Klicka på bilden, för att se hela bilden
Svenska Akademiens ordlista SAOL definierar slav som
1/ ”träl; äv. bildl. – Alla sammansättningar med slav- hör till 1slav.”
samt
2/ ”person som tillhör folk med slaviskt språk”.
Svensk ordbok SO, anger att slav är
1/ ”person som berövats rätten att bestämma över sig själv och tvingas utföra hårt arbete åt någon annan”
2/ ”person som har ett slaviskt språk som modersmål”.
Wikipedia skriver: ”Slav kommer ursprungligen från de slaviska gruppernas ord för sig själva ’Slověnci’ (berömda, beryktade), som gav upphov till östromerska sklabos (580 e.Kr), betydande ’person av slavisk folkstam’. Sedan har det via latinets sclavus (c:a 800 e.Kr) kommit till svenskan – i betydelsen av ägd, ofri människa – allra senast på 1600-talet. Anledningen till betydelseglidningen tros vara de långvariga krig mellan Bysantinska riket och de slaviska områdena, under vilka stora mängder slaviska krigsfångar blev gjorda till egendom.”
Abbasidkalifatets militärer, och senare Osmanska rikets turkar, bortrövade 10-tusentals slavar och gjorde dem till sina slavar. Det är dessa krigiska erövrare som gav dessa och alla andra ”trälar” namnet ”slav”. Även i dag används ordet slav för ”trälar” på många språk inklusive engelska (slave), dock inte i slaviska språk, på slovakiska för att ta ett exempel heter dessa livegna ”otrok”/”otroci”.
Slovaker har en evig historia av osjälvständigt, ofritt varande. Den första sammanslutningen av slaver kallades Samos rike, men inte ens Samo var av slaviskt ursprung, utan han var en frankisk köpman med hebreiskt namn. Sedan kom hunner och turkar och många till, och ovanpå det nazister och kommunister. Inte undra på att slovaker ville göra sig fria till och med från det tjeckiska brödrafolket, när man år 1993 för andra gången delade på Tjeckoslovakien.
Man hör och läser nästan dagligen om människor som rövas på sina pengar på ett eller annat vis. Det kan vara personer som tvingas att betala ockerhyra, det kan vara människor som lyssnar på bedrägliga telefonuppmaningar och loggar in på sitt bankkonto, det kan vara sådana som Loa Falkman som anförtror sin ekonomi till en svinaktig ulv i vänskapliga fårakläder, och så kan det vara sådana som jag, ett ekonomioffer som man aldrig eller mycket sällan hör talas om.
Vissa människor lockar till sig bedragare genom sin höga ålder eller sin utsatta belägenhet och genom sin alltför stora tilltro till andra människor. I mitt fall kan det röra sig om mitt namn, Vladimir Oravsky, som kompromisslöst skvallrar om att jag är en person som tillhör folk med slaviskt ursprung med atavistisk förutbestämhet. Följaktligen exploateras jag som en sådan: Jag anlitas för att arbeta hårt och mycket, dock utan att jag erhåller den ekonomiska ersättningen som jag har rätt att förvänta mig.
Jag har publicerat över 5 000 tidnings- och tidningsartiklar världen över men fick betalt för knappa två tredjedelar av dessa. En del av mina pjäser spelades världen över, men några pengar har jag nästan aldrig lyckats krama ut ur producenterna. Mina böcker är utgivna på en radda förlag, men det är bara de amerikanska som alltid håller sig till kontraktet och betalar royalty självmant och i tid. Tyska, polska och framför allt svenska förlag är sämst på att betala royaltys.
Här kommer ett purfärskt exempel från januari 2022:
Att manuskriptet Ninas flykt skulle ges ut av det förlag jag mejlade det till hade jag inte minsta tvivel om. Det hade litterära kvalitéer och dessutom, något som i Sverige är ännu viktigare än de litterära kvalitéer, behandlade det ett ömmande, kvinnligt, invandraröde. Mer på ropet kunde det inte vara, så jag var inte förvånad att ett förlag skyndade att skicka ett kontrakt till mig på mindre än en vecka.
Enligt kontraktet skulle jag få royalty utbetalda på mitt bankkonto 2 ggr om året. I verkligheten var det så att jag fick år efter år skriva till sagda förlaget och kräva min rätt. Två gånger om året utspelade sig följande konversation:
”Hej, jag vill gärna påminna om min existens, så att du är vänlig och utbetalar till mig mina royaltyer.”
Förlagsägarinnan svarar: ”Jag har skickat din royalty. Fick du den inte?”
Mitt svar: ”Nej, den fick jag ej”
Förlagsägarinnan: ”kollar upp det i morrn när jag är på plats.”
Dagen därpå skickar förlagsägarinnan redovisningen med tillägget: ”Du får ha summan innestående eller skänka den till BRIS. Om du vill ha slanten kan du lägga på 6% moms.”
Jag svarar: ”Hej,
Var så god, faktura som bifogad fil.
Har du möjlighet att se efter huruvida du skickade till mig redovisning för perioden 2019 januari till 2019 juni.
