Klicka på bilden, för att se hela bilden
Denna amerikanska duo slog igenom hårt med det på hemmaplan dubbelt platinasäljande albumet Vessel 2013 och slog ännu hårdare med uppföljaren Blurryface två år senare. 6,5 miljoner sålda album på världsplanet är liksom inte något att fnysa åt.
Samtidigt är succén förståelig. För trots en hipp och alternativ framtoning och en bred musikalisk bas som berör det mesta från indiepop till hiphop, så är det här ett sällskap som bjuder på musik som knappast skrämmer bort vare sig hitorienterade radioproducenter eller folk med intresse för tongångar i mainstreamfåran. Oavsett vad man nu inbegriper i detta begrepp.
Raka puckar utan sammanlänkad story
Således är det inte så konstigt att det nya verket redan vid första lyssningen framstår som en skön lyssnarplatta med allt vad det innebär av lika avslappnande som upplyftande tongångar, även om lyriken i alla fall tidvis kan luta åt det mörka hållet. Och glöm det där med koncept à la föregångaren Trench här. Den här gången är det raka puckar utan någon sammanlänkad story som gäller.
Luftigt, glatt och positivt
Inledande Good Day sätter tonen. Vi talar solskenspop av god kvalitet. Lika somrigt låter det om lalliga Bounce Man. Om jag säger att Jason Mraz hade kunnat göra detta nummer full rättvisa förstår ni grejen. Det hela ter sig luftigt, glatt och positivt på samma sätt som när just denne Virginiabördige sångare tar ton.
Lätt synthiga Shy Away kan också funka som sommardänga, men i The Outside vrids syntreglagen upp ytterligare. Det må låta lite förvånande, men jag kom inte alldeles osökt att tänka på Nik Kershaw och Talk Talk samtidigt när detta spår tonade fram.
Politiskt färgad
Mulberry Street å sin sida ter sig oväntat nog som något 70- och 80-talets westcoastgiganter, typ Jay Graydon, hade kunnat göra. Eller rent av den allra softaste versionen av Toto med Joseph Williams vid micken. Vilket naturligtvis är en rekommendation så god som någon.
Samtidigt är Formidable är bara en urstark tidlös poplåt medan Choker är en sak som låter indiepopådran göra sig påmind. I alla fall lite grand. Duon känns faktiskt som emo light här. På samma sätt präglas politiskt färgade Never Take It av dagens alternative rock utan att man passerar gränsen för det stökiga.
Experimenterar, men rockar inte båten
Ja, ni förstår själva. Duon från Ohio blir aldrig vare sig jobbiga eller svåra. De må vara glada för att experimentera, de lånar gärna och prövar sig fram med influenser från vida omkring i det musikaliska landskapet. Men de rockar bokstavligt talat inte båten till den grad att någon riskerar att alieneras, på sin höjd kan möjligen den (över)känslige) irriteras en del ibland. Och det är helt okej. Nyfikenheten är ändå avsevärd och på Scaled and Icy serveras man herrarnas hela palett inom de väl tilltagna ramarna präglad av både modern fräschör och inspiration.
Skriven 2021-12-21
