FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ABEJDSLIV – skriven av Katharina Oravsky Sandström, för 4:e gången

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag öppnade lördagens (2021-12-04) dagstidning Politiken, oberoende socialliberal, med 479 000 läsare om söndagar, och där ser jag ytterligare en intervju med Katharina Oravsky Sandström som tar avstamp i hennes debutbok Flamingokvinden : Fortællinger om mennesker, helbred og arbejdsliv.
Inte undra på att jag drogs till följande resonemang:
Både Sverige och Danmark är skandinaviska länder. Både Danmark och Sverige var medlemmar av Kalmarunionen. Det bor cirka 21 000 svenskar i Danmark, och dubbelt så många danskar är bosatta i Sverige. Svenskar och danskar är lika som bär, och det inte vilka bär som helst, utan svenskar och danskar är lika som krusbär och avokado. Inte så att krusbär är i krig med avokado, men faktum är att det har utkämpats ett ansenligt antal krig mellan Sverige och Danmark. Faktiskt fler än mellan Sverige och Polen och fler än mellan Sverige och Ryssland. Och polacker och ryssar är inte direkt brödrafolk med svenskar.

Svenskar brukar citera bigamisten, prästen, falskmyntaren, läraren, misslyckade giftmördaren, författaren och tonsättaren Carl Jonas Love Almqvists ”Blott Sverige svenska krusbär har”, danskar har inte funnit någon dansk som klarade av att konstatera att Blott Danmark danska avokados har. Redan det kan leda till tanken att forskellen mellan danskar och svenskar är ganska så stor.

Danskarnas favoritmaträtter skiljer sig från svenskarnas, till och med även sådana vardagsnära livsmedel som korv, som danskarna skrytsamt kallar pølse. I Sverige säljer man bly- och kvicksilverförgiftad fisk utan att på något vis markera detta på fiskens fjäll eller fiskförpackningen, i motsats till dansk pølse med rött korvskinn, som härstammar från krigstider och som synligt signalerade att den röda korven var av något sämre kvalité än den bruna, äkta korven. Ärligheten, liksom folkhälsan, verkar vara en mer uppskattad egenskap i Danmark än i Sverige.
Jag ser det på flera områden, inte minst inom kulturen. Dansk film i allmänhet, för att ta ett kulturellt exempel, är definitivt mindre förljugen än svensk. Men mest ser jag det på hur danskarna bevakar sin kultur.
I Sverige är du garanterad att bli recenserad om du har rötter inom radio, tv, tidningar eller har ett på förhand känt efternamn, eftersom du är barn till någon kändis eller också har du utmärkt dig som sportsman, kriminell eller bloggare.

Annika Östberg dömd för dubbelmord och dråp till 25 år till livstid i USA, överfördes till fängelse i Sverige och blev så småningom frigiven. Hon blev både Sommarpratare i Sveriges Radio samt fick ge ut boken Se ljuset i det svarta.
Jackie Ferm är den ökände brottslingen Lars-Inge Svartenbrandts dotter och som sådan blev hon en kändis i samma ögonblick som hon föddes – hennes mors förlossning filmades för dokumentärfilmen En ond mans jättedrömmar. Tillsammans med Ola Brising skrev Östberg boken Rövardotter.
Lars-Inge Svartenbrandt föddes som Lars-Inge Andersson, bytte dock namn till Lars Ferm och senare till Lars Patrick Carlander. Lars Ferm skrev boken Svartenbrandt / Lars Ferm.

Daniel Bergman kom nyligen ut med den självbiografiska boken Hjärtat. Så klart att den är redan omskriven och omtalad lite varstans, Daniel Bergman är nämligen son till Ingmar Bergman och Käbi Laretei. Ett exempel är en heltimmars intervju i Sveriges Public service Radio. I Aftonbladet läste jag Daniel Bergmans berättelse: ”När jag upplevde boken som färdig, högg tre bokförlag direkt och började buda på den. Jag tog in på Grand för att ha möten med dem, så de skulle fatta nivån för var det ska ligga”.
”Om efternamnet bidragit till förlagens intresse vet han inte”, skriver Aftonbladet.
Daniel Bergmans långfilmsdebut var filmen Söndagsbarn med bland andra scen- och filmstjärnorna Tommy Berggren, Lena Endre, Malin Ek, Börje Ahlstedt, Per Myrberg och Halvar Björk. Filmens producent var Katinka Faragó och filmens manus var skrivet av Daniels far Ingmar Bergman. Jag tror att Daniels efternamn och manusförfattarens namn bidragit något till att filmen blev av. Eller vad tror du?

Om du i Sverige sänder ett bokmanus till ett förlag, måste du alltid bifoga en kortare essä om dig, som skall göra först och främst dig, och inte ditt verk intressant. Och så skall du bifoga ett synopsis på 3 rader som uttömmande beskriver din tusensidiga roman.
Jag skrev om detta elände i en dikt redan innan min första bok blev antagen. ”Det går undan att vara förlagslektör eller recensent. Allt hen behöver göra är att knappa in ett namn eller en titel i Googles sökmotor och vips, hen får ögonblickligen ett svar på vad hen bör tycka om den och den eller det och det. Google och uppslagsverket VEM ÄR VEM? är förlagsredaktörens och recensentens bästa vän, eftersom på dessa ställen kan hen mellan uppslagsorden Sforza, Ludovico kallad ”den svarte” och Sharif, Omar finna, att Shakespeare, William också är ett potentiellt namn att satsa på …”

I Sverige avhandlas det mesta med hänvisning till så kallade auktoriteter, oavsett om dessa har den kunskap som en auktoritet borde förväntas att ha eller ej. Ett exempel är Folkhälsomyndigheten. I Sverige dog 15 170 människor i Covid-19, i Danmark 2 927. Eftersom svenskar, inklusive svenska regeringen, lyssnar på någon som heter Anders Tegnell. De flesta följer AT:s mortala råd eller rekommendationer som han förskönande kallar dem, trots att man för länge sedan borde inse att dessa ”rekommendationer” ofta leder rakt till ättestupan.

