Intervjuklassikern: FOREIGNERs grundare Mick Jones om splittringen med sångaren Lou Gramm – ”Jag tyckte inte han hade hjärtat med längre. Vi ville olika saker”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND OCH HISTORIA: För vanliga Svenssons är Foreigner enbart lika med massiva världshiten I Want to Know What Love Is, punkt slut. Inget ont om denna klassiska ballad, men synnerligen sorgligt får man väl likväl säga att detta faktum är. Men också förståeligt. Under 70- och 80-talets storhetstid var denna brittisk-amerikanska combo precis som alla andra melodiska arenarockband, typ Journey, Styx, Survivor och Toto fullständigt ignorerade av radiostationerna på våra breddgrad samtidigt som trendängsliga kritiker sågade för allt vad tygen höll.

Men faktum är likväl att Foreigner var och är, än till denna dag ett av arenarockens absolut största och mest betydelsefulla band. Svindlande 80 miljoner sålda album och ett tjugotal hits på Billboardlistan säger en del om framgångens omfattning. Lika många ”enheter” har värsta konkurrenten i genren, Journey sålt, för övrigt Vilket förstås inte förringar denna prestation ett dugg.

Motiverades av en plötslig arbetslöshet

Däremot kan man väl säga som så att Foreigners karriär precis som för många andra band varit kantad av problem, konflikter och motgångar. Inte minst motiverades bildandet av Foreigner av en plötslig arbetslöshet. En gång i tiden då det begav sig i mitten på 70-talet såg sig Mick Jones utan (musiker)jobb då hans dåvarande band The Leslie West Band splittrades.

Med Lou Gramm föll den sista biten på plats

Britten Mick Jones var strandad i New York, men Wests manager rekommenderade honom att fortsätta arbeta på sitt låtskrivande och försöka få ihop ett eget band. Den gruppen skulle komma att få namnet Foreigner. Att hitta de rätta medlemmarna var inte alldeles lätt, men positionen som sångare visade sig ändå vara oväntat svårlöst. Tills han mindes den föga kända combon. Black Sheep. Jones hade fått deras skiva backstage på en konsert några år tidigare av dess sångare. Hans namn var Lou Gramm. Plötsligt hade den sista biten av pusslet fallit på plats.

Verkade inte kunna göra fel

Resten är historia. I november 1976 släpptes Foreigners självbetitlade debut, och succén var monumental. Verket sålde fem gånger platina i USA och ynglade av sig tre hitsinglar i form av Feels Like the First Time, Cold As Ice och Long, Long Way from Home.

Därefter var det ”smooth sailing” för Foreigner under resten av 70-talet och i alla fall halvvägs in i 80-talet. Gruppen verkade inte kunna göra fel, och framgångarna med en rad mulitimiljonsäljande album kröntes så småningom med världshiten I Want to Know What Love Is.

Fast på det här stadiet hade den väloljade maskinen också dessvärre börjat knaka i fogarna. Ursprunglige basisten Ed Gagliardi fick silkessnöret 1979 inför inspelningen av tredje albumet Head Games på grund av samarbetssvårigheter vad gäller både den musikaliska inriktningen och den totala visionen för bandet.

Tog sånär knäcken på bandet

Detta var dock bara början på instabiliteten i laguppställningen. Året därpå sparkades ytterligare två medlemmar, och tillika medgrundare i form av klaviaturspelaren Al Greenwood och gitarristen Ian McDonald. Allt för att Mick Jones och Lou Gramm ville vara gruppens fokus. Det menar i alla fall den sistnämnde medan Jones i slutänden hävdar att det handlade om den musikaliska inriktningen.

Dessa avhopp kunde emellertid bandet både överleva och leva med, men när Lou Gramm slutligen hoppade av tåget i sin frustration över bandets, på bekostnad av gitarrerna, mer syntorienterade sound 1990 tog det sånär knäcken på bandet. Första albumet utan originalsångaren, Unusual Heat, som såg dagens ljus året därpå blev en gigantisk flopp. Det hjälpte inte att rutinerade sångaren Johnny Edwards (ex-Montrose, King Kobra) hade en likartad röst som kunde matcha Gramms.

Löste upp relationsknutarna

Det hade blivit dags för Mick Jones att slicka såren och se framåt. Så vad göra? ”Kiss and make up”, förstås. Så mitt under upploppen i Los Angeles 1992 stämde Jones träff med sin gamle vapendragare Lou Gramm och löste upp sina relationsknutar. Ett album betitlat Mr. Moonlight spelades därefter sedermera in. Ett inte alls tokigt sådant, vill jag minnas, och någon gång 1995 såg jag också Foreigner för första gången. Platsen var Falconersalen i Köpenhamn, och evenemanget hade formen av en double feature tillsammans med The Doobie Brothers.

