RONNIE MILSAP : A BETTER WORD FOR LOVE (Black River Entertainment) – en värdig och vital svanesång(?) från countrylegendaren

Klicka på bilden, för att se hela bilden

På våra breddgrader är han långt ifrån lika känd som Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och förstås Willie Nelson, tillsammans kända som The Highwaymen. Fast på den amerikanska hemmaplan har Ronnie Milsap sedan länge status som superstar.

Någon outlaw i genren är dock 79-åringen till skillnad från ovannämnda fyras gäng inte. Snarare är han en softie som gärna blandar in lite blåögd soulkänsla i countrymixen, och i skarven mellan 70- och 80-tal flirtade han tydligt med den vuxna poppubliken med hits som Smoky Mountain Rain, (There´s) No Gettin’ Over Me, I Wouldn´t Have Missed It for the World och Stranger in My House. Det var för övrigt också vid denna tid undertecknad upptäckte sångaren.

Nyrenässans på senare år

Men sedan dess har oändliga mängder vatten runnit under broarna, försäljningen dalade till slut, och följaktligen också populariteten i kölvattnet på uteblivna radiospelningar på amerikansk countryradio. Ändå har jag fått intrycket att sångaren i viss mån fått uppleva en nyrenässans på senare år.

A Better Word for Love är hans trettionde album i ordningen, live- och samlingsvolymer oräknade, och det är en skapelse som uppvisar en artist i förvånansvärt god form. Vilket förstås i realiteten mest betyder att veteranens röst ter sig lika vital, klar, stark och känslomässigt uttrycksfull som alltid.

Har alltid vårdat ballad-gärningen

Innehållsmässigt är det hela kanske väl balladdominerat. Åtta av de elva spår man bjuds på kan sorteras in i detta fack, och jag hade väl i ärlighetens namn önskat några fler saker med upptempo. Å andra sidan har den North Carolina-bördige sångaren alltid varsamt vårdat denna sida av sin gärning, vilket knappast går en förbi här. Bland höjdarna här märks croonerartade pianonumret Almost Mine, jazziga Fool och historieberättande Civil War, som avhandlar precis det titeln antyder med en antikrigsvinkling. ”What are we fighting for, nobody’s gonna win this civil war”. sjunger Milsap i refrängen, och det är ju så sant som det är sagt.

En topp-5 på Billboardlistan…1980

Om detta låter allvarligt, så är det inte en helt felaktig gissning, men som motvikt kan den som vill alltid lyssna på inledande Big Bertha – med Vince Gill som gitarrist och duettpartner – som i uppspelt form handlar om saknaden efter älsklingen som stack. Eller varför inte insupa countryrockaren Wild Honey, om snyggingen som trots flirtande håller sig till sångens stolta berättarjag.

Avslutande Too Bad for My Own Good i sin tur, är det spår som mest påminner om de initialt nämnda pop-hitsen. Hade denna sång släppts kring 1980 hade det inte varit otroligt om den nått topp-5 på Billboard-listan.

Förvaltar arvet på ett fint sätt

I dagens läge är dock något sådant inget annat än en utopi. Istället får Milsap nöja sig med att ha fortsatt förvalta sitt arv på ett fint sätt, och det är vackert så. Om det här skulle visa sig bli hans svanesång, så lämnar han oss med ett värdigt avskedsverk.

Skriven 2022-01-24