Att annat, ett mycket mindre vådligt exempel är Jimmy Alm, en författare som fram tills nyligen var helt okänd för alla, med möjligt undantag för hans mor. Men så blev han utnämnd till Tranemos kommunpoet (fråga mig inte på vilka meriter), och voila! Alla ”slåss” plötsligt om honom: tv, radio, och hundratals andra olika sammanhang. ”Jag är fullbokad resten av året”, stoltserar kommunpoeten för Dagens Samhälle.
Är hans poesi bra? Bedöm själv: ”Varje gång jag åkt in i Tranemo har jag kört förbi ett stort hus. Jag har dock aldrig lagt märke till det, förrän nu. Efter att ha lyssnat till dess historia så betyder huset någonting för mig. (…)” [Jag vågar inte återtrycka resten av denna Tranemodikt för att inte riskera att pröjsa royaltys.] När jag var barn i Tjeckoslovakien, då hade jag förmånen att uppleva en Jimmy Alm i varje liten håla, och där samtliga Alms diktade om den store farbror Stalin och dem framsteg som hans storhet drog mänskligheten in.

Den amerikanska musikalen Sound of music, spelas just nu samtidigt i Stockholm, Göteborg och Malmö, som om Sverige var Kina och det var Xi Jinping som utfärdade en ”rekommendation” om detta. (”Do-re-mi-fa-so-la-ti / Let’s see if I can make it easy”, är onekligen det budskap som kommer att leda det sargade svenska folket till evig lycka, välstånd och jämlikhet.)

När Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm tillkännagav att årets nobelpris i litteratur tilldelades Abdulrazak Gurnah, då kunde inte den svenska litterärera expertisen ens googla namnet, då det var så oerhört främmande för den. Vad är det för intellektuella som leds till samtliga sina litterera et cetera hjältar i en gåsrad hållandes ett promenadrep likt förskolebarn på en kort utflykt runt dagiset?

Jag skulle gissa att den svenska stim-mentaliteten är inte det som är det mest avundsvärda bland danskar.

Är det kanske inte de intellektuellas plikt att ständigt söka efter nytt läsvärt material, och inte bara följa John och bilda flockar som antingen höjer till skyarna eller driver till förakt och självmord. Och gör de så kallade intellektuella inte det, då är de inte intellektuella utan bara låtsas dito, anställda av SR; SVT och dylika pensionsförsäkrande institutioner.

Det borde finnas en tävlan om vem som ”upptäcker” en ny Abdulrazak Gurnah i Sverige och världen, i stället för att grammofonupprepa hyllningar till konstnärskap och författarskap som med största sannolikhet blir bara efter några år inte till annat än dammat kuriosa. Har Sverige råd med detta slöseri?

Katharina Oravsky Sandströms debutbok Flamingokvinden : Fortællinger om mennesker, helbred og arbejdsliv kom ut för cirka två månader sedan. Den recenserades i flera stora danska tidningar och tidskrifter, hon bjöds till ett antal intervjuer i lika stora danska tidningar. Tänk om samma Katharina Oravsky Sandström kom ut med samma bok i Sverige. Tror du att någon kulturredaktion skulle bry sig? Not likely. Och varför? Eftersom Flamingokvinden är Katharina Oravsky Sandströms debut. Eftersom Katharina Oravsky Sandström inte är tidigare känd för något, eftersom hon inte är släkt eller ens bekant med någon som skulle kunna bana vägen för henne till stimmens tongivande gestalter.

Politikens långa intervju på 9 700 tecken är genomförd av Jens Valbjørn Stavnsbjerg, tidigare medarbetare på Altinget (”Altinget er et uvildigt politisk nichemedie med en af de største redaktioner på Christiansborg i ryggen”), numera Politiken. Jens Valbjørn Stavnsbjerg kan ställa frågor som betyder något, detta till motsats till de intervjuare som frågar ”Hur känns det?” och ”Vilken bok har du på nattduksbordet just nu”.
”(…) Hvis politikerne vil have, at alle skal arbejde, så skal de lave et arbejdsmarked, hvor der er plads til alle”.
”(…) Det, du bliver målt på, er også det, du bruger tiden på at udføre. Og du måler ikke på en empatisk samtale eller god øjenkontakt, hvis du f.eks. er dagplejemor.”
”(…) Sygedagpengesystemet, du havner i som langtidssygemeldt, er først og fremmest til for at gøre dig selvforsørgende, og ikke nødvendigvis rask,” är bara tre av många kloka svar Katharina Oravsky Sandström ger till intervjuaren Jens Valbjørn Stavnsbjerg med anledning av hennes bok Flamingokvinden :
fortaellinger om mennesker, helbred og abejdsliv.

Katharina Oravsky Sandströms kommande bok kommer att heta HUN – novellesamling. Enligt förlaget utkommer den i maj 2022. Jag gläder mig redan att få bekanta mig med den.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-12-04