Klicka på bilden, för att se hela bilden
Djävlar! vad mycket jag fick läsa av och om Astrid Lindgren, innan jag skrev boken Från Astrid till Lindgren och musikalen Astrid mi! Men det var det värt med hänsyn till att boken lästes i många, många länder och finns även i det berömda Bibliotheca Alexandrina.
Att få boken Från Astrid till Lindgren utgiven i Sverige, var inte lätt, något som också är dokumenterat på wikipedia i bokform, utställningar som Bibliotheca Non Grata, bibliotek som Yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv och radioutsändningar.
I dag skulle Astrid Lindgren fira sin 114:e födelsedag, om hon i januari 2002 inte bestämt sig att det var nog med det jordiska, se Den gamla och Edens lustgård.
Med anledning av AL:s födelsedag, publicerar jag en av många recensioner av min välspridda bok Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturen inom kulturetablissemanget, skriven av författaren, litteraturkritikern, recensenten och essäisten, Benny Holmberg, som jag dessvärre inte känner, jag tror att vi skulle ha mycket gemensamt att gnälla över.
”Astrid Lindgren och de kulturella köttgrytorna”
Den som tror att den litterära världen i vårt land är ett sömnigt ställe där bleka själar existerar som små fladdrande ljus och endast får näringstillförsel genom verbalt intag tror fel. Här finns litterära finrum, glassiga kvarter med raka gator där välansade själar bebor guldbemängda boningar.
Där ordnas fester där man dricker musan till och låter sig fägnas av de litterära accessoarerna. Man utser gullgossar och favoritprinsessor, frekventerar partyn och ger presenter, skålar för framgång och fotograferar, kanoniserar och heroiserar, rapar och super. Här finns också grällt utsmyckade litterära horhus för service i bekväm anslutning och närhet till de fina kvarteren.
Där härskar servila bokhallickar och prostituerade manushantlangare som beredvilligt rusar till och korrumperar vid behov och läser korrektur som vore det en handtralla, recenserar som vore det ett blow job. Men här finns också bakgator, kvarter dolda i sänkor av litterär skugga, fästen som aldrig strålas av det mediala ljuset eller nås av det mediala bruset.
På torget, det stora torg där allt det etablerade förevisas dansar guldkalvarna sin lustfyllda dans ackompanjerade av papegojrecensenterna och tusenbröder till kulturkypare som sjunger samma lovsång i samma tonart med samma emfas kring de utsedda författarna och böckerna. Men långt ute i de litterära förorterna styckas själar i de verbala slakterierna. Där uppstår trycksvärtevite när manus försnillas och allmän kondens bildas på den offentliga fönsterrutan när lovande litterära ansatser eller utgåvor går till spillo.
Författare kastas i sociala källarhålor där drypande förkastelsedomar rinner utmed recensionsväggarna ofta av ren hämnd eller bara i allmänt chikanerande syfte. Här härjar tunga nationella konstnärsportalers efterlevande och motar Olle i grind genom personliga vendettor mot misshagliga manus. Här begås verbala lönnmord. Här eldas manus på bål. Här sker oral och anal bestickning. Allt detta om man får tro Vladimir Oravsky.
I Friheten i kulturen – Reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget, går Vladimir Oravsky i klinch med allt som påverkar den kulturella agendan i Sverige. Han talar om det kulturella livet i allmänhet och den litterära utgivningen i synnerhet. Boken är fylld med fakta och flödar av personnamns-dropping. Det är snarare så att Friheten i kulturen är en orgie i namns nämnande, en störtskur av apostroferingar och personliga attacker som liknar det domedagska skyfallet. Boken har helt enkelt gett namedroppingen ett ansikte och det är till och med så väl skaffat att ett register längst bak i boken upptar alla de namn som droppats in case vi har missat några.
