FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ABEJDSLIV – skriven av Katharina Oravsky Sandström, för 5:e gången

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I mina anteckningar FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ABEJDSLIV – skriven av Katharina Oravsky Sandström, för 4:e gången, vågade jag mig på att göra några jämförelser mellan Sverige och Danmark. Efter att jag fått flera positiva reaktioner på min likhetsgranskning, tänker jag ta upp ytterligare aspekter på detta ämne med utgångspunkt av Katharina Oravsky Sandströms bok Flamingokvinden.

Jonas Gardells senast publicerade bok heter Ett lyckligare år. Han skriver väl, inkännande och hans research är så pass grundlig att även de uppdiktade delarna andas trovärdighet. Jonas Gardell är gammal i gamet, och allt detta sammanslaget, gör att det är närmast självklart att den nya boken var omtalad så gott som överallt och Jonas satt både i Sveriges Radios och SVT:s intervjusoffor på bästa sändningstid. So far so good.

Det finns flera anledningar till att vi minns den gamla reklamsloganen ”Jag är inte bara mamma, jag är tandläkare också”. En, och en väsentlig sådan är, att den poängterar att en människa har flera egenskaper. Något som inte minst intervjuare i svenska medier har en benägenhet att glömma bort, och de plattar till människans flerdimensionalitet till ett fyrkantigt tunt banér.
Jag såg och hörde flera intervjuer med Jonas Gardell och jag förundrades över hur fattigt lite man fick veta om det verket som han saluförde. Det var samma frågor på samtliga ställen, ställda till och med i samma ordning, och det mest förvånande var att Jonas avgav identiska svar, med samma intonation och röstens färg. Det var så pass illa, att jag misstänkte att det var han själv som har skrivit en dialog med sig själv i rollen som författare, att han lärde sig den utantill, samtidigt som han tilldelade den andra dialogrollen till de olika intervjuarna.
[Jonas och jag uppträdde för 32 år sedan på en scen tillsammans. Jag med mina tre nyutkomna barnböcker: Öya växer till sig : den andra boken om Öya; Herman och Tusse : historien om storebror, hans näsvisa lillasyster, den arga tjuren och det snälla molnet; och Herman och stjärnorna : den andra boken om Herman, hans näsvisa lillasyster Petra och deras oväntade möte med varelser från rymden, och Jonas med sin roman Vill gå hem. Jag minns hur bångstyrig han var, och hur programledaren och intervjuaren till slut gav upp försöken att få de förväntade svaren från Jonas. Det var utan tvivel underhållande, en kvalité som, tro det eller ej, är nödvändig i en pedagogisk verksamhet.]

Av de senaste intervjuerna med Jonas, avgick jag med känslan att Ett lyckligare år är en med utropstecken kantad agitatorisk pamflett, vilket jag vet att den inte är, och jag fick en känsla av, att Jonas Gardell inte är någon annan än en enfrågas agitator, vilket jag också vet att han inte är.

När jag läser de intervjuer som dansk mediafolk gjorde med Katharina Oravsky Sandström, då får jag veta vilken rik bok hennes Flamingokvinden är, eftersom varje intervjuare frågar sina egna frågor med utgångspunkt från sin egen läsupplevelse. På det viset blir både Flamingokvinden och även Katharina Oravsky Sandström flerdimensionerade, hon blir inte bara mamma och läkare, utan även medmänniska, en skarp samhällsdebattör, en som bryr sig om mycket mer än sin egen boks försäljningssiffror.

Det finns ett svenskt radioprogram som heter Ring P1!. Det går mestadels ut på att besvikna och sårade och hjälplösa människor ringer in och beklagar sig över att de fick stå i vaccinationskön i 5 timmar och ändå inte kom fram, att färdtjänsten körde dem till fel adress och de även lämnades utan någon hjälp et cetera. Och då svarar programledaren: ”Tack för att du har ringt till Ring P1! och delat med dig. Det kanske ringer någon som har en annan åsikt.” Och därmed är hen som ringde avskriven från agendan och om hen inte blev besviken tidigare på samhället och sitt eget liv, så blir hen det definitivt efter detta samtal. Hen skulle vilja skrika ”det är inte min åsikt jag delade med mig, utan mitt liv. Jag sökte hjälp och erhöll förnedring!”, men programledaren är redan upptagen med en inringare, en som har fattat att Ring P1! är inget annat än en statens förlängda arm och fyller samma funktion som 1 mot Sverige.