Diagnostiserades för en hjärntumör

Fast särskilt bra funkade inte den då nya skapelsen. Mr Moonlight blev andra floppen i rad för Foreigner. Kanske hade tiden sprungit ifrån dem. I alla fall tillfälligt. Grungen dödade i alla fall tillfälliga allt vad melodic rock och hårfager metal. Ja, och sedan i slutet på 90-talet diagnostiserades Gramm för en hjärntumör. En godartad sådan, förvisso. Men operationen var svår. Hypofysen skadades och biverkningarna påverkade såväl ämnesomsättningen som uthålligheten och rösten negativt.

Så Gramm slutade i Foreigner igen. För andra gången och säkerligen för gott. Fast bristande eller snarare avsaknad av kommunikation var troligen det viktigaste orsaken, snarare än sjukdom. I alla fall om man frågar Jones. Även om viljan att fortsätta tillsammans alltjämt fanns där.

Valde att göra en sista satsning

Det var det läget Mick Jones var tvungen att ta ett beslut. Skulle han göra en seriös satsning på Foreigner igen? Han var själv den första att medge att bandet hade genomlevt flera år av stagnation på detta stadium, så vad skulle han göra? 2003 vid tiden för Gramms avhopp var Jones 59 Han skulle ha kunna lägga om om han bara ville, men valde att göra en sista satsning istället.

Nedanstående intervju med Jones gjordes 2010, och även om anledningen till den samma nu var releasen av överraskande starka Can’t Slow Down, bandets första album på femton år, så var det givet att prata om upprinnelsen till dess tillkomst flera år tidigare.

Var målet att ge tillbaka bandet dess integritet och identitet

För gudarna ska veta att startsträckan varit lång. För hade inte bandets gitarrist och tillika ende kvarvarande originalmedlem bestämt sig för att det var värt besväret hade Foreigner aldrig fått den reinkarnation av bandet som turnerar världen runt än idag. En reinkarnation, vars ryggrad i första hand består av mångfacetterade ex-Dokken-basisten/klaviaturspelaren Jeff Pilson och lysande ex-Hurricane-vokalisten Kelly Hansen.

Att Jones är nöjd och stolt över vad man uppnått med Foreigner sedan nystarten ifråga råder det ingen tvekan om. Redan vid tiden för nedanstående intervju var det uppenbart att han såg med glädje på vad han själv och den nya versionen av Foreigner hade åstadkommit på detta stadium. Målet vara att ge tillbaka bandet dess integritet och identitet och göra combon synlig för världen igen, och det får man nog säga att han då 2010, vid tiden för denna intervju, lyckats med.

Tvingades genomgå bypassoperation

Därför var det väl inte heller särskilt konstigt att Jones gav ett både lugnt och harmoniskt intryck där på andra sidan luren. Han svarade öppenhjärtigt, tog tid på sig och verkade genuint intresserad av mina frågor trots att han i åtminstone vissa fall säkert hört dem åtskilliga gånger.

Men säg den lycka som varar. Året därpå efter denna intervju drabbades Jones av hjärtproblem och tvingades i slutänden genomgå en bypassoperation i början på 2012. Men Foreigner överlevde det också. Bandet till och med turnerade utan sin enda kvarvarande originalmedlem.

Knockoutkonsert utan Jones

Något som förargade en del fans. Dock inte undertecknad. Alternativet att ställa in hade varit avsevärt sämre i min bok. Jag vet. eftersom jag till och med bevistade en konsert i gott och väl 40 graders värme utanför Las Vegas 2012 när Jones genomlevde sin konvalescens i kölvattnet på ovannämnda hjärtoperation. Visst, han var saknad, men överlag var det likväl frågan om en knockoutkonsert. Mången yngre band hade haft anledning att hysa avund över det som serverades på scen där och då.

Fick sympati för honom

Men det är en annan historia och ett ämne för en del två om Foreigner i kategorin intervjuklassiker. För 2016 fick jag lite oväntat ytterligare en intervju med denne trevlige rockstjärna, och mannen var lika generös och sympatisk då som tidigare även om man kunde märka att han åldrats en del i kölvattnet på sin sjukdom. Vid detta tillfälle fick jag faktiskt sympati för honom mot slutet när han började låta trött och försökte därför runda av så diskret som möjligt. Med begränsad framgång, vill jag minnas. Vi pratade en stund till ändå.

