Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Astérix et le Griffon
Förlag: Egmont Comics
Serie: Asterix (del 39)
Teckningar: Didier Conrad
Genre: Tecknade serier
Format: Häftad
Utgivningsdatum: 2021-10-21
När jag först såg omslaget till det nya Asterix-albumet, läste jag “Asterix och grillen”. Va? Grillen? Vilken grill? Det tog några ögonblick innan jag förstod att det står “gripen” – namnet på det mytologiska fabeldjuret (och som enligt pressmaterialet stavas med litet g).
Asterix har ju haft tur efter det att seriens bägge skapare gått bort. Den nya duon Jean-Yves Ferris och Didier Conrads album har varit betydligt bättre än de seriens ursprunglige tecknare Uderzo fick ur sig på slutet, och Conrad är en gudabenådad tecknare.
Märkligt träigt
Med detta sagt, får jag nog säga att Asterix och gripen är det sämsta av Ferris och Conrads album. Faktum är, att jag började läsa albumet för flera veckor sedan, men lade det åt sidan efter bara några sidor – det grabbade inte tag i mig, jag tyckte att det kändes märkligt träigt. Först nu satte jag mig ner och lästa hela albumet.
Kvinnor ute på de snöiga vidderna
Caesar har fått för sig att han vill ha en grip, efter att ha sett en sådan avbildad på en kruka. Romarna har fångat en sarmatisk amason, och hon ska tvingas visa vägen till sarmaternas rike, som ligger någonstans norr om Svarta Havet. Det är där gripen finns.
Några som redan är på väg till sarmaternas rike, är Asterix, Obelix och Miraculix, eftersom den sistnämnde sett sin vän Grillaenkotlette, en sarmatisk shaman, i en dröm, och blivit orolig. I sarmaternas by finns det bara män, eftersom kvinnorna är krigare och är ute på de snöiga vidderna.
Ganska poänglös historia
Romarna anländer, problem uppstår eftersom Miraculix’ trolldryck har frusit och kan inte tinas upp; då försvinner kraften. Sarmaterna och romarna tågar runt i snölandskapen och …
… Tja, det händer inte så mycket mer. Jag tycker att Asterix och gripen känns märkligt ogenomtänkt. Det är en ganska poänglös historia, som mest verkar ha gjorts för att Jean-Yves Ferri ville berätta något som utspelar sig i snölandskap.
Brist på handling kompenseras med pladder
Det händer inte så mycket i albumet – däremot är det vansinnigt pladdrigt. Det känns som att Ferri kompenserar bristen på handling med att låta figurerna babbla mest hela tiden – sida upp och sida ner fylls med bilder på folk som går eller sitter och pratar oavbrutet. Sarmaterna pratar med “skorrande E”, och i pratbubblorna med deras repliker, är bokstaven E spegelvänd för att visa detta märkliga läte. Eftersom sarmaterna har många repliker, blir det lite jobbigt i längden med dessa spegelvända E.
Några roliga scener och detaljer
En annan märklighet, är att figurernas roliga namn ofta inte har något med figurernas karaktär eller yrke att göra. En trädstamsleverantör heter av någon anledning Grynkorvette, medan en gladiator heter Classensjus. Mer passande är att en konspiratoriskt lagt kille heter Fakenius.
Albumet innehåller några roliga scener och detaljer, och liksom tidigare är det tjusigt tecknat. Men – som helhet är albumet inte speciellt roligt, det är snarare en aning tråkigt. Asterix och gripen är så pass intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva än det här, så därför tar jag nu och sätter jag punkt.
