Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Mike Mills
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Gaby Hoffman, Woody Norman, Molly Webster, Jabouikie Young-White
Premiär 2022-02-18
Betyg: 4
Det här är en film som nästan unisont har hyllats av såväl kritiker som publik. Procentsatsen av gillande för båda kategorierna är i alla fall skyhög på Rotten Tomatoes, Vilket är förståeligt. För visst är det en bra film, som det är svårt att ha några större invändningar mot. Inte minst framställs ämnet som behandlas på ett naturligt berörande sätt samtidigt som skådespelarinsatserna är minst sagt lysande.
Så vad finns det att klaga på? Tja, för egen del störs jag en del på ett något receptivt drag i handlingen. Det pratas, pratas och pratas, och någonstans är det inte svårt att tycka att det hela håller på en aning för länge. Som jag ibland säga om helt andra filmer inom helt andra genrer; poängen går fram i god tid ändå innan eftertexterna börjar rulla.
Slice of life
Men med detta sagt, för en publik som inte är alldeles främmande för arthouse och söker ett meningsfullt drama i facket slice of life och ser skönheten i ett svartvitt foto ter sig C’mon C’mon som ett säkert kort oavsett vilket, så ur den aspekten är är det lätt att stå för betyget här till höger.
En fri själ med tragik i bagaget
Joaquin Phoenix är Johnny, radiojournalist som åker land och rike runt och intervjuar ungdomar om deras syn på framtiden. Han är en fri själ med tragik i bagaget, som i rätt hög utsträckning snöat in på sitt jobb.
Han får dock anledning att ändra sina prioriteringar när Viv, systern på distans vädjar till honom att komma till Los Angeles för att se efter hennes nioårige son Jesse medan hon tar hand om sin frånvarande fragila partner och tillika pojkens pappa, som ännu en gång ställt till det för sig på annan ort.
”Varför slutade du prata med min mamma?”
Lite motvilligt accepterar han uppdraget. Det ska ju bara vara någon dag. Men naturligtvis drar det hela ut på tiden, och det hela utvecklar sig till snart till en svår utmaning där Johnny konfronteras med sina knutar i sitt relationsbagage. För pojken må vara ovanligt smart, charmig som få och rent av underbar, men han kan också vara påfrestande energisk, svårförstådd och icke minst i besittning av en förmåga att ställa de jobbigaste frågorna, typ ”Varför är du inte gift?”, ”Varför bröt du med ditt ex” och ”Varför slutade du prata med mamma?”
Kan inte lura systersonen
Men ändå, gradvis hittar gossen och Johnny likväl någon form av gemenskap. ”Common ground”, brukar engelsktalande överallt kalla sådant även om missförstånden alltjämt finns där. Johnny kan inte lura systersonen med sedvanligt undanglidande skitsnack, vilket länge stör honom. Men i slutänden är det just Jessie som på något sätt hjälper både honom och mamma Viv att klämma ur sig sådant de borde sagt för länge sedan. Samt få syskonen att hitta tillbaka till varandra efter en konflikt om vad som var bäst för deras mors välbefinnande i livets slutskede.
Inte allas kopp av te
Ja, ni förstår själva. C’mon C’mon kräver sin man eller kvinna för att bästa filmiska lön för mödan ska utbetalas. Sedan må det här fullt logiskt inte vara allas kopp av te ändå, men oavsett vilket måste man beundra regissören Mike Mills (Alla tiders kvinnor, Beginners) förmåga att skildra komplexa vardagliga känslostormar på ett naket trovärdigt sätt med substans. Utan något direkt högljutt vrålande att tala om dessutom. Bara en sådan sak.
Skriven 2022-02-15
