MOA BACKE ÅSTOT : HIMLABRAND – väl lättviktig kärlekshistoria fångar likväl klassisk svensk tonårsångest

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Rabén & Sjögren
Läsålder: Unga vuxna
Genre: Romantik & Relationer
Antal sidor: 205
Format: Häftad (Flexband)
Utgivningsdatum: 2021-01-15

Att bli Augustprisnominerad för en debutroman hör inte till vanligheterna. Moa Backe Åstot är förmodligen den gladaste nominerade som någonsin setts i Kulturnyheterna. Moa fick idén till Y.A. romanen Himlabrand och satt och plitade på manuset samtidigt som hon passade sina renar i Jokkmokkstrakten.

Det här låter som om det vore upplagt för naturromantik — men Himlabrand är en trendig och modern ungdomsroman, laddad med tvära kast och mycket ångest, tråkiga skolmiljöer och oätlig mat i deprimerande matsalar, oinspirerade fester med tvångsmässigt hångel och hemtillverkad alkoholhaltig dryck och alla sorters baksmälla.

Två trender i årets bokflod

Himlabrand fångar in två trender i årets bokflod och bland årets nominerade:

1) Viljan att ta itu med att minoriteter har blivit förtryckta i svensk historia – och vad det har lett till i fråga om kulturlöshet och rotlöshet och försvinnande språkkunskaper. När vi var samer, en annan Augustprisnominerad bok, är den första serieroman som blivit nominerad som kretsar kring samma rotlöshet. Så ja, här bryts nu ny mark. Och ändå inte, eftersom:

2) Queer är en internationell trend inom kultur och popkultur som har fått större och större genomslag även i Sverige. Det finns två barn- och ungdomsböcker för alla som studerar queerteori att bli extra glada över i år och Himlabrand är en av dem. Ett rum till Lisen är den andra.

Kommer ut i första meningen

Ànte, huvudpersonen i Himlabrand kommer ut som homosexuell redan i första meningen och ställer frågan om det går att vara både same och homosexuell – finns den kombinationen på kartan? Ànte vill inte ge upp sin stora kärlek Erik, men han vill heller inte ge upp livet med renarna, det enda liv han vill leva. Han vill inte, som andra homosexuella i byn före honom, fly till Stockholm och försvinna i en anonym mängd och leva ett liv utan en närhet till naturen.

Allt är bättre i Amerika …

Givetvis har Ànte själv fördomar. Som när han fantiserar om hur lätt allt skulle vara om han vore amerikan. I amerikanska filmer kan två gaykillar älska varandra med en självklar lätthet. Ànte myser med laptoppen och en film som går i TV 3 och drömmer sig bort.

Berättelsen handlar om fördomar – och samtidigt visar narrativet hur lätt det är för den som utsätts för fördomar att själv fastna i fördomsträsket.

För Ànte inser inte att det finns och har funnits andra homosexuella i samhället där han lever – och han inser inte heller att allt inte är så himla lätt i Amerika. Vissa delstater har en väldigt HBTQ-fientlig stämning och lagstiftning — och hur lätt är det att vara “indian” (alltså “first nations” invånare) och homosexuell?

Likheter med Love, Simon

Intrigen i påminner en hel del om den amerikanska succén Love, Simon – både boken och filmen. En kille som funderar på ett komma-ut-scenario och undrar om han är älskad av sitt hjärtas val och som – på tonåringars självklara vis – bestämmer sig för att ta itu med alla sina frågor via internet. Oavsett hur många “troll” och otrevliga kommentatorsfält som han måste ta sig igenom. Och precis som i Love, Simon har man en hel del kompiskaraktärer, mer eller mindre smarta, som givetvis älskar huvudpersonen oavsett om han är homo eller hetero, det spelar ingen roll – det som kompisarna blir förbannade över är att huvudpersonen har ljugit för dem. Så behandlar man inte sina kompisar.

Och skillnader…

Skillnaden är … att här vet man hur det ska gå (och hur det borde gå) direkt vid inledningen. Ànte och Erik gillar varandra, och alla utom Ànte fattar det direkt. Definitivt alla läsare. Medan Simon måste leta vidare i internetdjungeln och själv försöka leta reda på vem den mystiska Blue är, i någon slags romance variant på en detektivroman. Eller ska Simon förälska sig i någon som han redan känner i dramagruppen, IRL? Det bidrog till spänningen – och till dramat, för dramagrupper är bra på att skapa drama på mer än ett sätt.

Personerna i Himlabrand gör inte så mycket – det finns definitivt ingen dramagrupp eller musikgrupp eller annan grupp och utbudet av aktiviteter kan inte konkurrera med Amerika (vilket även Ànte tänker på). Det finns i alla fall fler skoteroveraller i den här historien.

Mer detaljer och överraskningar

Men … Det hade kunnat vara mer detaljer om livet i samebygder, som till exempel i Ann-Helén Laestadius böcker. I hennes Augustprisade Tio över ett kommer det till exempel som en överraskning på slutet vem som har en samisk identitet. Så utplånad är hen som karaktär. Och i Laestadius Stöld fick vi följa både renskötarlivet och rasismen nära inpå, mot bakgrund av en deckarhistoria.

Tillrättalagd bakgrundshistoria som ballast

När det gäller Himlabrand är det också synd att all bakgrundshistoria är påhittad och tillrättalagd för att få nutidshistorien att gå ihop. Forskaren som Ànte läser om är till exempel påhittad och man funderar allvarligt över vilken tonåring i verkligheten som skulle ge 119 spänn för en svartvit, begagnad loppisbok om sameliv – man brukar få gamla svartvita loppisböcker för ett par kronor eller femtio öre (alltså ta två för en krona).

Det är extra synd, när det finns så många verkliga fall att ta upp och verkliga händelser att bli upprörd över. Det är lite som att man åker snålskjuts på dessa, för att ge ballast och tyngd åt en kärlekshistoria som blir lite väl lättviktig, eftersom man direkt förstår hur det ska gå.

Klassisk svensk tonårsångest

Men trots att alla överraskningar och vändningar lyser med sin frånvaro så är Himlabrand i alla fall en debut som fångar klassisk svensk tonårsångest och sökande efter en egen identitet. Och det kan bli ännu bättre i framtiden. Det finns mycket kvar att använda och utforska.