Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jane Campion
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Kirsten Dunst, Jesse Plemons, Kodi Smit-McPhee, Geneviève Lemon
Land: Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA
År: 2021
Genre: Drama, Romantik, Western
Längd: 126 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3
Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions The Power of the Dog, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix – jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm – men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western – The Power of the Dog är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.
En karlakarl i alla lägen
The Power of the Dog är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare – och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.
Börjar kröka
Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter – Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.
Mycket lämnas oförklarat
Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords Förföljaren … Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än Brokeback Mountain. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.
Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.
Alldeles för oengagerande
The Power of the Dog är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser…. Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.
Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig. Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.
Skriven 2021-12-04