Katharina Oravsky Sandströms intervjuer bemöts med läsarkommentarer så som:
”Dejligt at du som fagperson kan påpege alle de fejl og mangler. Jeg underviser i samfundsfag og vil fremover bruge denne artikel som illustration af, at vi bevæger os bort fra en velfærds- mod en konkurrencestat. Tak for bidraget. Venlig hilsen Henrik”

”En menneskeliggørelse af systemet er en vederkvægende tanke. Må disse tanker finde en jordbund at gro i, og blive til virkelighed inden så længe!” / Mickael Veber

”Fuldstændig enig i læge Katharina Oravsky Sandström`s artikel om sydedagpenge/jobcentres manglende empatiske støtte til at vi kan komme i arbejde igen. Man bliver klemt og bliver mere syg med angst og mismod. Men det er Folketingets regler, der er problemet. Og uden dokumentation for at de bidrager til at vi kommer i arbejde igen. Ingen evalueringer dokumenter dette. Tværtimod så vil evalueringer af reglerne dokumentere, at kommunen/ a-kassen slipper billigst. Og så må vi klare os selv -hvis muligt. Det kræver hælp.” Kim Neven

”Det er selvfølgelig fint – og nødvendigt – at vi skal høre det fra en læge – tak for det. Men igen savner jeg at høre fra socialrådgivere – der må være mange der sidder inde med viden og erfaringer – hvor er i? Mere rummelighed, individuelle og fleksible løsninger kræver måske en tilpasning af lovgivning, tilpasning af de digitale, firkantede systemer samt kompetenceudvikling hos sagsbehandlere.” / Carsten Jørgensen

”Som langtidssyg, har jeg snart siddet fast i tolv år, i det kontraproduktive og rigide jobcentersystem. Derfor genkender jeg stort set alt i interviewet med Katharina Oravsky Sandström. Der er systemet frem for mennesket der hersker. Skide være med at de langtidssyge bliver endnu mere syge i systemet, for den symbolpolitiske og dysfunktionelle lovgivning på området, skal følges til punkt og prikke, uanset om hvad de menneskelige omkostninger er. Jeg har ofte undret mig over hvad det samfundsøkonomiske ræsonnement skulle være i, at gøre de langtidssyge endnu mere syge, med et større tab af arbejdsevne til følge, så vejen tilbage i job bliver meget længere og omkostningerne større. Men flertallet af politikerne nægter at lytte, på den ene groteske beretning efter den anden, der kommer fra langtidssyge borgere der bliver dårligt og forkert behandlet i jobcentersystemet. Derfor går jeg nu ud fra, at det åbenbart kun kan være meningen, at langtidssyge skal blive endnu mere syge i det menneskefjendske jobcentersytem! – for hvis det ikke er det, var det nok blevet ændret forlængst…” / Mads Lundgaard

”Ideen med systemet er ikke at gøre folk raske, men at gøre det så svært og ubehageligt at være på offentlig forsørgelse, at folk er villige til at finde sig i mere og mere horrible arbejdsforhold af angst for at få smadret deres økonomi, helbred og selvværd i dette udskamningssystem. På den måde kan man disciplinere lønarbejdere til at acceptere stadig ringere forhold – og skabe rum til øget profit og skattelettelser.” / Mogens Stig Møller

Detta är 6 på måfå valda kommentarer. Men det finns fler. Det finns många fler. Det finns nära på 600 som fick cirka 200 delningar på Politikens Facebooksida och över 2 400 likes och hjärtan.

Katharina Oravsky Sandström vet, att hennes läsekrets vet, att hon menar allvar med sitt skrivande. De vet det eftersom de har läst hennes Flamingokvinden : fortaellinger om mennesker, helbred og abejdsliv och att denna bok inte bara baserar sig på det verkliga livet, utan den även solidariserar sig med dem vars öde den skildrar. Den är skriven för att hjälpa, den är skriven för att påverka, den är skriven för att ändra till det bättre.
Det är modigt!, kan en och annan svensk utbrista.
I mina ögon är det precis så som det borde vara.

Jag känner personligen fyra svenska läkare. Två arbetar på egna privata kliniker och två är offentligt-, det vill säga landstingsanställda. De är riktiga experter med ett stort antal kunder, och de skulle ha flera om de bara orkade ha det. Och de är inte bara kunniga läkare, de är även sociala, och de kan själva framställa sig som vänner och patienterna uppfattar dem även som sådana. Även jag, till viss mån. Jag har diskuterat med var och en av dem x-antal gånger och det verkar som att vi har samma syn på det mesta. Det kan gälla sjukvård eller politik. Men dessa mina läkarvänner bär på en hemlighet. Och det är att de under sin vita läkaruniform bär blöjor fulla av en rinnande, brun materia. De vågar inte ifrågasätta en skit. De skulle aldrig kunna skriva en bok som Flamingokvinden och de skulle aldrig i livet kunna ge sådana uppmanande intervjuer som Katharina Oravsky Sandström.

