NEJ!

Visst kunde den lilla tjejen (och åskådarna) ha fått lära sig att det är lugna puckar, man kan få lov att säga NEJ till saker man inte känner sig bekväm med (ju tidigare små tjejer lär sig att inte alltid behaga, desto bättre). Man måste inte inte prestera hela tiden, och man måste absolut inte prestera på områden som inte passar ens intressen. Men icke. Det viktiga är så klart att tjejen ska lära sig att sjunga och uppträda och vara bra på det också – för först då blir pappsen riktigt stolt! Och vem lär henne sjunga? Pappsen, nu i jämnårigt barnformat, eftersom han stalkar henne på skolan och följer henne hem och sitter sedan på hennes säng i hennes rum som en väldigt creepy version av “skön snubbe med gitarr”. Nej, det här känns inte “Tillbaka till framtiden” roligt. Det här känns bara oroligt.

I stort behov av power nap

Familjen gav förresten upp efter 18 minuter. Med motiveringen att det finns inget roligt i den här filmen. Ws lilla fyraåring bestämde sig för att ta en tupplur och sov sig igenom filmen. Klok babyboss! Ibland behöver man en power nap. Och denna franchise skulle behöva en rejäl power nap innan film nummer tre i serien.