Klicka på bilden, för att se hela bilden
Min yngsta dotter bjöd mig på wienerschnitzelmiddag. Den var så lyckad att den lätt kunde mäta sig med de minnesvärda wienerschnitzelsöndagsmiddagar som min morsa bjöd på för 50 år sedan. Jag förflyttades således till mina ungdomsår i Bratislava.
När jag cyklade hem, var det blåsigt, men inte så anmärkningsvärt blåsigt att jag funderade på att kliva av cykeln. Plötsligt kom det en enda vindpust från vänster, den varade inte längre än en, kanske två sekunder, men i den samlades vindkraft som lätt skulle stressa samtliga vindkraftssnurror i hela Småland. Min cykel och jag flög i väg som den omvittnade flygbenägna vante och jag fann mig liggandes på trottoaren någon meter längre bort. Min kropp reagerade instinktivt och blixtsnabbt drog fram kunskapen om falltekniker som jag övade in under judoträningar för en bra massa år sedan.
Jag förflyttades återigen till Tjeckoslovakien, till tiden då jag studerade atomlära med sikte på att arbeta på ett kärnkraftverk. En av våra professorer var en man i sextioåldern och undervisade i kemi. Det minnesvärda med honom var att han var med om en explosion som gjorde honom blind på ett öga och förlamad på hela hans högra kroppshalva. Men ändå insisterade han på att cykla till och från jobbet. Det gick ganska så bra, åtminstone under delar av året. Värre var det dock på vintern, då gatorna var glashala. Då föll han både en och två gånger med sin cykel på vägen till undervisningen. Och då låg han på den frusna vägen som en skalbagge, oförmögen att själv resa sig upp. Men han fick alltid hjälp av någon student i hopp om ett bättre betyg i kemi, eller av någon annan altruistisk bevågenhet. Jag minns inte mycket av de kemiska formler som han lärde ut, men han lärde mig något mycket mer användbart för ett bra liv och leverne, nämligen att man aldrig skall ge upp, att man alltid skall se nya möjligheter.
När jag i dag vaknade, fann jag i min mejlkorg förutom den persistenta reklamen från Elgiganten och ett god morgonmejl från min kompis Sara, även ett mejl från Katarina, en konstnär från Bratislava som skriver till mig några gånger om året sedan 1968.
Hon skrev att Ľuboš Jurík, var död. Jurík var en uppburen slovakisk författare som bland många andra böcker även skrev en bok om Alexander Dubček och en om den slovakiska musikscenen under sextiotalet under titeln Slovenský bigbít (Slovakisk big beat).
I denna lexikala bok råkar även jag förekomma, eftersom jag var konferencier på den 1:a officiella slovakiska popgrupp-tävlingen arrangerad av Slovnaft, som var Slovakiens största oljeraffineringsföretag. Troligen lyckades jag ganska så väl med uppdraget, eftersom inte bara Jurík fann det värt att skriva in det i den slovakiska musikscenens historia, utan jag även fastanställdes av Slovnaft. Fast då i den ytterst ansvarsfulla positionen som pipeline-kontrollör, och jag fick klättra i Slovnafts rördjungel och avge rapporter om huruvida alla dessa miltals rör var säkra för fortsatt, säker drift.
Jag raderade Jurík från min telefonbok och när jag skrollade fram och tillbaka i den, fann jag att den befolkades av en hel radda döda själar, som Nikolaj Gogol kallade dem. Jag strök även Maria Ortman, men behöll hennes första man, Peter Ortman, som dog redan år 2008 bara 69 år ung. Detta för att Peter och jag hade mycket skoj tillsammans, och han fortfarande lever inom mig. Av samma anledning behöll jag även min far, min mor, Karol Kovacovsky, Juraj Sykora och flera därtill. Min telefonbok blev ändå ganska så mycket tunnare, något som påminde mig om att oavsett hur bra man är på att cykla och hur bra man är på att falla och hur bra man är på att minnas, är det oundvikligt att alla så småningom kommer att följa min gamle kemilärarens väg. Det som grämer mig dock är att jag inte kommer ihåg vad denne lärare hette och huruvida han gillade wienerschnitzel.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
Skriven 2022-02-15