Oravsky nystar i denna namnflora som enligt honom kopplat ihop sig till associativa koncensuskedjor i den kulturella förbeningen. Det gäller namn på de som på olika sätt drar i de litterära tåtarna i vårt avlånga land. Där ges exempel på det likriktade tänkande som genomsyrar bokutgivning och hur de osynliga trådarna löper i maktstrukturerna mellan olika kulturella maktcentra. Boken är en genomgång av de grundläggande hänsyn och överväganden, ekonomiska såväl som politiska och till syvende och sist personliga, som ligger bakom varje bokutgivning, radioprogram, tevesatsning och till och med recension.
Här ger Vladimir Oravsky exempel på hur den rätta boken med det rätta innehållet får den ultimata reklamen i teve, radio och övriga media genom kollegial köttgrytekoncensus där varje media som tar upp det konstnärliga alstret genererar samma och upprepade behandling i nästa media. En medial dominoeffekt. Där en recension av någon auktoriserad recensent kopieras och förlängs, fördubblas och förevigas i en snöbollseffekt av den ursprungliga recensionen. Självständigt tänkande hos recensenter och kulturskribenter är ett minne blott enligt Oravsky och han jämför bitvis och tidvis med de kommunistiska och fascistiska diktaturernas förhållningsätt till det fria ordet.
Den otäcka och groteska och också tragiska skillnaden är menar Oravsky att i vårt land sker all censur frivilligt. Dessutom redovisar Oravsky oegentligheter i recensionernas värld där kända namn helt enkelt höftat sina recensioner och sågat konstnärliga verk trots att de aldrig tagit del av det samma. Det är bland annat två uppmärksammade fall som han anger. Recensionerna kan också utgöra en personlig hämnd från recensenter på grund av aversion mot den recenserade. Oravsky visar med exempel.
Det är ett stort grepp Vladimir Oravsky tar om det svenska kulturlivet. Hans referenser är inte bara nationella, han går ut på det internationella fältet och hämtar bevis och exempel på det fria ordets kränkande, på det fria ordets handskande för att få vikt och djup i sin kritik mot det svenska kulturetablissemangets enligt honom sällsynt unkna byk. Han gör historiska turer i det fria ordets kölvatten, från Nelson Mandelas frihetskamp till Vilhelm Moberg och Haijbyaffären. Han refererar egen bakgrund och erfarenhet från det forna hemlandets diktatur i kampen för det fria ordet.
Vladimir Oravsky är en kunnig och berest litterär ledsagare och denna bok kan mitt i allt apostroferande och attackerande användas som en diger uppslagsbok för det fria ordet. Han har åstadkommit något så ovanligt för svenskt vidkommande som ett betydelsefullt litterärt verk om litteraturens viktigaste principer och moraler i detta avseende. Han visar på hur författarens rätt till det fria ordet alltid har ansatts av diverse knep och anslag. Han slår upprepade gånger fast hur viktig det är att den litterära produkten ägs av författaren.
Ett välkommet försvarstal i dessa tider när man från alla håll angriper konstnärer och författare i försöken att reducera kulturell verksamhet till en marknadsmässig köp- och säljaffär. Särskilt går han helt i samklang med bokens huvudärende, till grundlig botten med uppfattningar kring författarens rätt att skriva om kända personer. Ingen, varken fan och eller hans moster eller ens Astrid Lindgrens dotter, kan hindra en författare från att skriva om vem man vill, inte ens om det gäller den världsberömda Astrid menar Oravsky. Här tar han jämförbara exempel som Ingmar Bergman kontra författaren Alexander Ahndoril och dennes bok Regissören som handlar om Ingmar Bergman och han tar också fram illustrativa utländska exempel i samma ärende.
Friheten i kulturen sällar sig i flera likheter till två andra böcker i de senaste årens utgivning. Jag skrev om dessa vid ett tillfälle. Det gäller Lars Noréns En dramatikers dagbok och Maja Lundgrens Myggor och tigrar i min recension Litterära gäddors alexanderhugg i Läsarnas Fria Tidning 2008-08-29:
’Två böcker har dribblat om i den svenska litteraturdammen. Lars Noréns enligt många våldsamt hybriska dramatikerdagbok och Maja Lundgrens enligt egen uppgift megalomana camorraroman. När man lägger dessa litterära tegelstenar bredvid varandra så här i den nu avstannade mediacirkusens kölvatten och därtill insuper recensioner, försvarstal och allt möjligt ankdamsplask så lägger sig en jämntjock verbal krage runt skallen- en krage av ordrik fetvadd, en frälsarkrans av alla kräkningar och kränkningar.
