Klicka på bilden, för att se hela bilden
Filmkritikern som sadlade om till filmregissör, Peter Bogdanovich, avled häromdagen i en ålder av 82 år, vilket gav anledning att återvända till en av mina absoluta favoritfilmer genom åren, The Last Picture Show
Yngre generationer lär kanske minnas mannen bättre som Tony Sopranos psykolog i HBO:s redan kultförklarade tv-serie Sopranos (1999-2007).
Bogdanovich började regissörsmässigt på topp och arbetade sig neråt. Tyvärr.
En fantastiskt regisserad film
Det hela började med Roger Cormanproduktionen, lågbudgetdramat Targets1968 (om en krypskytt, med bland annat Boris Karloff i sin sista dramatiska roll), och kulminerade tre år senare, 1971, med The Last Picture Show, en fantastiskt regisserad och fotograferad film i svartvitt som skildrar en amerikansk gudsförgäten, vindpinad håla i Texas under ett år i början av 50-talet.
Skådespelarna top notch in i minsta biroll
Vi presenteras för en småstad där alla känner alla oavsett klasstillhörighet. Handlingen spinns främst kring kompisarna Sonny (Timothy Bottoms) och Duane (Jeff Bridges), som befinner sig i de sena tonåren, men många fler karaktärer ges utrymme i detta levnadspussel och just detta upplägg bär filmen med tyngd.
Skådespelarinsatserna är ”top notch” ända in i minsta biroll. Utöver James Bridges och Timothy Bottoms; Cybill Shephard (som Bogdanovich kom att lämna sin fru för), Randy Quaid, Ben Johnson (Oscarsbelönad, vad nu det säger), Cloris Leachman (som även hon vann en Oscar fr sin rollprestation), Ellen Burstyn, Clu Galager med flera.
Framgångarna fortsatte
Skapelsen är baserad på en roman av Larry McMurtry (vars författarskap även ligger bakom världens bästa western-tv-serie, Lonesome Dove, 1989).
Bogdanovichs framgångar fortsatte även under de närmaste åren. Nästa regijobb blev What’s Up, Doc? 1972, en hyllning till 1930-talets screwballkomedier med Barbra Streisand och Ryan O’Neal i huvudrollerna.
Ett skojarpars eskapader
Ryan O’Neal återkom i nästa film, Paper Moon 1973. Också en väldigt fin skapelse (återigen i svart-vitt), där far och dotter (en 9-10-årig Tatum, ytterligare något decennium senare fru John McEnroe) O’Neal gestaltar ett far- och dotter-skojarpars eskapader under depressionens amerikanska 30-tal. Därefter gick det, om inte utför, så åtminstone nedåt med regissörskarriären.
The Last Picture Show är melankolisk, nostalgisk, vacker, berörande skildring av livet som det varit och fortfarande är. En av filmhistoriens finaste skapelser helt enkelt!
Skriven 2022-01-08
