AIMEE MANN : QUEENS OF THE SUMMER HOTEL (SuperEgo Records) – sångerskan med omisskännlig röst och klass bjuder på livsbejakande mörker

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En gång då det begav sig i mitten på 80-talet slog hon igenom som popstjärna med sitt band ‘Til Tuesday och hiten Voices Carry. Sången ifråga blev en topp-tio hit på Billboardlistan. Men i ärlighetens namn var det bara hemma i USA, Kanada och Australien som bandet fick någon större framgång.

Därefter vankades solokarriär under det efterföljande decenniet, och till slut överraskande stor framgång med soundtracket till Paul Thomas Andersons rosade film Magnolia, på vilket Mann skrev nio av totalt tretton spår.

Större än vad Mann var då har hon dock varit varken förr eller senare, och lika bra är kanske det med tanke på att framgången orsakade henne mycken lidande i form av post traumatisk stress och annat. Hon klarade helt enkelt inte pressen, för att nu uttrycka det tydligt.

Ingen munter historia

Ändå har Mann lyckats vara hyfsat produktiv under sin långa karriär. Queens of the Summer Hotel är hennes tionde album i eget namn, och det är lika bra att säga det med en gång; det här är ingen munter historia. Hur det nu skulle kunna vara det. Sångerna handlar ju för tusan folk på ett mentalsjukhus, och det blodigaste russinet på kakan stavas helt följdriktigt Suicide Is Murder.

Skulle bli musikal på Broadway

Och nej, de är inte direkt baserade på Manns egna erfarenheter, utan på romanen som sedermera blev film med Winona Ryder och Angelina Jolie under titeln Girl, Interrupted – Stulna år på svenska. Tanken var att boken skulle bli musikal på Broadway, men när processen drog ut på tiden bestämde sig Mann för att ge ut musiken ändå.

1968 skulle reflekteras i musiken

Och det ska inte stickas under stol med att det här är inte något vanligt Mann-album. Helt enkelt för att handlingen i storyn utspelas 1968, och sångerskan ville att det skulle reflekteras i musiken. Dock inte på något ”hårdrocks hippie era vis”, för att nu citera hennes egna ord. Istället var standards signerade Burt Bacharach och Frank Sinatra de främsta influenserna.

Diverse stråk- och blåsinstrument

Vilket märks tydligt. För med undantag för den mer folkpoporienterade Burn It Out är det här en mer orkestrerad skapelse än något annat hon gjort. Åtminstone vad jag kan påminna mig. På inneromslaget listas en hel radda med folk som utöver de vanliga instrumenten bidrager med diverse stråk- och blåsinstrument. Inledande You Fall är förmodligen albumets mest filmiska sång, men detta spår liksom valsiga Robert Lowell and Sylvia Plath och avslutande I See You lever onekligen upp till sådant Bacharach och hans skrivarpartner Hal David skulle kunna åstadkomma.

Står ut i mängden

Sedan har jag i ärlighetens namn inte lika lätt att se croonerkopplingen à la Sinatra, Dean Martin, Tony Bennett med flera, men visst, sådant som You Don´t Have Room, You Could Have Been Roosewelt och In Mexico hade väl mycket väl dessa legender kunnat göra till sina. Sistnämnda hade väl gjort sig bäst i Sammy Davis Jr:s händer, men ni förstår poängen.

Vad mer? Jo, Home By Now och Little Chameleon är två söta pianoballader som står ut från mängden. I positiv mening, då förstås. Och på tal om det, så gör Aimee Mann det också. Inte nog med att hennes röst är omisskännlig, hon personifierar sällan eller aldrig något annat än klass och integritet, och det är detta nya verk ännu ett bevis på.

Livsbejakande på något sätt

Slutligen tål det att påpekas. Trots det mörka scenariot känns Queens of the Summer Hotel inte som en deppig skiva. Snarare ter den sig livsbejakande på något sätt, och det säger väl något om detta verks styrka.

Skriven 2022-02-10