THE LAST DUEL – repetitivt manus, men maffiga scener som kan utmana Gladiator

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Ridley Scott
Skådespelare: Matt Damon, Adam Driver, Jodie Comer, Ben Affleck, Harriet Walter
Land: USA, Storbritannien
År: 2021
Genre: Action, Drama, Historia
Längd: 152 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Disney
Betyg: 3

Varje nyår visas filmatiseringen av Sir Walter Scotts Ivanhoe på TV, där den ädle riddaren Sir Wilfred of Ivanhoe ska duellera mot sin rival, den ondskefulle tempelriddaren Sir Brian de Bois-Guilbert om den vackra judinnan Rebecca. Det är en duell på liv och död – den som förlorar dör. Om Rebeccas förkämpe Ivanhoe förlorar, dör även Rebecca, bränd på bål som häxa. Både Ivanhoe och Sir Brian är förälskade i Rebecca.

The Last Duel påminner om Ivanhoe med sitt dödliga tornerspel. Hästar, lansar, svärd. Kamp till döden. Sir Jean de Carrouges mot Jacques Le Gris. Båda två är förälskade i den vackra Lady Marguerite (eller tror sig älska, vilket inte är riktigt samma sak). Om Jacques Le Gris vinner blir Lady Marguerite bränd på bål. Inte för att hon är anklagad för att vara häxa, utan för att hon anklagat Jacques Le Gris för våldtäkt.

Medeltida juridik har krånglig rättspraxis.

Baserad på ett verkligt fall från 1386

The Last Duel är baserat på ett verkligt fall – den sista duellen i fransk historia som juridiskt skulle avgöra om en kvinna blivit våldtagen eller inte. En hederssak. Det är dock inte den sista hedersduellen i fransk historia, den kom ungefär ett och ett halvt sekel senare, år 1547.

Rashomon och Straw Dogs

Men mest av allt känns The Last Duel som en blandning av Rashomon och Straw Dogs. Vi får se samma historia gång på gång på gång, ur olika synvinklar. Hedersmotivet och hämndmotivet tillfaller mannen – det är han som kränkts eftersom hans hustru våldtagits, och hedern kan bara återupprättas genom blodsutgjutelse. Det spelar ingen roll om den förorättade karaktären spelas av Matt Damon eller Dustin Hoffman. Det gäller att hitta sin inre machoman och att inte vara en intellektuell mes.

Ingen Bergman-riddare

Där någonstans börjar filmen halta. För Matt Damons karaktär Sir Jean de Carrouges är en obildad, odiplomatisk och brutal stridskämpe som inte kan läsa – hans skills är döda, döda, döda. Ofta utan tanke eller strategi bakom. Många av hans män sätter livet till bara för att han inte kan tänka och planera och hålla huvudet kallt. Här är en riddare som säkerligen aldrig spelat schack à la Det sjunde inseglet. Sir Jean de Carrouges kommer från en gammal ätt, från gammalt privilegium, från gamla pengar. Han tar för givet att en viss bit land är hans och att en viss befattning, en viss borg, ett visst jobb är hans – eftersom hans far och farfar (och så vidare) innehaft samma befattning.

Gammal ädel adel är ändå äldst …

Motståndaren Jacques Le Gris kommer från ingenting. Han har skolat sig inom det kyrkliga gebitet, han kan läsa, han kan olika språk, han kan bokföring … Han jobbar för att få en viss bit land och ett visst jobb. Som Sir Jean de Carrouges råkar tycka rätteligen är hans …

Så gäller duellen egentligen en våldtäkt, eller att folk inte ska sticka upp mot gammal adel och gammalt privilegium genom att bilda sig och arbeta hårt … ?! För gud nåde dig om du sticker upp, du kan få plikta med ditt liv!

1789 är det slut på privilegierna – men det är en klen tröst för Jacques Le Gris på medeltiden. Han var helt enkelt före sin tid.

Scener som kan utmana Gladiator och Game of Thrones

Ridley Scott kan det där med maffiga stridsscener – det har vi redan sett i Gladiator – fast gudarna vet vad det är de strider om. Varför är fransmännen i Skottland och dör i drivor? Man har också valt att pigga upp en del scener med lite sexposition, modell Game of Thrones. Gamla gubbar pratar i förgrunden, snygga, avklädda prostituerade rullar runt i bakgrunden.

Filmen har sina svagheter och sina oförklarliga val.

Tre gånger samma film

Manuset är för repetitivt. Det känns som om man ser samma film tre gånger på raken. Samma scener, två eller tre gånger. De olika perspektiven tillför inte mycket nytt. Man har till exempel helt missat att föra in “the female gaze” i Lady Marguerites berättelse – hon ses fortfarande utifrån och uppifrån, ur de flankerande männens perspektiv.

Det är svårt att göra en Rashomon. En av de få som lyckats är Agatha Christie i Five Little Pigs – fem olika berättelser om samma dag känns som fem helt olika dagar.

Amerikansk cosplay i Frankrike

Språkligt sett är det oförklarligt att folk pratar amerikanska i forna tiders Frankrike. Vissa språk låter gammalmodiga. Som norska och danska (som i den nordiska storfilmen Drottning Margareta) och isländska och franska och Shakespeare-engelska. När folk pratar modern amerikansk engelska i medeltida Frankrike så börjar det lukta medeltida cosplay. Folk som klätt ut sig till riddare för att det är kul. Det finns repliker som “He’s no fucking fun!”, “Deny, deny, deny!”, “I’ll sue him!” och “I’ll sue you!” som känns väldigt Amerika 2021.

Från synthrock till techno

Frisyrerna är ett kapitel för sig. Adam Driver kör samma “moody emo look” som Kylo Ren, redo att synthrocka. En ärrad Mark Damon ser ut som Thanos med en väldigt ful hockeyfrilla. Ben Affleck med blekt kalufs och med onaturligt blekblont pipskägg ser ut att vara på väg till en audition för att medverka ett Kraftwerk tribute band. Jodie Comer ser ljuvlig ut.
Men annars … hur tänkte de? Det här är inte Monty Pythons The Last Duel.

Filmen är många gånger ofrivilligt rolig. Och några gånger ofrivilligt orolig.

Status quo bevaras

För när ridån går ner har status quo bevarats och gammalt blod visar sig vara äldst – man vinner inte dueller på att vara bildad och intellektuell och framåtsträvande, utan på att vara en rå sälle som tror på gamla privilegier och på att den gamla nedärvda ordningen ska bevaras.

Skriven 2022-01-17