Vad betyder de? Vad ska man tro? Är Maja en förfördelad tjejgigant som hålls tillbaka av kalsongdoftande machodussinsjälar på AB:s redaktion? Är Lars Norén en förbroskad teaterman med en hybris lika stor som norra halvklotet som ondgör sig över problematiska kycklingben? Vem ska man tro på? Eller behöver man egentligen bry sig? ’
Friheten i kulturen äger likheter med dessa. Vladimir Oravsky begår lustmord på det mesta och de flesta i det svenska kulturlivet. Och äger man faiblesse för verbala avrättningar och vill se huvuden rulla så trycksvärtan stänker skall man omedelbart inköpa denna bok och förskansa sig i bästa fåtöljen, rulla ned gardinerna och dra ur jacketen till bredbandet, stänga av mobilen, släcka i köket, låsa om sig.
Maken till frontalangrepp på det etablerade kulturlivet har inte skrivits i detta land sedan Strindberg drog ut i den gigantiska pennfäktning Strindbergsfejdendär han sågade hela det dåtida kulturetablissemanget vid fotknölarna med bland andra storheter som Heidenstam och Levertin och där Strindberg också konstaterade att vad upptäcktsresande Sven Hedin släpat hem i materiell och saklig materia inte ägde större halt än att det på sin höjd borde redovisas på Lantmäterikontoret.
Friheten i kulturen är en mycket läsvärd attack på det svenska kulturlivet. Men man frossar i avrättningarna på egen risk. Oravskys stora avslöjanden och storslaget anlagda antydningar och misstänkliggörande kommer att få läsaren att tappa tron på alla stora deklarationer i kulturprogram av recensenter eller andra kulturvetare i teve radio och på webben och i tidningsspalterna när dessa upprepar omdömen om samma litterära eller konstnärliga verk och murar in i folksjälen vad vi ska tycka och köpa i bokfloden.
Också avrättningar kan bli tröttande även om de är nog så blodiga och dräpande. Och det som till slut är intressant i Vladimir Oravskys uppgörelse är om det blir ett mönster av det hela. Om trådarna som Oravsky vill frilägga går som han beskriver det.
Friheten i kulturens egentliga ärende och det bärande exemplet enligt Oravsky på kulturlivets unkna bykerier och också den direkta orsaken till bokens tillkomst är ett manus vid namn Från Astrid till Lindgren där Vladimir Oravsky och medförfattarna Kurt Peter Larsen och Ann Ljungbergs skrivit om en period i Astrid Lindgrens liv. Det är en berättelse om hennes unga år och detta manus har dansat genom flera förlags utgivningsmaskinerier och sedan omarbetats ett antal gånger där bland annat Ann Ljungberg hoppat av. Det är turerna kring dess tillblivelse och utdragna och försenade publicering som fått Oravsky att skriva Friheten i kulturen.
Manuset Från Astrid till Lindgren resulterade i tre bokförlags förberedda utgivning, vilka alla slutade med mystiska tillbakadragande och till och med kryptiska förklaringar av hart när märkvärdiga skäl till varför utgivningen stoppades. Något som enligt Oravskys bevisföring direkt kan härledas till en märklig hänsyn till Astrids dotter Karin Nymans åsikter angående utgivningen och således orsakat av hennes personliga kampanj mot bokens utgivning. Oravsky påpekar dessutom att Astrids dotter inte ens läst boken. Här reser Oravsky frågan om med vilken rätt man skriver om kända personligheter och med vilken rätt personligheternas avkomma har åsikter om utgivningen.
Friheten i kulturen är en litterär kraftprestation som bygger på att Oravsky vill gå till botten med det, enligt honom, koncensusstyrda kulturlivet i Sverige i allmänhet och den underdåniga inställningen hos kulturetablissemanget till författaren Astrid Lindgrens dotter i synnerhet.”
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
Skriven 2021-11-09
