TEMPERANCE : DIAMANTI (Napalm Records) – förtjänar att kämpa med de största metalakterna om publikens gunst

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Italienarna kan också metal. Som bekant. Rhapsody of Fire och Lacuna Coil är måhända några av de mest kända banden, men de är långt ifrån de enda. En annan rutinerad combo är Temperance. De är dock en ny bekantskap för undertecknad, men vi talar knappast i termerna duvungar. Bildandet skedde 2013, och Diamanti är deras sjätte album i ordningen.

Om jag sedan nämner att en skönsjungande kvinna frontar, så förstår säkert den regelbundne läsaren här på JPS Media att mycket då är vunnet i min bok. Lite growlande kan således då också tolereras eller till och med framstå som något som kompletterar à la skönheten och odjuret ibland. Åtminstone om det hörs så försvinnande lite som här. Ja, ni förstår säkert vad som avses.

Som storheterna inom kvinnligt frontad Symphonic metal

Sången delas dessutom även med en manlig vokalist med ”vanlig” stor rockröst, och denne hörs avsevärt. Vi talar samma koncept som Amaranthe i detta avseende. Ljudmässigt är Temperance nämligen aldrig ute och rör i samma elektroniska ljudlandskap som svenskarna.

Då framstår italienarna snarare som en slags hybrid av storheterna av kvinnligt frontad symphonic metal, Nightwish och Within Temptation. Åtminstone tidvis. Det snabba catchy öppningsspåret Pure Life Unfolds med sin killer-refräng doftar onekligen avsevärt av de förstnämnda och visst skulle Sharon den Adel och gänget mycket väl ha kunnat ta över något sådant som The Loneliness utan minsta problem.

Titelspåret doftar Kamelot

Samma sak kan sägas om tjusiga balladen Fairy Tales for the Stars, en duett med vokalissan Alessia Scoletti och gitarristen Marco Pastorino. Vad mer? Jo, titelspåret doftar onekligen en del Kamelot. Amerikanernas svenske vokalist Tommy Karevik hade onekligen gjort ett gott jobb här.

Varför inte sälja in stycket till en rockopera

Och visst hade forna Nightwish-sångerskan Annette Olzons senaste band The Dark Element mycket väl kunnat ta över den för sammanhanget mer udda och hårdrocksdoftande Codebreaker, och då kunde de också se till att pitcha uppspeedade Breaking the Rules of Heavy Metal till valfritt power metalband. Eller varför inte försöka sälja in detta stycke till en rockopera? Bara en tanke.

Storslaget, melodiöst och finessrikt

Men med detta sagt och med all respekt för bandet hyfsat diversifierat sound, så får jag nog säga att Temperance aldrig svävar ut utanför sin sfär. Det här är ett alster som ständigt framstår som storslaget melodiöst, finessrikt och inspirerat. Så nej, Temperance behöver knappast vara blygsamma i onödan över sin gärning. Tvärtom förtjänar de att kämpa med de största i genren om gunsten hos publiken.

Skriven 2022-01-11