Jag kan inte finna denna faktura ej heller något mejl från dig som täcker denna period. Kan hända att jag registrerade denna period på ett fel ställe o därför kan inte finna den
Tack”
Förlagsägarinnan svarar: ”Du fick xxx kr + moms förra gången och den är betald.”
Jag svarar återigen: ”Hej, tack för ditt snabba svar.
Min fråga gällde dock perioden 2019 januari till 2019 juni.”
Förlagsägarinnan: ”Om det hade varit något outtaget så hade det stått kvar till nästkommande period.”
Jag skickar till henne hennes redovisning från vilken det framgår att hennes låga försäljningstal inte kan stämma.
Hon svarar: ”Du kan kontrollera det på Förlagssystem.”
Jag kontaktar Förlagssystem: ”Hej,
Är du vänlig att upplysa mig om hur många exemplar av min bok NINAS FLYKT såldes mellan 2019-01-01 och 2019-12-31.
Om ni mot förmodan vill ta betalt för denna enkla upplysning, skicka då faktura till XXX YYY Det är nämligen fru YYY som rekommenderade mig att kontakta er. Tack”
Förlagssystem svarar: ”Hej Vladimir! Frågan behöver komma direkt från Bokförlaget. Vi har ett avtal med förlaget och det är endast till vår avtalspartner som försäljning redovisas till.”
Jag svarar: ”Hej,
Det är inte något bra svar som jag erhöll.
Låt oss anta att ett förlag inte har rent mjöl i påsen och redovisar felaktiga försäljningstal. Hur skall man kontrollera dessa? Några tips?
Om Förlagssystem mörkar, genom att hänvisa till förlagen, försvårar Förlagssystem inte bara för författarna, som får mindre betalt än de borde, utan Förlagssystem bidrar också till att staten får in mindre skatt och dessutom mindre moms.
Förlagssystem bör inte vara i maskopi med förlag som inte redovisar rätta försäljningstal till författare.
Med vänlig hälsning”
Förlagssystem svarar: ”Hej Vladimir, Som avtalsansvarig träder jag in i denna konversation.
Jag förstår din frustration om du upplever att du inte har en bra dialog med förlaget.
Du har ingått ett avtal med förlaget om att de ska marknadsföra och sälja din bok.
Förlaget har ingått ett avtal med Förlagssystem om att vi ska distribuera boken till de som önskar köpa boken.
Vårt uppdrag och kommunikation sker i direkt dialog med förlaget.
Vi får inte kommunicera ut något om försäljning eller lagersaldon annat än till förlaget.
Jag ber dig därför ta vidare kontakt förlaget.”
Jag svarar: ”Förlaget (XXX YYY) hänvisar mig skriftligt till Förlagssystem.
Förlagssystem tvingar mig att ta saken vidare till andra instanser, bl.a. till Skatteverket.”
Förlagssystem: ”Hej Vladimir,
Om förlaget hänvisar dig direkt till oss så borde dem kunna be oss mejla dem och dig direkt.
Men eftersom förfrågan inte kommer från dem, så kan vi inte göra något.
Vi har inget att dölja, vi redovisar försäljning och moms för de böcker vi säljer både till Skatteverket och till förlaget.”
Efter denna konversation med Förlagsstyem AB, som i kopia gick även till förläggardirektörskan, får äntligen redovisning, inskickad från förlagsdirektörskan. Och redovisningen visade att hon ”glömde” redovisa de rätta försäljningstalen.
Trots det är jag inte nöjd eftersom jag inte fick redovisningen från Förlagssystem AB, utan från henne och hon kunde, åtminstone teoretiskt, återigen frisera talen. Men jag skrev inte detta till någon, varken till förlagsägarinnan eller Förlagssystem.
Men förlagsägarinnan kände behov att kontakta mig ännu en gång: ”Hej, Ser att du har fått royalty på 129 kr. F-priset är 79:- Så där gjorde jag fel. Om det hade blivit något annat fel för fyra år sedan så går det snabbare för mig att bara betala summan i stället för att använda dyr timtid till att söka. Fakturor ska betalas idag så då lägger jag till för år 2019.”
Jag svarade inte på det här mejlet heller. Vad skulle jag svara? Att jag sedan början av juli 2019 försökte få betalt för den föregående perioden och att hon inte hade vett att svara på varken min 1:a, 2:a eller ens 3:e påminnelse?
Och om det varit snabbare för henne att ”bara betala summan i stället för att använda dyr timtid”, varför gjorde hon inte det? Vem har hindrat henne att göra så?
Enlig en annan konversationstråd som jag hade med sagda förläggarinna det här året, hade Förlagssystem bara 299 exemplar kvar av min bok Ninas flykt, men hon hade själv i sin privata hemlager, ”drygt 600 exemplar” kvar. Jag får aldrig veta hur många exemplar av Ninas flykt som såldes från hennes hemlager. Detta anser jag är ett problem som Skattemyndigheten borde ta hand om.