För några år sedan pågick det en kampanj i Sverige, som gick ut på att medicinstuderande borde studera även litteratur under sin läkarutbildning. Jag tror inte att det är den medicin som våra blivande läkare bör inta, mig veterligen är mina fyra läkarvänner hur belästa som helst och det saknas ingen nobelprispristagare i litteratur i deras bokhyllor. Vad de däremot behöver är utbildning i civilkurage. De behöver potträning, så att de blir torra och kan kasta bort sina blöjor.

Härom natten lyssnade jag på Sissela Kyle på radio. Hon var vältalig och välstrukturerad. Hon pratade om sig själv, om sin mor och hon pratade en hel del om teatermannen Benny Fredriksson, som hon gick i teaterskolan med, var anställd av, och överhuvudtaget verkade känna väl. Hon berättade om sina känslor när hon under sin utlandssemester fick veta att han begick självmord och hon fördömde alla och inte minst Aftonbladet, som ilsket hetsade mot Fredriksson. Programmet var från år 2019 och Benny Fredriksson tog sitt liv cirka ett år tidigare. Det var definitivt bra gjort av Sissela att hon i sitt program försvarade sin kamrat. Men hon var inte den första och dessutom var Benny ohjälpligt död. Men han kanske inte behövde vara det. Även om Aftonbladet etcetera organiserade drev på honom, kunde han ha överlevt detta om han fick det stöd som Sissela gav honom ett år för sent. Att kunna gå mot strömmen och ställa sig bakom någon levande och inte minst en vän, det är egentligen inte stort, det förväntar man sig av alla människor, oavsett om de är uppburna skådespelare, debuterande författare eller anonyma människor som vi möter i läkarordinationer, på gator och torg eller i kollektivtrafiken.

Vi i Sverige hyllar alla rebeller som protesterar mot överheten, så länge de protesterar i utlandet. Våra egna visselblåsare kallar vi rättshaverister och det tar många tårdränkta år innan vi börjar hylla deras gärningar. Det kan gälla Vilhelm Moberg, det kan gälla Anders ”Fången på fyren” Ahlmark, det kan gälla Ingvar Bratt. Det kan vara Peter Bratt, och det kan vara författare till boken Piller & profiter : memoarer från en industri med dödlig biverkan, John Virapen. Det kan vara läkarna Matthias Corbascio, Thomas Fux, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson som fick löpa gatlopp innan den svenska överheten började acceptera deras kristallklara bevis mot sin gunstling, stjärnkirurgen Paolo Macchiarini.

Rättshaverist är inget epitet man bör skämmas för. Václav Havel kallades oavbrutet rättshaverist under ett 10-tal år i Tjeckoslovakien.
Det är ryggradslös man absolut inte vill bli kallad. Men rättshaverist? I vårt samhälle bör det vara en hederstitel.

Jag är säker på att du känner till namnen Spartacus och Toussaint Louverture, Robin Hood och Rob Roy, Juro Jánošík och Corisco, Jesse James och Emiliano Zapata, Francisco ’Pancho’ Villa och Salvatore Giuliano, Nikola Shuhaj och Oleksa Dovbuš, Stenka Razin och Sándor Rosza, Andras Juhász och Lampião, Diego Corrientes och Louis Mandrin. Men kan du komma på någon svensk som skulle kunna passa in i detta hjälteregister?
Nej, eftersom vi inte är uppfostrade i denna tradition. Närmast vi kan komma med är Pippi Långstrump, och hon är uppdiktad och dessutom är hon mer eller mindre stulen från Hollywood.

Så här skriver jag:

(…) Tillbaka till den rasande Alvedondebatten, som handlade om huruvida det var Astrid Lindgrens Pippi Långstrump eller Rune Andréassons Bamse som först sade att ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Bamse skapades år 1966, så debatten borde aldrig uppkommit, då Pippi kom till världen år 1945. Dessutom är jag långt ifrån säker på att det var Pippi som sade dessa visa ord, då jag har för mig att de tillhör den alltid allvetande författaren.

Oavsett vilket, ett kan man vara säker på, och det är att det inte var Astrid Lindgren som själv luskat ut denna menande mening, då man exempelvis i Lukasevangeliet 12:48 kan läsa ”… och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera”.

