DUNE – som Game of Thrones och The Witcher, fast långsammare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Denis Villeneuve
Skådespelare: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Josh Brolin, Stellan Skarsgård
Land: USA, Kanada
År: 2021
Genre: Action, Drama, Sci-Fi, Äventyr
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Warner Home Video
Betyg: 3

Stora serier, som de flesta fantasy och sci-fi fans har läst hela eller delar av, är Lord of the Rings, Game of Thrones, Witcher och Dune … Vad har de gemensamt? Amazon, HBO och Netflix har lagt sina respektive vantar på de olika serierna som bara ropar “franchise” … ja, förutom Dune då, som är en biofilm som nu kommer på DVD och BD med massor av extramaterial om de olika kungahusen i Dune och hur man bäst fajtas med svärd och hur man skapar ett intergalaktiskt mode med inspiration från medeltid och renässans och hur den framtida Sidenvägen går genom olika galaxer och vad man kan använda “spice” (kryddor) till.

Men, men … potatismos, potatispuré. Same difference. Trots att Dune är en biofilm så ser resultatet ut som ett pilotavsnitt till en TV-serie från HBO (en mycket dyr TV-serie, men vi är ju vana vid att TV-serier ser dyra ut … The Crown och Game of Thrones är inte billiga!). Och det stora felet är att vi kommer att få vänta en halv evighet på nästa avsnitt. Det är man inte van vid. Vi är ju en generation som är uppväxt med att streama avsnitt efter avsnitt och att inte vänta. Binge-watching är ledmotivet. (Innan dess: binge-reading …?!)

Likt Game of Thrones och The Witcher – fast långsammare

Dune är (som bokserie) mycket äldre än de flesta andra serier som trendar nu, som Game of Thrones och The Witcher – felet är att man nyss sett (och läst) dessa nyare serier och har dem färskt i minnet. Och Dune är alldeles för lik de andra trendiga serierna – albeit mycket långsammare.

Medeltida feodalherrar som intrigerar

Det finns en massa kungahus som intrigerar mot varandra, ungefär som under medeltiden och renässansen. Stellan Skarsgård spelar Dune-seriens über-Borgia – fast med Jabba the Huts utseende. Hur såg jobbeskrivningen ut? Att simma runt i ett oljebad av äckel och se slentrianmässigt ondskefull ut? Rollen är en klar nitlott. Motsvarigheterna i Game of Thrones och framförallt i serien The Borgias (med Jeremy Irons) var mycket, mycket bättre.

Ännu en utvald ung man … möter Ödet

Huvudintrigen kretsar kring Den Utvalde – igen. Det finns en grupp av häxor (som inte kallar sig häxor) som styr politiken bakom kulisserna och som har ett program för att avla fram Den Utvalde – precis som i The Witcher. Skillnaden är att i The Witcher (och även i Game of Thrones) hintas det om att Den Utvalde skulle kunna vara Den Utvalda – en tjej. Dune är tydligen för gammal som skapelse för att ha tagit sig an ett genusöverskridande hen-perspektiv.

Ärvda ekkistor och många svärd

Hur är miljöerna? Man tycks ha fått ärva ekkistor att packa i och några coola svärd från Game of Thrones-produktionen. Allt känns väldigt medeltida eller tidig renässans.

När folk signerar något gör de det med familjens ring och ett sigill – inte med bank-id.

När folk ses gör folk det in person – inte via Skype. (Hur mycket miljöfarliga utsläpp bidrar inte allt detta flygande till? Med både flygplan och rymdskepp … Skärpning framtida människor! Skypa mera! Annars kommer era planeter inte att överleva den framtida framtiden!)

När man fajtas så gör man det med svärd – inte med drönare och långdistansvapen.

Grymtande gubbar och allvarliga feodalherrar

Redan på medeltiden fanns det faktiskt lite pilbågar och spjut och katapulter och andra grejer som varierade fältslagen (och i sagotappning hade folk drakar som “the air force”) så det här känns ärligt talat lite mossigt för att vara sci-fi.

Det blir väldigt repetitivt med gubbar som grymtar och hugger varandra med svärd hela tiden.

Överallt i likartade korridorer och kala salar (lättstädat för tjänstefolket!) går det runt skäggiga gubbar som talar högtidligt och pratar om ansvaret som feodalherre. Också mycket medeltida.

Mycket sand – och mycket sandlåda

Och så … är det mycket sand. Titeln Dune är väl en ledtråd till att det ska bli mycket sanddynor.

Är det en metafor för att världspolitiken är en enda sandlåda? Ska vi börja diskutera kolonialism och postkolonialism, som hos årets Nobelpristagare?

Först verkar svaret bli ja, sedan blir det … nej. Det blir mest en massa folk som dödar varandra och i bakgrunden finns det en ond kejsare (det finns alltid en ond kejsare).

Déjà vu, déjà vu …

Huvudpersonen har en irriterande vana att se in i framtiden, vilket gör att det känns som om man sett allt i filmen innan det händer, eftersom … man faktiskt har sett allt viktigt innan det händer.

De återkommande drömmarna om en “spice girl” är bara irriterande och Zendaya är blåögd och irriterande istället för bra support, som i Spider-Man filmerna. Och att inviga någon i ett Robin Hood-liknande gerillaförband genom att man måste döda utmanaren är enbart dumt. Medeltiden gjorde det bättre med en skärmytsling på en spång över en bäck. Lagom initiationsrit till gänget. (Om man ska ha ihjäl sin föregångare – hur ska gänget då växa?)

Slösa inte bort “The Hound”!

Och visst borde man spara Dunes motsvarighet till The Hound, seriens store kämpe, till säsong åtta (eller långfilm åtta) och inte slösa bort honom och avliva honom i pilotavsnittet …?

Det slösas överlag ganska mycket i den här filmen, många nyckelkaraktärer dör innan vi har hunnit lära känna dem. Det finns ingen tid till att fördjupa sig i karaktärerna. Däremot har man tid att låta det kungliga flygplanet störta två gånger i öknen … och scenerna är nästan identiska och repetitionen tillför inte mycket till handlingen.

“Young Royals” i Hollywood – och i Sverige

Timothée Chalamet, Hollywoods nye älskling, är oväntat blek i den kungliga huvudrollen. Edvin Ryding har mer bett och variation i Young Royals.

Extramaterialet på BD-utgåvan är däremot mycket bra – och faktiskt mer underhållande än filmen.

Skriven 2021-12-20