Jag har även en rad boktitlar på ett förlag som själv trycker böcker, designar dem, lagerhåller och distribuerar dem. Nu ägs detta förlag av en man som jag litar på, men han har inte betalat några royalties till mig på ganska så länge. Hur kan det vara tillåtet att äga en hel förlagskedja? Hur kan man kontrollera kassaflödet hos ett sådant?
Ett tyskt förlag utgav en av mina böcker. Första året och även andra fick jag royaltyer. Om det var de rätta summorna vet jag inte, men jag var glad för det jag fick. Sedan upphörde royaltyn att komma. Jag skrev till förlaget och undrade vad som har hänt. Och svaret kom: hela upplagan var slut. Så jag skrev tillbaka att det är glädjande men att då förväntar jag mig en slutavräkning. Även nu fick jag ett raskt svar: De böcker som blev kvar sedan jag senast fick en avräkning, de brände han eftersom det var billigare än att lagerhålla dem.
Jag tyckte att det lät lite konstigt och att han kunde erbjudit mig några exemplar. Något svar fick jag dock ej. Det blev tyst. Två år senare ser jag att både han och hans förlag befinner sig på Tysklands största bokmässa och där säljer hans förlag två av mina böcker: Förutom den titeln som enligt förläggaren var slutsåld och slutbränt, även en som varken han eller hans förlag hade kontrakt till.
Jag kontaktade bokmässans ledning och på mindre än 24 timmar var både förläggaren och hans förlag utkastade från mässan. En av böckerna kan dock till dags dato köpas på Amazon.
Det är mycket, mycket ovanligt att man får hjälp från en utomstående, som exempelvis från en bokmässas ledning. De flesta, eller i stort sett alla, handlar som Förlagssystem AB och tvättar sina händer som en annan Pontius Pilatus som på detta vis demonstrerar sin oskuld och hänvisar ”i denna rättfärdiges blod” att ”detta får bli er sak”.
Ett annat exempel av flera:
Jag ser på Google att en av mina pjäser spelas i Polen. Regissören till uppsättningen är samma man som för flera år sedan spelade en av rollerna i samma pjäs och som var så lyckad att den turnerade över stora delar av världen. Jag skrev till denne nyblivne regissör och undrade om han skulle kunna tillsända mig royaltyer. Jag fick inget svar. Jag skrev till teaterns ledning. Inget svar. Jag skrev till den polska motsvarigheten till svenska teaterförbundet. Inget svar. Jag skrev till polska kulturministeriet. Inget svar. Jag skrev till Polens ambassad i Stockholm, inget svar. Jag skrev till Embassy of Poland in Copenhagen, inget svar. Jag skrev på polska, svenska, tyska och engelska bara för att öka mina chanser att bli åhörd. Men för döva öron spelar det ingen roll om man spelar på mungiga eller Stradivarius.
Sedan åratal umgås jag med en kultiverad och beläst psykolog som utmärker sig med att hon lagar utmärkt mat, och att ha en sanslös begåvning att prata i nattmössan. Inte minst när vi samtalar om skurkar och bedragare. Härom sistens sade hon till mig att allt har sitt pris, att dessa bedragare kommer i sin ålderdom plågas av dåligt samvete. Som om dåligt samvete automatiskt kom med åldern på samma vis som högt blodtryck, nedsatt njurfunktion, försämrad urinblåsakapacitet, ledsjukdomar, tunnare, torrare och mindre töjbar hud et cetera. Men det är troligen den inställning som även ”högre instanser”, som exempelvis Författarförbundet, delar med henne, och tycker att dåligt samvete räcker till som straff för bedrägliga förlagsdirektörer och direktörskor och andra professionella kultursektorns förskingrare i. Visst drabbas även dessa människor av dåligt samvete – då när de inte lyckas att lura någon. Och då spelar deras ålder ingen roll.
Inga makthavare gillar uppror och absolut inte slavuppror. Oavsett om det rör sig om författarslavuppror eller de papperslösas slavuppror. De papperslösas uppror är lätt att lösa, åtminstone på pappret. De som med Andra Mosebokens ord (2:22) är ”främlingar i ett främmande land”, skall deporteras ut ur landet. Författarslavar skall tystas genom osynliggörandet.
Det är underhållande att läsa om Spartacus, och ännu mer underhållande att se honom på film. Men budskapet som hans historia lär ut är, att upproret lönar sig inte, att även de 6.600 slavar som överlevde slaget vid floden Sele, så småningom korsfästes utmed Via Appia.
Även Spartakistupproret 1990 år senare, i januari 1919, slutade så som makthavarna förväntat sig. Ledarna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades av Garde-Kavallerie-Schützendivision, lagligt verksam under den socialdemokratiska regeringen.
Författare är inte nödvändigtvis de fegaste personer i världen, utan de tyngs av övertygelsen att de bara måste vara författare. Och då underordnar de sig (nästan) vilken slavliknande förtryck som helst, ungefär som illegala invandrare som arbetar för svältlöner.
Jag vet att några ledamöter av Kulturutskottet i Riksdagen läser mina skriverier, eftersom det har hänt både en och två gånger, att jag fick dem kommenterade. Måhända att även detta inlägg väcker uppmärksamhet.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
Skriven 2022-01-31