Och Lukasbudskapet upprepades av J. Hector Fezandie, som år 1894 skrev ”with great power goes great responsibility”, något som den odödlige Stan Lee, som också använde sig av detta bibliska citat, bekräftade. Även Harry S. Truman använde sig av det, fast först år 1950, det vill säga först efter att han gav klartecknet till fällning av Hiroshimabomben.
Alvedontillverkarna fick således utan minsta risk använda sig av denna slogan utan att vedervåga att Saltkråkan AB med framgång skulle hoppa på dem och uttala fatwa över dem.
Den ovanstående visdomen att de stora och starka även bör vara snälla är långt ifrån det enda budskapet som Astrid Lindgren lånade från andra källor. Jag tror mig veta detta då jag ägnade en sjuhelvetes lång tid på att studera henne och hennes skrifter, innan jag vågade mig på att skriva boken Från Astrid till Lindgren, som Karin Nyman, Astrids dotter, gjorde allt som stod i hennes makt för att stoppa, men som till slut ändå blev utgiven inte bara i en lång radda länder, utan även i Sverige. Troligen hade Karin Nyman ingen aning om att devisen ”Är man stor och stark måste man vara snäll”.
Jag skulle kunna skriva många exempel på Astrids lån genom åren men här nämner jag bara några av dem som har med den jubilerande Pippi att göra.
Så här står det i min bok Från Astrid till Lindgren, som ett förlag ville ge ut redan år 2004. Kapitel ”Inackorderingsrummet, Stockholm, hösten 1927”: ”(…) ’Han var inte beredd på att fler av dina kroppsvätskor skulle förstöra parketten’, pikades Zarah och såg när Astrid tog upp en annan bok från sängen och hotade att kasta den på henne. Zarah sneglade på den. “Daddy-Long-Legs, filmen är bättre”, kvittrade Zarah. “Mary Pickford är en underbar skådespelerska!’”
Och i beskrivningen om ”fortsättningen” till Från Astrid till Lindgren kan man läsa ”Karin som är sängliggande sjuk och 7 år gammal har hittat på namnet Pippi Långstrump, förmodligen som ett barns helt naturliga febriga förvrängning av den bok, pjäs- och filmtitel, Daddy-Long-Legs / Pappa Långben, som på den tiden formligen invaderade populärkulturens värld.”
Den första filmatiseringen av denna roman av den alltför tidigt döda författarinnan, Jean Webster, kom redan år 1919 med Mary Pickford i huvudrollen.
I filmen Suds / Hertiginnan som tvätterska från 1920, har Mary Pickfords Amanda Afflick en häst som heter Lavendor boende hos sig.
År 1935 premiärvisades filmen Curly Top / Lilla hjärtetjuven, med en oförglömlig Shirley Temple i huvudrollen. Hon spelar Elizabeth Blair. På en av affischerna ses hon med en häst, på en annan läxar hon upp en vuxen. Filmen blev förbjuden i Schweiz, Italien och Danmark eftersom ”Elizabeth’s behavior was setting a bad example for children”. Man känner igen det, då Pippi inte heller alltid var helgonförklarad bland vuxna.
Enligt en välspridd legend, införlivad på flera ställen även i Wikipedia, kväste den i lunginflammation sjuka Karin, till synes ut ur det blå ”Berätta om Pippi Långstrump!”. Hennes mamma Astrid svarade inte med ”vad menar du med det flicka lilla?” utan hon helt naturligt utan minsta förvåning började berätta om Mary Pickfords och Shirley Temples filmiska tokigheter, som de flesta vid den här tiden var bekanta med.
Inte minst följande Pippi-scen är välkänd: ”Pippi värmde en stor kittel med vatten, som hon sedan utan krus hällde ut på köksgolvet. Därefter tog hon av sig sina stora skor och la dem ordentligt på brödfatet. Sedan band hon fast två skurborstar på sina nakna fötter, och så åkte hon skridskor över hela golvet så att det sa skvatt när hon plöjde fram genom vattnet.
”Jag borde nog ha blivit skridskoprinsessa”, sa hon och lyfte ena benet rakt upp i vädret, så att skurborsten på hennes vänstra fot slog sönder en bit av taklampan.”

I filmen Through the Back Door / Bakvägen till lyckan på svenska, premiärår 1921, finns en på den tiden berömd och även i Sverige omskriven scen som utan tvekan blev alltför lockande för Astrid för att inte låna den. Den alltid välinformerade webbplatsencyklopedian IMDB skriver om Through the Back Door “Swedish author Astrid Lindgren saw the film in 1922 at age 15 and later borrowed a few ideas for her Pippi Longstocking children’s books, most notably Pippi using scrubs as skates to clean the floor.”

Vi har en massa temadagar i Sverige och en stor del av dessa är inte mer uppbyggande än exempelvis Syltkakans dag. Att ha en dag tillägnad visselblåsare, skulle definitivt inte skada, utan tvärtom. Vad sägs om den 19 juli? Den dagen är en så länge inte utnämnd till någon temadag och dessutom föddes Anders ”Fången på fyren” Ahlmark den 19 juli.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-12-09