Skriven 2021-11-09

FOREIGNER tillbaka på kreativ topp

De må ofta ha blivit hånade, hunsade och rutinmässigt sågade av självutnämnda trendorakel överallt, men Foreigner kommer också alltid att kunna betraktas som en framgångshistoria utan like. Från 1976 och dussinet år framåt var de ett av världens absolut största band tack vare en strid ström av hits, däribland Cold As ice, Urgent och icke att förglömma I Want To Know What Love Is.Sedan började den interna maktkampen mellan grundaren Mick Jones och dåvarande sångaren Lou Gramm ta ut sin rätt innan grungen slutligen innebar spiken i kistan i skarven mellan åttio- och nittiotalet. Men nu femton år efter senaste albumet är chefsdesigner Jones tillbaka med en ny laguppställning, ny framtidstro och icke minst ett nytt album, och ingen ska kunna hävda att Foreigner lever på gamla meriter.

– Nej, den stora grejen för mig efter att ha varit borta så länge var att inte göra det, kommenterar gitarristen. När jag nu började om var avsikten att skapa något helt nytt. Det var därför det tog tid att komma tillbaka. Jag ville etablera en relation med de nya medlemmarna i bandet först, så att de kunde bli inspirerade nog att hoppa huvudstupa in i arbetet med det som så småningom skulle blev nya plattan Can´t Slow Down.

Svårt beslut att ta att fortsätta

Det var 2004 som Mick bestämde sig för att göra ett seriöst försök att blåsa nytt liv i Foreigner på allvar. Vid det laget hade bandet nått vägens ände. Efter Lou Gramms avhopp året innan hängde dess framtid i luften och enligt gitarristen själv var det inte alls självklart att fortsätta. Tvärtom var det ett svårt beslut att ta.

– Jag funderade länge först innan jag hade audition för ny sångare. Jag var tvungen att hitta någon som kunde representera de gamla sångerna och samtidigt ta bandet in i en ny tid. Sedan när vi väl var fulltaliga hade gruppen plötsligt fått en helt ny energi, vilket var något som vi inte haft på ett tag.

En stor utmaning

– Men från början var det väl inte helt uppenbart att det skulle bli en ny skiva?

– Well, om man betänker att att fjorton, femton år har gått sedan förra albumet, så är det inte precis fel att säga att bandet hade stagnerat, och så fortsatte det fram till 2002. Därför var jag tvungen att se vad jag hade inom mig som kunde motivera mig. För min enda avsikt var att ge Foreginer tillbaka dess integritet och identitet.

Mick erkänner gärna att de senaste åren varit en stor utmaning för honom, men nu säger han sig mest vara stolt över att bandets existens blivit synlig igen.

– Reaktionerna på våra shower har varit fenomenala. Många har blivit förvånade över hur kraftfulla vi är. Mer än något annat har folk insett att vi är ett rockband. En del har anklagat oss för att ha blivit mjukisar, men så är det alltså inte alls.

Personliga problem påverkade

– Fast om man nu ska vara ärlig hade du inte behövt fortsätta med Foreigner. Du hade kunnat stanna hemma och skriva och producera andra artister om du velat istället?

– Jag tog faktiskt två år ledigt efter Lou hade hoppat av. Då hade jag dagar då jag bara tog det lugnt. Sedan hade jag även en del personliga problem som påverkade mig negativt, men när de var avklarade var allt mycket klarare.

Ville olika saker

– När vi nu ändå är inne på Lou, så läste jag någonstans att kommunikationen mellan honom och dig inte hade fungerat något vidare på ett bra tag redan då?

– Olyckligtvis hade vår relation varit bräcklig ända sedan slutet på nittiotalet. Jag tyckte inte Lou hade hjärtat med längre. Han verkade lyckligare med att gå sin egen väg, och det inkluderade även den religiösa vägen. Så vi ville olika saker. Men jag ser tillbaka på vår succé tillsammans med stolthet och Lou och jag hade länge ett fantastiskt partnerskap.

Viktigt med röst som kunde bära Foreigner in i framtiden

– På tal om sångare. Jag tycker er nye frontman Kelly Hansen, – mest känd från bortglömda hair metalbandet Hurricane – fyller vokalistskorna väldigt väl? Hans röst är både kraftfull och tillräckligt lik Lous för att gå hem hos fansen?

– Ja, det var viktigt att få tag på någon med en röst som kunde bära Foreigner in i framtiden. Kelly har en väldig närvaro, så det var viktigt att involvera honom i låtskrivandet också. Men rent allmänt njuter jag bara av att spela live nuförtiden. Jag suger i mig allas energi, så det känns väldigt spännande.

Skriven 2010-02-25